Gamla Anna Petrovna brukade regelbundet gå till kyrkogården för att besöka sin dotter Marinas grav — den enda människan hon hade förlorat alldeles för tidigt.
Den här dagen var inte annorlunda än de andra: en gråaktig höstdimma låg över marken, en sval vind blåste och tystnaden bröts bara av det prasslande ljudet av fallande löv.
När kvinnan kom närmare graven stannade hon plötsligt till inför en oväntad syn: vid gravstenen stod en liten flicka, kanske sex år gammal.
Hon var alltför tunt klädd för vädret och hennes späda axlar skakade av köld.
— Lilla vän, vad heter du? — frågade Anna Petrovna försiktigt när hon gick närmare.
Barnet vände sig långsamt om.
I hennes stora ögon fanns en djup sorg och ansiktsdragen var smärtsamt välbekanta.
— Jag heter Marina, — svarade flickan med en tyst röst.
Kvinnans hjärta stannade.
Det var namnet på hennes avlidna dotter.
— Vem är du? Varför är du här? — ställde hon nästa fråga, medan rösten darrade.
— Jag visste att mamma kommer hit… Jag väntade på henne, — sade flickan.
Anna Petrovna kände hur allt inom henne snörptes ihop.
I samma ögonblick lade hon märke till en liten ring på barnets hand — precis likadan som den hon en gång gav sin dotter.
Det fanns inga tvivel längre.
Kvinnan tog ett steg tillbaka, skakad av det som hände.
Vinden lekte lätt med flickans hår och plötsligt började hon försvinna, som om hon löstes upp i luften.
— Mamma, tack för att du minns mig… — hördes en svag viskning.
Och så — ingen där.
Bara ett eko i tomheten.
Anna Petrovna stod länge kvar vid graven, oförmögen att röra sig.
Tårar rann ner för hennes kinder, men för första gången på många år fylldes hennes själ av värme.
Någonstans i närheten var hennes Marina återigen — inte som förr, men ändå nära.
Och, det verkade så, för alltid.
Efter detta möte fann den gamla kvinnan ingen ro.
Tankarna på flickan gav henne inte en sekunds vila.
Hela kvällen och natten dök bilden upp igen: lilla Marina, samma ögon, samma ring.
”Var det verkligen inte bara en dröm?” tänkte hon, medan hon återupplevde varje ögonblick om och om igen.
Sömnen kom aldrig.
Och på morgonen, trots tröttheten, gick Anna Petrovna återigen till kyrkogården — som om något osynligt kallade henne dit.
När hon kom fram till graven såg hon sig noga omkring.
Ingen där.
Bara några rufsiga löv som tydde på någon nyss närvaro.
På stenen låg en färsk prästkrage — hennes dotters favoritblomma.
Men Anna Petrovna mindes tydligt: igår hade hon bara tagit med rosor.
— Vem lade den här blomman? — mumlade hon.
— Jag, — hördes en barnröst bakom henne.
När hon vände sig om såg hon samma flicka.
Samma blekhet, samma ömtåliga gestalt.
Men nu såg barnet mer självsäkert ut, som om hon också hade väntat på mötet.
— Varför kommer du hit? — frågade Anna Petrovna och satte sig på bänken.
— Jag vet inte varifrån jag kommer… Men här är det varmt.
Här är mamma, — sade flickan och såg på kvinnan med en ömhet som återigen snörpte ihop hennes hjärta.
— Vad minns du mer?
— Bara en sång… Om en liten stjärna.
Du sjöng den ofta i drömmen.
Anna Petrovna bleknade.
Den vaggvisan var deras hemlighet.
Bara hon och hennes dotter visste om den.
Tårar steg i ögonen.
Kvinnan försökte sträcka ut handen mot flickan, men hon log och backade ett steg.
— Jag måste gå nu.
Men jag är alltid nära.
— Vänta! Kom tillbaka till mig! Du är väl min Marina?
— Jag har alltid varit din.
Och jag kommer alltid att vara det.
Tystnad sänkte sig runt omkring.
Bara vinden viskade som svar.
Sedan den dagen började Anna Petrovna besöka kyrkogården oftare.
Gång på gång dök det upp prästkragar på graven, ibland till och med efter regnet när hon själv inte hade varit där.
En morgon hittade hon en teckning — en flicka och en kvinna som håller varandra i handen, med texten: ”Mamma och jag”.
I hennes hjärta fanns ingen sorg längre — där bodde nu ett ljust hopp att kärlek förenar även dem som skiljs åt av tiden.
Ju längre tiden gick, desto starkare blev Anna Petrovnas övertygelse: detta möte var ingen inbillning.
Hon bestämde sig för att ta reda på sanningen.
Kanske levde någonstans ett barn som förlorat sin mamma, och en bit av Marinas själ levde vidare i det.
Hon frågade vakterna, grannarna – ingen hade sett någon flicka.
Då vågade den gamla kvinnan komma på natten.
Sittande vid graven väntade hon tålmodigt.
Timmar gick…
Och plötsligt – ett prassel.
Från mörkret kom lilla Marina fram.
I händerna höll hon en kamomill.
– Du har kommit… – viskade Anna Petrovna och såg på flickan.
– Säg sanningen för mig.
Vem är du?
Flickan kom mycket nära.
Tårar stod i hennes ögon.
– Jag är en del av dig, mamma, – sade hon tyst.
– Du har ropat på mig så länge, gråtit så mycket att jag kunde komma tillbaka.
Men bara som en skugga.
Jag får inte stanna här länge – jag kallas tillbaka.
– Varför kom du i form av ett barn?
Varför inte som du var innan du gick?
– För att du minns mig just så här – liten och lycklig.
Det är just i den bilden du älskade mig mest, – log flickan genom tårarna.
– Jag har kommit för att säga: det är dags för dig att släppa taget om mig.
Jag är lycklig.
Du behöver inte vara ledsen.
Anna Petrovna orkade inte hålla tillbaka – bittra snyftningar bröt ut från hennes bröst.
Hon kramade flickan hårt och kände för första gången riktig värme.
Hennes hjärta, som varit hårt av smärta i så många år, lugnade sig äntligen.
– Jag kommer alltid att minnas dig, – viskade kvinnan.
– Och jag dig.
Och nu lev för ljuset.
För dig själv.
Flickan släppte hennes händer, tog ett steg tillbaka och började försvinna, lösas upp i luften.
Efter henne blev bara ett kamomillblad kvar.
Sedan dess har Anna Petrovna inte sett Marina igen, men hon visste: hennes dotter hade funnit ro.
Och viktigast av allt – hon var inte ensam längre.
Månader gick.
Den gamla kvinnan förändrades märkbart.
De som känt henne länge förundrades över hur ett mjukt leende åter lyste upp hennes ansikte.
Hon slutade gå till kyrkogården varje dag, och när hon kom dit satt hon inte längre hopkrupen vid graven, plågad av smärta.
Nu tog hon med blommor en gång i veckan, och bland dem fanns alltid en kamomill – ett tecken på minne och kärlek.
Inombords rådde lugn.
Hon hade inte glömt sin dotter, men hade lärt sig att leva vidare, inte bara med minnen.
En dag, när hon var på väg tillbaka från kyrkogården, hörde Anna Petrovna ett barns gråt.
Bakom en bänk i parken satt en liten flicka, förlorad och rädd.
– Är du ensam?
Var är dina föräldrar? – frågade den gamla kvinnan mild.
– Mamma gick iväg…
Jag vet inte hur jag ska komma hem, – svarade barnet genom tårar.
Utan att tveka hjälpte Anna Petrovna flickan att hitta sina föräldrar.
Efter den händelsen träffades de ofta i parken.
Flickan hette Olya, hon bodde nära och blev snart en vanlig gäst hos Anna Petrovna.
Hon tog med teckningar, bad om sagor – särskilt den om flickan och stjärnan.
Anna Petrovna berättade.
Och för varje gång kände hon hur meningen med hennes liv kom tillbaka – inte för att ersätta Marina, utan för att återigen behövas av någon annan.
Ibland, på natten, när stjärnorna blinkade utanför fönstret, tyckte hon att någonstans där, i deras sken, stod lilla Marina – lycklig och leende.
Kärlek försvinner inte.
Den antar bara en ny form.
Nu visste Anna Petrovna säkert: i hennes hjärta bodde två flickor.
Åren gick.
Kvinnan var inte längre den ensamma, förlorade gamla kvinnan som alla var vana att se.
I hennes liv fanns Olya – som en barnbarnsdotter som hon älskade av hela sitt hjärta.
Men en dag märkte Anna Petrovna något märkligt: på varje teckning av Olya fanns två flickor.
Den ena – Olya själv, och den andra – något äldre, med texten: “Min vän Marina”.
– Vem är det? – frågade Anna Petrovna försiktigt.
– Det är min vän.
Hon kommer till mig när jag är ledsen.
Hon säger att du är väldigt snäll.
Hon heter Marina.
Känner du henne, mormor?
Kvinnan blev blek.
– Berätta hur hon ser ut?
Olya började beskriva: gyllene hår, favoritklänningen med kamomiller, en liten ring på fingret.
Det var Marina.
Hennes dotter.
– Vad säger hon till dig?
– Att du inte är ensam längre, att jag nu är nära för att du ska le igen.
Och att hon alltid ska skydda mig.
Anna Petrovna kramade Olya hårt och lät tårarna flöda fritt.
I det ögonblicket blev allt klart inuti: Marina hade inte bara lämnat.
Hon hade lämnat någon sin värme.
Någon fick en del av hennes kärlek.
Kanske hade Olya inte kommit av en slump.
Kanske var det Marina själv som förde henne in i Anna Petrovnas liv.
Den natten drömde den gamla kvinnan: hennes vuxna dotter stod i trädgården, leende, och höll den lilla Olyas hand.
– Tack, mamma, – sa Marina.
– Nu är du inte ensam.
Nu är du lycklig igen.
På morgonen vaknade Anna Petrovna under en klar sol.
På fönsterbrädan låg ett kamomillblad.
Kärlek dör verkligen inte.
Den finns kvar nära – i ett annat ansikte, i ett annat hjärta.
Men alltid med oss.