Dagen var som vilken vardag som helst — tröttheten tryckte efter ett långt möte, huvudet bultade av en oändlig informationsström.
I väskan hade jag påsar: bovete, mjölk, servetter till sonen för skolan.
Jag gick hemåt, nästan framme vid porten, när jag plötsligt hörde en tyst röst:
— Ja, nu har jag levt färdigt… Behövs inte av någon.
Jag saktade ner stegen.
Det var mormor Zina från grannporten — hon bor på tredje våningen.
Hon satt på bänken, liten, hopkrupen i en gammal brun kappa och sjal, med en käpp mellan knäna.
Hon tittade bort i fjärran, som om hon inte talade till mig, inte till någon särskild, utan bara till världen.
Jag gick några steg till, men något fick mig att stanna tvärt inombords.
Jag vände om och gick tillbaka.
— Mormor Zina, varför säger du så?
Hon ryckte till och vände långsamt blicken mot mig.
— Varför? Jag har inga barn. Nästan alla vänner är borta sedan länge. Grannarna hälsar bara, inget mer. Så jag pratar med mig själv, som vanligt.
Jag satte mig bredvid och ställde ner påsarna på marken.
Vi hade inte pratat mycket tidigare — hissen, hej och hejdå, och inget mer.
Men nu kändes det som om hjärtat knöt sig.
Jag kunde bara inte gå förbi.
— Har du varit hos läkaren på länge?
— Varför skulle jag? Vem behöver en sjuk gammal kvinna?
— Jag till exempel, svarade jag.
Hon tittade noga på mig, som om hon såg mig för första gången.
Och plötsligt frågade hon:
— Vad heter du?
— Dasha.
— Åh… du är väl Veras dotter från femte våningen?
— Ja. Löshka är min son, Veras barnbarn. Vi har bott här i åtta år.
— Vera… hon var en god kvinna. Må hon vila i frid. Men okej, lilla Dasha. Säg ärligt — varför sitter du här med mig?
— För att jag inte kan bara gå förbi. Du lät så ledsen…
— Det är sant. Men tack. Kom gärna igen. Vi kan dricka te. Om du inte är rädd för en gammal kärring.
Jag log:
— Jag är inte rädd. Jag kommer förbi imorgon efter jobbet.
— Ett löfte?
— Ärligt.
Så började vår konstiga, men verkliga grannsämja.
Nästa kväll tog jag med piroger från jobbet.
— De är varma, var försiktig, sa jag.
— Varma, säger du… — sa hon fundersamt. — Förr bakade vår kärring Klava sådana att hela porten luktade. Alla fick en var — sex pannor på en gång!
Hon berättade länge, och jag lyssnade och nickade.
Vi åt två piroger var, sedan diskade jag kopparna medan hon ställde fram en burk med sylt till mig.
— Av krusbär. Jag kokade den själv förra året.
— Tack!
— Ät inte bara av artighet. Min dotterbarn gjorde så en gång — ”gott, farmor”, men hittade sedan burken öppnad i soporna.
— Så gör inte jag, sa jag tyst.
— Det ser jag.
För varje dag blev vi närmare.
Efter några veckor gick vi över till att säga ”du”.
Hon kallade mig ibland för Dasha, ibland som sin egen barnbarn:
— Nu är du som mitt eget barnbarn.
— Oj! Är det officiellt?
— Självklart. Fast utan papper.
Hennes lägenhet luktade av gamla böcker, karameller och något mycket hemtrevligt.
Mormor Zina klagade inte ofta — hon berättade mest historier.
Om sin ungdom, om dans, om hur hon och maken byggde sitt sommarhus, om sonen som flyttade till Tyskland och inte ringt på länge.
— Han är inte dålig. Han har bara sitt liv där, och jag har mitt här. Men jag saknar honom ändå.
Vi satt på kvällarna och drack te, ibland kom jag bara för en halvtimme — efter middagen.
— Skriker inte din man på dig? frågade hon.
— Jag har ingen man. Och ingen att bråka med. Bara Löshka som ibland frågar: ”Ska du till mormor Zina igen?”
— Din är smart. Han vet att mormor Zina är en riktig stjärna.
— Precis.
En dag tittade jag in i hennes kylskåp och förstod — hon mår inte bra.
Yoghurt som gått ut, ett par ägg, bröd och en näve tabletter.
— Farmor Zina, varför äter du så här?
— Pensionen går till räkningarna.
Och jag har ingen aptit.
Jag sa inget.
Nästa dag tog jag med en burk borsjtj, ett kycklinglår och en sallad.
— Har du blivit tokig? — utbrast hon förvånat. — Är du rik, eller vad?
— Allt är lugnt.
Jag vet bara hur svårt du har det.
Vi lagar ändå mat — Lesja tar tre portioner.
Då blir det över till dig också.
— Jag gillar inte att ta emot…
— Då ta inte emot.
Bara ta emot det ändå.
Det är inte samma sak.
Hon svarade inte.
Hon kysste mig bara på pannan.
På helgen föreslog jag att ta henne till läkaren — benet gjorde så ont.
Först vägrade hon, sen gick hon med på det.
— Säg ärligt, varför gör du det här? — frågade hon.
Jag startade bilen, tittade på henne:
— För att en gång hörde jag dig säga att ingen behöver dig.
Och jag förstod — det är inte sant.
Jag vill att du också ska veta det.
Hon började gråta.
— Du är snäll, Dasja.
Så äkta.
— Och du är min också.
Den bästa.
Från den dagen blev vårt band djupare.
Ibland åkte vi till apoteket, sen hem till mig eller till henne — vem som än lagade mat.
Vi värmde mat, lyssnade på radio, pratade om allt.
Utan skryt, utan masker.
Bara tillsammans.
— Kom du hit direkt från jobbet? — frågade hon en gång.
— Ja.
Vi åt middag med Lesja, han gör sina läxor, och jag kommer till dig en stund.
— Och han blir inte svartsjuk?
— Nej.
Han tycker om dig.
Han säger: ”Farmor Zina är rolig” och berättar att dina historier är mer spännande än skolböckerna.
Hon log.
Tyst.
Men jag såg — ögonen glittrade.
Och en dag kom jag till henne, och lägenheten var som ny.
Blommor i fönstret, en filt på soffan, fönstren skinande rena.
— Farmor Zina, har du städat?
— Ja.
Du har gett mig livet tillbaka.
Så jag städade.
Inne och ute.
Jag skrattade.
— Du är otrolig.
— Äsch…
Jag tänkte bara: om du kommer, då betyder det något för mig.
Då ska jag anstränga mig.
— Du behöver inte, — sa jag. — Jag tycker om dig precis som du är.
Med leenden, med sorg, med nycker.
Utan masker.
Hon blev tyst, sen viskade hon nästan:
— Och jag väntar på dig.
Varje dag.
Jag blev förvirrad ett ögonblick.
— Verkligen?
— Verkligen.
Jag vaknar på morgonen, tittar på klockan — tänker, Dasja är på jobbet nu.
Och sen — kanske är hon redan på väg hem.
Och jag sitter och tänker: vad ska jag laga åt henne?
Fast oftare är det du som tar med något.
Men ändå väntar jag.
Jag gick fram och kramade henne.
— Och jag ska aldrig svika dig.
— Jag vet.
Vintern kom plötsligt.
Frost, snö, sen smuts, pölar, hala trottoarer.
Farmor Zina gick ut allt mer sällan — knät värkte igen.
Jag tog med en termos med soppa, varma strumpor och en gång släpade jag dit ett gammalt men fungerande element.
— Du har skämt bort mig helt, — muttrade hon och dolde ett nöjt leende.
— Klart jag har!
Min farmor — en stjärna!
Hon ska ha det varmt och bekvämt.
Hon fnös, men kallade mig allt oftare för ”lilla dottern”.
— Farmor Zina, hade du barn?
— En son.
Sasja.
Han åkte till Tyskland för tio år sen.
Lovade komma tillbaka, men hittade ett annat liv där.
Fru, barn.
Jag förstod — för honom är jag nu det förflutna.
— Ringer han?
— En gång om året, kanske två.
På nyår eller födelsedagen.
Ibland glömmer han.
Jag blir inte arg.
Jag… saknar honom bara.
— Jag finns här, — påminde jag henne.
— Just det. Nu har jag dig.
En kväll kom Lesja hem från skolan och sa:
— Mamma, vet du att farmor Zina minns pappa?
Hon sa att jag är precis som honom.
Och berättade hur han hjälpte henne bära kassar från marknaden en gång.
— Verkligen?
— Ja.
Fast det var för tio år sen.
Tänk dig!
Jag blev förvånad.
— Gick du dit själv?
— Såklart!
Hon bad mig flytta en låda.
Och vi bestämde att spela domino i helgen.
Jag skakade bara på huvudet.
Så där — barnbarn och farmor.
Inte släkt, men ändå på riktigt.
Sen fick hon feber.
— Ingen fara, — viftade hon bort det. — Förkylning, antagligen.
— Det går inte.
Vi åker till doktorn.
Jag tar ledigt.
— Dasja, vad gör du!
Du har jobb, barn…
— Och jag har dig också.
Och allt det här hör ihop, inte istället för.
Hon gav upp.
Vi tog prover, gjorde ultraljud.
Diagnos — lunginflammation i tidigt stadium.
Läkaren sa: tur att vi kom i tid.
Jag tog henne hem till mig.
Lesja gav henne sitt rum, själv sov han med mig på soffan.
— Mamma, hon är som en riktig farmor.
Kan hon bo hos oss ibland?
— Vi får se, älskling.
Det viktigaste är att hon blir frisk.
— Jag ska ta med henne te på sängen imorgon!
Och det gjorde han.
En vecka senare gick farmor Zina redan runt i lägenheten, invirad i sjal, och stekte sina berömda plättar.
— Så, jag behövs alltså?
— Väldigt mycket.
— Och jag — för dig?
— Ja.
Vi såg på varandra.
Och förstod allt.
I mars köpte hon ett stickset och stickade en halsduk åt mig — grå med vita ränder, prydlig och varm.
— Inte festlig, men praktisk.
Som jag, — skrattade hon.
Jag började gråta.
För det var inte bara en halsduk — det var omtanke, värme, familj.
— Tack, farmor Zina.
— Äsch, strunt samma.
Vi är ett team nu.
Nu har det gått mer än ett halvår sedan den dagen hon satt på bänken och viskade att ingen behöver henne.
Och nu har hon ett helt schema: måndag — jag kommer med piroger, onsdag — Lesja läser sagor för henne, lördag — hon steker ostkakor och bjuder oss på te.
En gång sa hon:
— Dasja, vet du…
Jag bad dig aldrig komma då.
Men du kom.
Bara så där.
Jag nickade:
— Ibland är just det där ”bara så där” det viktigaste.
— Och jag väntade.
Varje dag.
— Jag med.
Jag visste bara inte om det.
Hon kramade min hand.
— Tack.
För allt.
— Och tack till dig — för att du släppte in mig.
Och vi satt där bredvid varandra.
Två kvinnor från olika tider, olika blod, men samma familj.
För släktskap — det handlar inte om blod.
Det handlar om val.
Om hjärtat.
Om det som finns kvar när orden tar slut men människor stannar.