Darina hade arbetat som akutläkare i flera år.
Ibland tänkte hon att hon inte skulle orka med trycket – belastningen var enorm.
Men att lämna yrket var omöjligt: staden hade en akut brist på kvalificerade läkare.
Att få jobb på en privat klinik var nästintill omöjligt, och att byta till distriktsläkare skulle innebära dubbelt så mycket arbete.
Vem skulle då ta hand om lilla Ruslan?
Det var tungt att arbeta inom ambulansen.
Oändliga falsklarm där någon bara ville roa sig, och svåra fall där man bokstavligen måste dra någon tillbaka från döden för att hinna köra dem levande till sjukhuset.
Bara att tänka på gårdagen gjorde henne trött.
Larmen kom ett efter ett.
Först – till en äldre kvinna som nästan kvävdes i ett kvavt rum.
Hennes barnbarn satt lugnt och tittade på TV och drack öl, och rörde inte ens på sig när läkarna gjorde allt för att stabilisera hennes tillstånd.
Det andra – till en medelålders kvinna som plötsligt svimmade under en promenad med sin man.
När Darina kom fram förstod hon att det inte fanns något att göra.
Men för de anhörigas skull – maken och dottern, som kommit före ambulansen – började hon ändå återupplivningsförsök: hjärtmassage, injektioner…
Men kvinnan vaknade aldrig till liv.
Efter det återvände Darina till stationen och kunde inte lugna sig – hon tog valokordin och upprepade för sig själv att hon inte hade något val.
Hon måste stå ut.
För Ruslan är helt beroende av henne, och hon har inte rätt att svika sin son.
Därför försökte hon samla sig när nästa larm kom – en trafikolycka.
Hon bestämde sig för att inte ta allt så personligt längre.
Hon skulle göra sitt bästa, men inte tillåta sig själv att gå sönder efter varje fall.
Det var två skadade, men bara en var allvarligt drabbad.
En lastbil hade kolliderat med en personbil.
Lastbilschauffören klarade sig med en lättare chock och ett blåmärke i pannan, men den unge mannen som körde bilen hade mindre tur.
Han låg medvetslös, ansiktet och bröstet var täckt av blod.
Alla tecken tydde på inre blödningar.
Medan Darina gav medicin, torkade sjuksköterskan Katja av hans ansikte och höll upp ammoniak för att försöka väcka honom.
De behövde förstå om han andades, var smärtan var värst, och om det fanns fler skador.
Men i ett ögonblick frös Darina till.
Hon tittade närmare – och var nära att tappa sprutan.
Det var Vladislav.
Den Vlad som en gång kallat henne “Darotchka”, sagt att hon var en gåva från himlen.
Och som sedan försvunnit när han fick veta att hon var gravid.
Inte bara försvann – han vägrade erkänna barnet, ignorerade alla hennes försök att kontakta honom och skickade till och med ett grymt meddelande: “Låt fadern vara den du låg med.”
Sedan blockade han henne överallt.
Hon svor för sig själv att hon aldrig skulle vända sig till honom igen.
Inte ens om Ruslan blev allvarligt sjuk – då skulle hon hellre tigga vid kyrkan än ringa honom.
Och nu hade ödet fört dem samman igen.
Katja ryckte henne i ärmen och frågade hur man kopplade droppet.
Vlad’s liv låg i hennes händer.
Om de varit på sjukhus hade hon lämnat över patienten till någon annan.
Men nu fanns det inga alternativ.
Bara hon – och beslutet som måste fattas.
Darina tänkte inte på hur hans liv utvecklats under alla dessa år.
Kanske hade han en familj nu, barn.
Men en sak visste hon säkert: hon hade ingen rätt att säga till sin son: “Jag dödade din pappa, fast jag kunde ha räddat honom, men ville inte. Jag ville hämnas.”
Hon satt på huk bredvid honom, som om hon vägde beslutet.
Sedan reste hon sig hastigt:
– Bår! Snabbt!
De omkringstående hjälpte villigt till.
Tillsammans med Petja – ambulansföraren – lyfte de försiktigt in den skadade i bilen.
Sirenerna tjöt och ambulansen rusade mot sjukhuset.
På vägen gav Darina nödvändiga läkemedel, smärtstillande, och övervakade pulsen.
Vlad återfick aldrig medvetandet, utan väste bara av smärta: “Det gör ont… så ont…”
På sjukhuset väntade de redan på dem.
Patienten skickades genast på röntgen och sedan till operationssalen.
– Nu måste vi tvätta hela bilen, det är blod överallt, suckade Petja.
– Vad är det här?
Ett medaljonghänge, verkar han ha tappat.
Darina tittade på berlocken.
En enkel metallhänge på en tunn kedja.
Hon kände genast igen den.
När de studerade tillsammans hade hon inga pengar, så hon beställde själv en så blygsam gåva.
Deras initialer var ingraverade på den – hennes och Vlads.
“Ge den till mig”, sa hon och sträckte ut handen. “Jag lämnar den till ägaren när jag går förbi avdelningen.”
Men själv lämnade hon aldrig över den.
Hon gav berlocken till en bekant undersköterska och bad henne överlämna den.
Hon fick veta att Vlad hade opererats, att mjälten tagits bort, att han fått gips.
Han skulle ligga länge.
Darina gick hem till fots.
Hon behövde samla sina tankar.
Att ge tillbaka medaljongen var förstås dumt – en småsak, men Vlad hade burit den i många år.
Kanske av vana?
Så blir det ibland – man bär något utan att tänka på det.
När hon mindes allt tänkte hon på sin mormor.
Det var hon som stöttade Darina när hon fick veta att hon var gravid.
Självklart hade flickan inga planer på att göra abort, men rädslan var enorm.
Universitetet, stipendiet, inte en enda krona över…
Hur skulle hon kunna kombinera studier och moderskap?
Hon bytte till ett annat medicinskt universitet – där mormodern bodde.
“Vi klarar oss!” sa den gamla kvinnan. “Vi har tak över huvudet och pension också. Det är inte krig, det finns gott om mat.”
Och de klarade sig verkligen.
Ibland åt de bara gröt eller potatis med gurka, men de stod ut.
Mormodern tog hand om Ruslan medan Darina förberedde sig inför tentor.
Och Ruslan knöt ett djupt band till henne.
Synd att hon inte längre finns.
Nu verkar det värsta vara över.
Darina hade återvänt till sin hemstad – där fanns vänner kvar, bra universitet, där hennes son en dag skulle studera.
Åren skulle komma och gå.
Hon skulle uppfostra Ruslan, ge honom utbildning, göra honom lycklig, även om han inte hade en far.
På kvällen ringde undersköterskan Natalja:
“Darina Aleksejevna, jag gjorde som du bad – jag överlämnade berlocken.
Han blev så glad, han var nära att börja gråta!
Han sa: ‘En mycket värdefull sak för mig.’
Och han frågade genast: var hittade du den?
När jag förklarade att det var du som lämnat den, ville han genast ha ditt telefonnummer och din adress.
Men jag sa inget, inte ett ord, inte en antydan.
Utan ditt tillstånd – inte en chans.
Det sa jag honom också.”
“Du gjorde rätt, tant Natasja”, svarade Darina långsamt. “Jag behöver inte hans tacksamhet.”
Dagarna gick, men Darina kunde inte helt glömma det som hänt.
Mötet med det förflutna hade skakat henne djupt.
Men hon påminde sig bestämt om att det beslut hon en gång fattat var slutgiltigt.
Hon skulle inte söka upp Vlad, inte röra upp det gamla.
Men varför ville han ta kontakt med henne?
Kanske kände han sig ensam?
Eller så hade familjelivet inte fungerat, och han mindes gamla känslor?
Eller ville han bara liva upp vardagen med en ny flirt?
Oavsett orsaken – det var rätt att undersköterskan inte gav honom hennes kontaktuppgifter.
Det fanns ingen väg tillbaka till det förflutna.
Därför blev hon mycket förvånad när hon en morgon såg Vlad själv vid akutmottagningen.
Han satt på en bänk, knappt i stånd att hålla sig upprätt – mager, blek, utmärglad.
I händerna höll han en enorm bukett rosor.
Darina gick fram utan att han märkte det.
Om samtalet var oundvikligt, var det bäst att hon började.
“Kom du för min skull?” frågade hon rakt på sak.
Vlad reste sig snabbt.
Lång, utmattad, stod han framför henne utan den gamla självsäkerheten, utan trots.
Hans blick var trött, men uppmärksam.
“Hur mår du?” frågade hon och kastade omedvetet en blick på blommorna.
“Tack, jag är nästan återställd”, svarade han. “Oroa dig inte, jag går snart.
Jag ville bara veta att du mår bra.
Man kan väl få se dig åtminstone en gång efter alla dessa år?
Bara stå här en stund…
Till minne av det som varit?”
“Du har ingen rätt till det”, sa hon skarpt. “Efter att du kallade mig för en kvinna som inte ens vet vem hon väntar barn med…
Det glömmer man inte.”
“Vad?” frågade han förbluffat. “Menar du allvar?
Har jag sagt det?”
“Åh, låtsas inte att du inte minns.
Om åren gjort dig lite klokare och du har förstått vilken skitstövel du var – då accepterar jag ursäkten.
Men mer än så kan det aldrig bli mellan oss.”
— Vänta, — stoppade han henne.
— Vi måste prata.
Här har skett ett fruktansvärt missförstånd.
Men låt oss inte prata här och nu.
Ska du till jobbet?
När slutar du?
— Om ett dygn.
I morgon klockan åtta på morgonen.
Och tro mig, efter mitt pass har jag ingen kraft för några samtal.
Men redan nästa morgon, strax efter åtta, knappt hade Darina gått ut från sjukhuset, såg hon Vlad igen.
Han väntade på henne.
— Ska vi åka någonstans där vi kan prata i lugn och ro, — föreslog han.
— Jag åker ingenstans med dig.
För det första kör du fruktansvärt.
För det andra är jag så trött att jag kan somna stående.
För det tredje…
Men Vlad lyssnade inte, utan tog henne under armen och ledde henne mot bilen.
— Du har ju kraschat din bil, — sa hon spydigt.
— Har du hunnit stjäla en ny?
— Jag har lånat en av en vän.
Han körde henne till parken där de brukade promenera förr.
Medan han hämtade kaffe och glass, satt Darina och väntade på en bänk.
När han kom tillbaka satte sig Vlad bredvid henne.
— Låt oss reda ut det här, — sa han.
— Vi hade bestämt att träffas just här, på den här bänken.
Men jag blev sjuk — blindtarmen.
Jag hamnade på kirurgavdelningen.
Mobilen lämnade jag hemma, så jag bad Tamara säga till dig att jag låg på sjukhuset och skulle höra av mig snart.
— Och Toma sa till mig att du åkt till havet med en annan tjej och att du inte ville ha mitt barn.
Jag försökte ringa dig, men du svarade inte.
Och sen kom det där meddelandet… — Darinas röst skälvde.
— Och Tamara berättade för mig att du åkt till Cypern med en kille du älskar, som är pappan till ditt barn.
Jag höll på att bli galen.
De blev tysta och såg på varandra.
— Nu förstår jag, — sa Vlad till slut.
— Tomka ville att jag skulle gifta mig med hennes väninna.
Så hon såg till att vi skildes åt.
Resultatet — två förstörda liv.
Jag har inte älskat någon sedan dess.
Och du?..
Har allt ordnat sig för dig?
— Kom, — Darina reste sig.
— Kör mig hem.
Du ska få träffa din son.
Jag har ingen man, så du behöver inte oroa dig.
I bilen, medan han kysste henne, frågade Vlad:
— Och vad gör vi med Tamara?
Dränker henne i fontänen?
— Vi försöker först förstå och förlåta, — sa hon och härmade ett känt uttryck med ett leende.
De skrattade.
Och tio minuter senare, när Vlad såg pojken som öppnade dörren för dem, förstod han direkt — det var han själv, fast i miniformat.
Den slående likheten.
När han såg på Ruslan, full av kraft och möjligheter, kände Vlad för första gången på många år att tiden faktiskt kan vridas tillbaka.
Han och Darina kunde också börja om från början.
Han satte sig ner framför pojken och räckte fram handen:
— Nå, hej på dig, Ruslan Vladislavovitj…