Regnet öste ner som om himlen försökte spola bort allt mänskligt från jorden.
Stora droppar slog hårt mot asfalten, stänkte upp i små fontäner, och trottoaren förvandlades till en fors där varje steg var en risk att halka eller trampa i en osynlig pöl.
Vinden slet i kläderna, ven i öronen som om den hånade alla som kom i dess väg.
Tatjana gick snabbt, nästan sprang, trots att benen knappt bar henne.
Hon höll hårt i Aljonkas lilla hand, som släpade efter, snubblande i sina alldeles för stora stövlar.
I den andra armen bar Tatjana Misja — han var den yngre, men just nu kändes han som den mest sköra, den mest oskyddade.
Hans huvud ryckte till vid varje steg, och snyftningarna trängde fram genom hans darrande tänder.
Väskan, fylld med det lilla de hann ta med sig i all hast, var för länge sen genomblöt.
Remmen skar in i axeln och gjorde ont, men hon brydde sig inte.
Att stanna betydde att ge upp.
Och ge upp var inget alternativ.
Det fanns ingen väg tillbaka: systerns lägenhet var stängd för dem för alltid, efter dagens skrik, förnedringar, anklagelser…
Efter att Sergej återigen hade druckit sig full, skämt ut sig och bränt den sista bron till ett normalt liv.
Bakom dem släpade sig Sergej fram som en skugga.
Han försökte inte hjälpa, inte skydda.
Hans steg var långsamma, slöa, som om han bara mekaniskt satte ena foten framför den andra.
Varje steg plaskade i pölarna där en himmel speglades som var lika mörk som hans ansikte.
Ibland hördes något i stil med ”Låt allt gå åt helvete då”, men orden drunknade i regnets dån och nådde ingen.
— Mamma, jag fryser… — viskade Aljonka, hennes röst darrade som en höstkvist.
Flickan höll sin blöta docka tätt intill sig — inte längre en leksak, utan en formlös tygklump som hängde i hennes hand som en symbol för en förlorad barndom.
— Vi hittar snart en plats där vi kan värma oss, älskling, — svarade Tatjana och försökte låta trygg.
Men inombords gick hon sönder.
Hon visste — det finns inget ”snart”, ingen plats att söka skydd.
I två dygn hade de vandrat runt i staden, från ett bekant portuppgång till en annan, som en boll ingen ville fånga.
Vart skulle de ta vägen?
Vart kan man ens gå när man inte har pengar, papper, jobb eller tak över huvudet?
Hos socialtjänsten upprepade de bara: ”Lämna in en ansökan och vänta på din tur.”
Tur till vadå?
Till livet?
Som om man kunde få livet utdelat efter schema!
De svängde in på en gudsförgäten gränd där till och med regnet kändes kallare.
Under skärmtaket till en gammal, nästan övergiven matbutik med en sprucken skylt stod en bänk — blöt, skev, men åtminstone delvis skyddad från vinden.
Tatjana satte barnen där, tog av sig sin genomvåta jacka och svepte in dem i den som med en filt — den enda de hade.
Misja tryckte sig mot henne, Aljonka lade huvudet mot sin brors axel.
Deras ansikten var bleka, ögonen röda — inte bara av gråt, utan också av trötthet, rädsla och hjälplöshet.
— Sergej, — viskade hon och vände sig om. — Vi måste göra något.
Barnen kan inte ha det så här.
Sergej stod lutad mot väggen och stirrade tomt framför sig.
Hans hår hade klibbat ihop, jackan var blötare än allas tillsammans.
Händerna skakade — oklart om det var av köld eller den baksmälla som numera var hans normala tillstånd.
— Vad ska jag göra då? — mumlade han utan att titta på henne. — Inga pengar, inget jobb, ingen bostad.
Det är slut, Tanja. Vi är körda.
Han spottade i en pöl, och den gesten var så hopplöst uppgiven att Tatjana ville slå honom — slå honom så hårt att han vaknade, kom till sans, blev den man hon en gång älskade.
Han som brukade bära Misja på axlarna, köpa blommor vid tunnelbanan, pussa henne på kinden innan jobbet, säga att han skulle bygga ett hus där barnen kunde växa upp i trygghet och kärlek.
Där hon skulle kunna känna sig som en fru — och inte som ett offer.
Men framför henne stod en främmande man — med ett svullet ansikte, en jagad blick och en lukt av sprit som satt fast i huden som ett brännmärke.
Han behövde inte längre vara en hjälte, det var enklare för honom att ge upp.
”Då går du”, viskade hon, rösten darrade av återhållen ilska. ”Om du inte kan hjälpa oss, gå bara.
Jag klarar mig själv.”
Sergej ryckte till, som om någon hade slagit honom.
I hans ögon, grumliga av alkohol, flammade något levande till en sekund — smärta, skam, ett minne.
Men det försvann genast, uppslukat av tomheten.
”Vart ska jag gå?”, mumlade han. ”Du vet ju, utan mig går ni under helt.”
”Går under?” skrek Tatjana, rösten brast.
Aljonka ryckte till.
”Serjozja, vi har redan gått under!
Du har supit bort lägenheten, vi blev utslängda på gatan och du pratar om ‘utan dig’?!
Gå, sa jag!”
Tårarna rann nedför hennes kinder och blandades med regnet, men hon kände dem inte.
Det gjorde mer ont inuti.
Av ett krossat liv, av sviken kärlek, av förstörda drömmar.
Sergej satt hopkrupen, sedan sänkte han huvudet i händerna.
”Förlåt mig, Tanja…” viskade han, rösten var knappt hörbar. ”Jag ville inte… jag försökte verkligen…”
Tatjana vände sig bort.
Hon ville inte se hans tårar, inte höra hans ursäkter.
Hon kunde inte förlåta.
Inte nu.
Inte efter allt.
Men barnen såg på henne — Misjka med hopp, Aljonka med rädsla.
Och hon visste att hon inte fick gå sönder nu.
Inte nu.
Inte här.
”Mamma, ska vi gå hem?” frågade Misjka tyst, hans röst darrade.
Tatjana svalde klumpen i halsen.
Hon satte sig på huk framför sin son, tog hans kalla små händer i sina och tvingade sig själv att le.
”Snart, min älskling”, viskade hon. ”Mamma ska hitta oss ett hem.
Jag lovar.”
Hon reste sig, torkade tårarna med ärmen och såg bort i fjärran.
Regnet fortsatte, gatan var tom, bara ett trafikljus blinkade i fjärran som en sista chans.
I hennes huvud snurrade en adress — ett härbärge för kvinnor med barn som socialarbetaren hade berättat om.
Det var inget hem, det var en säng i ett rum för sex personer, men där var det varmt, torrt och de fick åtminstone mat en gång om dagen.
Bättre än en portuppgång.
”Res er upp”, sa hon bestämt och hjälpte barnen att komma upp. ”Vi ska till ett ställe.
Där tar de emot oss.”
Aljonka klamrade sig fast vid mammas hand, Misjka ställde sig lydigt upp, även om hans ögon var fulla av frågor som hon inte hade svar på.
Sergej reste sig också, långsamt, osäkert, som om han inte var säker på att han fick gå bredvid dem.
”Tanja, jag följer med er”, mumlade han. ”Skicka inte bort mig.”
Hon såg på honom.
Inombords kokade allt, men hon orkade inte bråka mer.
Bara framåt.
”Gå bakom oss”, sa hon kallt. ”Men om du super igen, Sergej, då kastar jag ut dig.
För barnens skull.”
Och de gick.
Längs gatan där de nyss hade sprungit från skrik, från skam, från sig själva.
Regnet fortsatte, men nu gick Tatjana inte i tårar utan med beslutsamhet.
Hon visste inte vad som väntade, men en sak visste hon — för Misjka och Aljonka skulle hon kämpa.
Även om hela världen var emot henne.
En timme senare stod de framför den slitna dörren till härbärget.
Byggnaden var gammal, färgen flagnade, men från fönstren strömmade varmt ljus, så välbekant och efterlängtat.
En kvinna i sextioårsåldern, som presenterade sig som Vera Ivanovna, släppte in dem utan att ställa några onödiga frågor.
Inne luktade det soppa och klorin — inte så trevligt, men hemtrevligt.
Barnen fördes genast till lekrummet, där andra barn byggde torn av klossar.
Tatjana satt på kontoret, höll en kopp varmt te i händerna medan Vera Ivanovna fyllde i papperen.
”Här är det strängt”, varnade kvinnan utan att titta upp från pappren. ”Ingen alkohol, inga slagsmål.
Ni ska leta jobb, jag hjälper till med arbetsförmedlingen.
Barnen ska få plats på förskola och skola.
Men man får bo här högst ett halvår.
Klarar du det?”
Tatjana nickade.
Ett halvår.
Det var en tidsfrist.
Det var en chans.
Liten, men verklig.
”Jag klarar det”, sa hon tyst. ”För deras skull.”
Sergej satt i ett hörn, tyst, blickade ner i golvet.
Vera Ivanovna kastade en sned blick på honom, men sa inget.
På natten låg Tatjana på en smal säng och lyssnade på hur barnen snusade på bädden bredvid.
Rummet var trångt, en medboende snarkade, men här var det varmt och barnen var mätta.
För första gången på en vecka var hon inte rädd för att de skulle bli utslängda på gatan.
Men sömnen kom inte.
I hennes huvud snurrade Oljas ord, moderns skrik, Vasilijs blick, full av trötthet och ilska.
Hon visste att systern inte skulle förlåta henne för den kvällen.
Hon visste att modern skulle skylla på alla utom sig själv.
Och hon visste att Sergej, som låg på en tältsäng i männens rum, troligen skulle falla tillbaka igen.
Men i mörkret, bland andras snarkningar och sängknarr, kände hon plötsligt något nytt.
Inte hopp — det var fortfarande långt borta.
Men beslutsamhet.
Stark, orubblig.
Hon skulle inte längre vänta på att någon skulle rädda henne.
Inte från modern, inte från systern, inte från Sergej.
I morgon skulle hon gå till arbetsförmedlingen.
I morgon skulle hon börja samla papper till bidraget.
I morgon skulle hon ta det första steget så att Misjka och Aljonka aldrig mer behövde sova i en portuppgång.
Regnet utanför fönstret hade upphört.
I tystnaden stängde Tatjana ögonen och tillät sig för första gången på länge att andas — fritt, djupt, som en människa som inte har gett upp.