— Var är maten? Har du helt tappat vettet?! Jag är trött som en hund, och du bara latar dig! — ropade mannen högt. Han hann knyta nävarna, men just då klev svärmodern in i lägenheten.

En mulen decemberdag grydde.

Himlen var täckt av tunga, blygrå moln redan från morgonen, och framåt kvällen började ett stickande snöfall falla från himlen, som om en ilsken sparv hackade på fönstren.

Vinden drev snön mellan husen, och fick förbipasserande att dra sjalarna tätare om sig och skynda sig hemåt.

Långt borta hördes det dova dånet från en spårvagn, och fönstren började tändas ett efter ett med varmt sken.

I ett av de nio våningar höga panelhusen, på fjärde våningen, vaknade Aljona.

Hennes sömn hade varit orolig — de sista veckorna av graviditeten var särskilt tunga.

Magen värkte, och lilla Liza vred sig hela natten i spjälsängen, snyftande i sömnen.

När hon steg upp ur sängen rätade hon på sig med möda, stödde sig mot soffan och lade en kudde bakom ryggen.

Hon lyssnade — det var tyst i lägenheten.

Nikolaj hade som vanligt gått till jobbet utan att säga hejdå, utan att lämna en lapp eller ett spår av omtanke.

På köksbänken fanns resterna av hans frukost — en kopp med intorkat kaffesump och smulor från en smörgås.

De hade flyttat till den här staden för nästan ett år sedan, direkt efter bröllopet.

En liten, oansenlig stad med trånga minibussar och ett industriområde i utkanten.

Då verkade allt nytt, ljust och fullt av möjligheter.

Nikolaj började jobba på en fabrik, Aljona slutade sitt jobb för att fokusera på graviditeten.

De första månaderna var som en film: promenader tillsammans, middagar med levande ljus, ömma ord viskade i örat.

Det verkade som att de skulle klara allt tillsammans.

Men verkligheten blev hårdare.

Nu var Aljona en ung kvinna som kändes utbränd inifrån.

Varje morgon började med oro.

Nikolaj blev lättretlig, sluten och ofta nära sammanbrott.

Ett enda ögonkast eller en slumpmässig rörelse räckte för ett nytt gräl.

Ibland var han bara tyst, och såg på henne med så kallt förakt att hon blev rädd.

Han kunde smälla i dörren, välta en pall eller kasta något hårt i väggen.

Det värsta var att hon började frukta varje minut innan han kom hem från jobbet, rädd för till och med ljudet av nyckeln i låset.

Nikolaj förändrades gradvis, som en glödlampa som först dämpas, sedan flimrar och till sist slocknar helt.

I början var han uppmärksam, omtänksam, kärleksfull.

Han smekte Aljonas mage, talade med barnet, viskade att allt skulle bli bra, att hon var den starkaste kvinnan i världen.

Men för varje dag dök något nytt upp i hans ögon — spänning, irritation, likgiltighet.

Han började anmärka på småsaker: soppan var för tunn, leksakerna låg fel, eller att den nya klänningen inte passade henne.

Hans röst blev hårdare, hans blick kallare och mer sällsynt.

Han kunde komma hem och gå förbi henne utan ett ord, för att sedan explodera av ilska för ingenting.

— Aljona, du har lämnat disken igen? — frågade han en gång trött och irriterad när han kom hem.

— Vad gör du egentligen hela dagarna?

Hon såg på honom med smärta i blicken.

— Jag försöker… jag har hand om barnet, det är jobbigt…

— Försöker du? Jag ser inget.

Kanske borde du inte göra någonting alls, bara ligga och lata dig?

Först verkade sådana kommentarer för Aljona bara som tillfälliga utbrott — hon skyllde på trötthet.

Men med tiden började Nikolaj kontrollera henne allt mer — han begränsade kontakten med hennes mamma, ogillade att hon träffade vänner, var svartsjuk på hennes förflutna.

— Varför ringer du mamma igen? — fräste han irriterat när han såg henne slå numret.

— Vill du att vi ska skiljas? Låt henne stanna i sin egen stad.

Samtalen upphörde efterhand.

Hon fjärmade sig från alla som kunde stötta henne.

Och ju mer ensam hon blev, desto mer kände Nikolaj hennes svaghet.

Han såg hur hennes röst blev tystare, hur hennes rörelser blev försiktiga, hur blicken förlorade sin säkerhet.

— Varför kom du hem smutsig igen? — frågade han irriterat en gång när Aljona kom hem efter en promenad i regnet.

— Är det så svårt att ta hand om dig själv?

— Jag ville inte… — försökte hon förklara.

— Du vill aldrig göra något rätt!

Du kan inte ens det!

Aljona sänkte huvudet och knöt nävarna för att hålla tillbaka tårarna.

Smärtan var outhärdlig.

Hon mindes hurdan Nikolaj varit förr — snäll, omtänksam, kärleksfull.

Hur han hade sagt att hon var hela hans värld.

Nu fanns bara kyla, tomhet och rädsla kvar i den världen.

Morgonen började som vanligt.

Liza var redan vaken — hon låg i sin spjälsäng och höll hårt i en gummianka med sin lilla hand.

Aljona kysste ömt sin dotter på kinden, rättade till täcket och gick till köket.

Spisen hade kallnat under natten, och i kastrullen fanns gårdagens gröt kvar.

Hennes huvud värkte, tankarna snurrade av utmattning.

Hon satte på vattenkokaren på ren reflex, satte sig sedan på en stol och stirrade tomt framför sig.

Hennes fingrar skakade av ständig trötthet.

Plötsligt ryckte magen till — nästan omärkligt, som om barnet därinne ville påminna henne: “Du är inte ensam. Du är stark.”

Mot kvällen blev allt kaos.

Aljona plockade undan resterna av barnets frukost när dörren plötsligt slogs upp med kraft.

Nikolaj stormade in i lägenheten utan att ta av sig ytterkläderna.

Bakom honom följde lukten av våt snö och billig tobak.

— Ligger du bara igen?! — röt han.

— Var är maten, är du helt dum i huvudet?

— Jag… jag hann inte, Liza var kinkig, — viskade Aljona knappt hörbart och sänkte blicken.

— Var är maten, din jävla kärring?! Jag är på jobbet hela dagen, som en slav, och du leker prinsessa i smutsen här!

Han knöt nävarna, ansiktet förvridet av ilska.

Ett steg till — och kanske hade slaget kommit.

Aljona skyddade instinktivt sitt ansikte med händerna, redo för det värsta.

Just då knarrade dörrarna i hallen.

Någon hade kommit in.

I dörröppningen stod en kvinna — lång, sträng, i lång vinterkappa och med en resväska i handen.

Det var Lidia Nikolaevna, hennes mamma.

— Ta bort händerna, din skitstövel! — sa hon kallt och gick in i köket.

Hennes röst var hård som stål.

Nikolaj stelnade till, som om han dränkts i iskallt vatten.

Han kunde inte få fram ett ord.

Modern såg på honom med sådan avsky, som om hon såg något vidrigt och inte en människa.

Sedan vände hon blicken mot sin dotter.

— Aljona, packa till Liza. Vi går. Nu genast. Inte en minut senare.

Aljona stod förstelnad.

Tårar fyllde hennes ögon.

Var det sant?

Hade någon verkligen hört hennes smärta?

Sett den?

— Mamma… Men hur… vart ska vi ta vägen? — viskade hon.

— Hem, — svarade Lidia Nikolaevna lugnt.

— Dit där du blir värdesatt.

Där ingen skriker.

Där du kan vara dig själv igen.

Och le.

Nikolaj försökte säga emot, men modern vände sig hastigt mot honom:

— Rör henne bara — så är det över.

Jag har spelat in allt du sagt här.

Ett felsteg — och du får se vad en riktig mardröm är.

Han sa inget mer.

På ett ögonblick verkade han krympa, förvirrad, som om all hans ilska bara försvann.

Tjugo minuter senare lämnade de redan porten.

Snön föll fortfarande.

Aljona gick långsamt, höll Liza tätt intill sig, vid hennes sida gick modern.

Ett taxi väntade vid trappan.

— Tack, mamma… — var allt Aljona kunde säga genom gråten.

Lidia Nikolaevna höll om henne hårt, som när hon var barn.

— Älskling, du är inte skyldig någon någonting.

Bara lev.

Bara var lycklig.

Nu är jag här.

Snön lade sig på deras axlar, smälte i värmen av moderlig kärlek.

Det var kallt, men för första gången på månader kände Aljona värme inombords.

Ett försiktigt hopp.

Kanske börjar allt om nu.

Och det är bra att det inte finns någon väg tillbaka.