Svetlana vaknade av en märklig känsla – tystnad.
Inte bara tystnad, utan en sådan total och kompakt tystnad att det kändes som om den susade i öronen.
Sådan tystnad hade hon slutat lägga märke till i sin egen lägenhet, där varje dag började med Lisas gråt och Mischas springande steg.
Men idag var det annorlunda.
Hon låg stilla och lyssnade till denna ovanliga tomhet.
Någonstans borde ett “maaamma!” ha hörts, men minuterna gick och huset förblev orört, som en stilla sjö.
Svetlana satte sig hastigt upp i sängen och såg genast: bredvid låg en prydligt vikt lapp på nattduksbordet.
Pavel.
Hans handstil, kort och saklig:
“Har tagit med barnen till mina föräldrar i en vecka.
Vila dig.
Förresten, pappa mår bättre – sa min syster.
P.”
Hon lät blicken vandra genom sovrummet.
En vecka?
En hel vecka utan utbrott, blöjor, läxor, leksaksljud och det ständiga: “Mamma, hjälp! Han knuffade mig!”
För första gången på många år.
På väg till köket förväntade sig Svetlana att se kaos, som alltid.
Men nej – där rådde perfekt ordning.
Inga spår av flingor, inga klibbiga saftfläckar, inga pennor under bordet.
Av vana sträckte hon sig efter spisen för att börja laga frukost till barnen, men stannade plötsligt.
Varför?
Idag kunde hon bara koka kaffe.
Het, stark kaffe som – som genom ett mirakel – inte skulle hinna kallna innan den hälls upp i kopparna.
Med koppen i handen satte hon sig vid fönstret och, som för första gången på många år, bara tittade på hur gården vaknade.
Vanans makt att alltid vara redo, att lyssna efter varje ljud, hade ännu inte försvunnit – inte ens i denna tysta, nästan sagolika stämning.
Svetlana försökte minnas när hon senast hade tillåtit sig att bara dricka kaffe på morgonen – utan brådska, utan tankar på närmaste måsten.
Hon älskade sitt jobb – som översättare på ett förlag, där varje bok öppnade ett nytt universum.
Men sedan föddes Mischa, och ett och ett halvt år senare Lisa, och allt – som ett fingerknäpp – krympte hennes värld till en trea, närmaste lekplatsen och dygnet-runt-öppna affären.
— Det var ju det här du ville, — påminde hon sig själv i stunder av utmattning.
— Du drömde om ett stort hus, barnens skratt…
Ja, hon hade drömt om det.
Men i drömmarna fanns det inga ändlösa raseriutbrott i köpcentrum, inga sömnlösa nätter och ingen av den där djupa, genomträngande tröttheten som känns i varje ben.
Telefonen vibrerade av en ny avisering.
Ett meddelande från Katja — en gammal vän, kurskamrat, bästa vännen från studietiden.
”Jag såg att Pavel lade upp bilder. Är ni på semester? Ska vi ses! Vi har ju inte setts på evigheter!”
Svetlana log för sig själv.
Semester… Hur skulle hon förklara att hon för första gången på fyra år bara kan svara: ”Ja, låt oss ses”?
Mötet ägde rum på ett gammalt mysigt café där de brukade sitta efter föreläsningarna.
Katja var sig lik: stiligt klädd, perfekt sminkad, med en självsäker glans i blicken.
Svetlana rättade omedvetet till sin gamla t-shirt, den enda i garderoben som inte var täckt av barnfläckar.
— Svet, du ser helt utmärglad ut! Och så blek. Mår du bra? — utbrast Katja och slog ihop händerna.
— Jag är bara lite trött. Barnen, du vet, — svarade Svetlana och viftade bort det.
— Ja, just det, — skrattade Katja. — Jag vet ju verkligen ingenting om sånt. Jag har karriär nu, jobbet, allt på riktigt. Förresten, jag har precis blivit befordrad — nu leder jag hela översättningsavdelningen! Kanske skulle det vara något för dig? Jobbet är på distans, bra betalt, allt är seriöst.
Svetlana ville nästan fnysa för sig själv: jobba, när hela dagen är uppdelad mellan sandlådan och kastrullen?.. Men hon nickade bara:
— Jag ska kolla, Katja.
Hemma mötte henne samma märkliga tystnad.
Mjuk belysning, ordning, tystnad — nästan tryckande.
På bordet — datorn, prydligt staplade böcker på engelska.
Pavel hade som alltid förutseende tagit fram dem ur förrådet: ”Kan vara bra att ha.”
Bredvid — en pärm med texten ”Översättningar”.
Senaste ändringen — en månad före Misjas födelse.
Svetlana öppnade en av böckerna.
I början blandades bokstäverna ihop, meningen gled undan — språket kändes bortglömt.
Men ju längre hon läste, desto lättare blev det, huvudet klarnade, det välbekanta flödet kom tillbaka.
Hon vaknade till först när skymningen föll utanför fönstret.
Åtta på kvällen!
Hon hade helt tappat bort tiden, intervjun, lunchen, middagen.
Först nu ringde Pavel.
— Hur är det? Har du ätit något? — hans röst lät varm och omtänksam.
Svetlana skämdes lite — hon hade verkligen glömt allt.
— Allt är bra. Hur är det med barnen?
Inuti snörpte det till — var det svartsjuka, en känsla av sårad stolthet eller bara lättnad?
Hon visste inte själv.
Allt var en enda röra: tacksamhet över makens omtanke, stickande ensamhet och en oväntad, nästan skamlig känsla av avund.
Så familjen klarar sig en hel vecka utan henne?
— Svet, — Pavel tvekade, som om han valde ord, — mamma… hon antydde.
Hon säger att hon är redo att hjälpa på riktigt.
Ta barnen ett par gånger i veckan så att du får egen tid.
— Och vad tycker du om det? — flög det ur Svetlana.
Det var viktigt för henne att höra inte bara hans åsikt, utan något mer.
Pavel suckade, lite hest:
— Jag tror att du… försvinner.
Den där livliga, passionerade Svetlana som jag en gång blev kär i — hon har försvunnit någonstans.
Inte på grund av barnen, utan för att du slutade ta hand om dig själv.
Helt och hållet.
Efter samtalet satt Svetlana länge ensam i mörkret i köket.
I tankarna dök fragment av det gamla livet upp — den där självsäkerheten, drömmarna, planerna som en gång kändes verkliga.
Hon undrade: har den gamla Svetlana försvunnit för alltid, eller har hon bara gömt sig djupt där inne, i väntan på att bli funnen?
De följande dagarna rusade förbi.
Svetlana arbetade som besatt — hon översatte utan uppehåll, som om hon försökte ta tillbaka de förlorade åren.
Hon tog kontakt med gamla kollegor, skrev in sig på gymmet (musklerna hade verkligen ”gått på semester” under de här fyra åren), läste böcker som tidigare bara stått på hyllan som en smakmarkör.
Och för varje dag kände hon: där inne vaknade den gamla Svetlana — levande, äkta, med gnistan i ögonen.
Den fjärde dagen ringde Pavel:
— Misja undrar när du kommer hem.
Han säger att han inte gillar farmors pannkakor så mycket.
Hjärtat snörpte ihop sig — framför hennes inre syn stod sonen, allvarlig och fundersam, och Lisa med sitt ändlösa frågeflöde.
— Säg till dem att jag älskar dem mer än något annat och saknar dem jättemycket.
— Självklart.
Förresten, jag skickade din provöversättning till en redaktör.
Han är imponerad!
Erbjudandet om samarbete står kvar — allt på distans, som vi sa.
På kvällen, när hon gick in i barnrummet, kände Svetlana en ovanlig tomhet.
Bilar, mjukisdjur, teckningar på väggen — allt var på plats, men tystnaden kändes inte längre hemtrevlig.
Den var främmande, nästan svidande.
Svetlana tog fram telefonen och skrev till svärmor:
”Stort tack för att ni tog barnen.
Erbjudandet om hjälp gäller fortfarande?
Om ja — jag tackar ja.
Jag behöver tid, inte för vila…
Utan för mig själv.
För jobbet.
För livet.”
Svaret kom nästan direkt:
”Självklart, min kära.
Alltid.
Jag har gått igenom samma sak — jag vet hur viktigt det är att inte tappa bort sig själv.”
Två dagar senare fylldes huset åter med liv.
Misja sprang in först och berättade om farfars garage.
Lisa hängde sig om halsen på henne och bubblade om sina äventyr med hönsen på landet.
Pavel kramade sin fru tyst och höll henne tätt intill sig.
— Du doftar av lycka, — viskade han i hennes hår. — Det var så länge sen jag kände det.
Vid middagen, när någon välte saften, fylldes luften av doften av barnkräm och barnen bråkade om den sista skeden, och Svetlana insåg plötsligt: hon hade aldrig slutat älska sin familj.
Hon hade bara tappat bort sig själv i allt oväsen och skratt, i detta högljudda lyckorus.
— Mamma, varför ler du hela tiden? — frågade Misja misstänksamt.
— För att jag mår bra när ni är här.
Verkligen, — svarade hon enkelt. — Med er alla.
Sent på natten, när barnen sov, satte sig Svetlana vid datorn — ett nytt mejl från förlaget, en svår text, inte alls för barn.
Just det arbetet som hon en gång kunde sitta uppe hela nätterna med.
Pavel kikade över hennes axel:
— Jobbar du?
— Jag jobbar, — hon log — för första gången på länge, brett och äkta.
— Vet du, man kan vara både mamma och professionell.
Alla dessa år trodde jag att man måste välja.
Men det måste man inte.
— Nej, — nickade Pavel och kysste henne mjukt på hjässan. — Välkommen tillbaka, Svetlana, med eld i blicken.
Utanför brusade kvällsstaden, i barnrummet sov barnen lugnt, och på skärmen väntade översättningsraderna som nya horisonter.
Svetlana kände sig hel, äkta, sig själv.
Precis den Svetlana som Pavel en gång blev förälskad i — just så som hon ville vara.
Och under denna vecka av tystnad insåg hon något viktigt: för att kunna ge kärlek åt andra, måste man först fylla sig själv med den.
Att vara en riktig mamma handlar inte om självuppoffring, utan om att kunna hitta en balans mellan familjen och sig själv.
På telefonen blinkade ett nytt meddelande från Katja:
”Hur går det med jobbet?”
Svetlana log och skrev:
”Jag jobbar redan.
Drömmar slocknar inte om man bevarar dem inom sig.
Ibland räcker det att bara damma av dem — och börja om.”