I en av de högsta skyskraporna i en modern storstad, där glaset speglar molnen och livet känns avlägset och känslokallt, bodde en man vid namn Maxim.
Han var miljonär – inte bara rik, utan otroligt framgångsrik, en så kallad självgjord man: han började med ingenting och byggde på tio år upp ett teknikimperium.
Men bakom framgångens fasad dolde sig en djup ensamhet.
Hans hem låg högst upp i tornet, med utsikt över staden som aldrig sover.
Varje natt såg han ut över ljusen, lyssnade till tystnaden som skar genom hjärtat och kände en tomhet som varken pengar, fester eller ens de mest exotiska resor kunde fylla.
Han var ensam.
Och det värsta – han hade för länge sedan slutat söka sällskap.
Tills han en dag stötte på information om en kvinna vid namn Katja.
Katja var ett mysterium.
Hennes foton var slående: långt mörkt hår, ögon att drunkna i och ett leende som kunde tina det frusnaste hjärta.
Men det var inte bara hennes skönhet som väckte uppmärksamhet.
Folk sa att hon skulle dö inom ett år om behandlingen inte hjälpte.
Att hon tidigare varit involverad i skumma affärer, men tagit sig ur.
Att hon inte var rädd för döden eftersom hon redan hade förlorat allt.
Och just det – hennes mod, karisma och medvetenhet om den begränsade tiden – fick Maxim att tänka: ”Kanske ska jag anställa henne? Bara för en tid.
Som ett nöje.
För att få känna hur det är att leva igen.”
Kapitel 1: Första blicken
Katja kom till hans kontor i en stram svart klänning, med en bok under armen.
Hon bad inte om pengar, förnedrade sig inte, spelade inte rollen av en lydig följeslagare.
Nej.
Hon satte sig mittemot honom, lade handen på bordet och sa:
— Jag vet varför du kallade hit mig.
Men om du tror att jag ska vara din leksak – glöm det.
Jag kan vara en vän, en partner, till och med en inspirationskälla.
Men inte en sak.
Maxim blev chockad.
Han hade väntat sig något helt annat.
Han trodde att hon skulle smickra honom, använda hans pengar som skydd.
Men Katja… hon såg på honom som en jämlike.
Som om hon visste att även han var ensam.
Han gick med på det.
Utan kontrakt.
Bara ett ord.
Och en överenskommelse: hon stannar tills han hittar det han saknar.
Kapitel 2: Livets lärdomar
Dagar blev till veckor.
Katja blev en del av hans värld.
Hon tog med honom till stängda gallerier, lärde sig laga mat med honom, fick honom att skratta med historier från sitt förflutna.
Ibland satt de bara på taket, såg på solnedgången och pratade om allt – från barndom till livets mening.
— Vet du, — sa hon en dag, — människor lägger år på att tjäna miljoner men förstår aldrig hur man lever en enda dag så att den är värd ett helt liv.
De orden fastnade i hans huvud.
De blev hans nya motto.
Katja lärde honom att glädjas åt det lilla: smaken av kaffe på morgonen, prasslet av höstlöv, den första snön, ljudet av dörrklockan i en liten bokhandel.
Hon visade honom att världen inte bara bestod av siffror, affärer och makt.
Ju mer tid de tillbringade tillsammans, desto mindre ville Maxim att hon skulle lämna.
Men ju närmare de kom varandra, desto mer kände han att Katja dolde något viktigt.
Kapitel 3: Förflutet hinner ikapp
En kväll, när de satt på taket, lutade mot varandra och tittade på stjärnorna, stelnade Katja plötsligt till.
— Vad är det? — frågade Maxim.
— Vi är inte ensamma, — svarade hon tyst.
— De har hittat mig.
Först förstod han inte.
Sedan hörde han steg.
Sex personer.
Dolda i skuggorna.
En av dem steg långsamt fram och sa:
— Jag har letat efter dig länge, Katja.
Låt oss avsluta det här.
Maxim kände hur hans hjärta stannade.
Han var inte redo för detta.
Han var ingen krigare.
Han var en affärsman som alltid hade löst problem med pengar.
Men Katja…
Hon reste sig upp.
Inte rädd.
Inte osäker.
Utan självsäker.
Som om hon visste att den här stunden skulle komma.
— Gå, annars gör jag det igen.
Hennes röst var kall och definitiv.
Männen förväntade sig inget motstånd.
De gick mot henne.
Men Katja var snabbare.
Bättre förberedd.
Hon grep en man vid armen, vred till, fällde en andra med ett spark, ryckte åt sig en kniv från en tredje och riktade den mot ledaren.
Maxim stod i chock.
Han såg inte längre den sköra kvinnan han hade anlitat som nöje.
Han såg en krigare.
En kvinna som visste vad livet och döden kostar.
Till slut flydde alla.
Vissa skadade, andra bara rädda.
Katja stod kvar, andades tungt, med blod på händerna.
Och sa:
— Förlåt att du behövde se det där.
Kapitel 4: Hjärta och sanning
Den natten sov de inte.
De pratade till gryningen.
Katja berättade allt.
Om sitt förflutna i skuggornas värld.
Om svek.
Om hur hon tog sig ut.
Hur hon flydde.
Hur hon gömde sig.
Och hur sjukdomen för henne inte var en dom, utan en påminnelse: man måste leva nu.
Maxim lyssnade utan att avbryta.
Hans hjärta värkte för henne.
Av beundran.
Av kärlek som han aldrig hade förväntat sig känna.
— Varför stannade du hos mig? — frågade han.
— För att du var ensam, precis som jag.
För att du behövde något jag kunde ge.
Och för att… livet med dig blev intressant.
— Och nu?
— Nu är jag rädd.
Inte för mig.
För oss.
Kapitel 5: Kärleken som förändrar
Efter den händelsen förändrades Maxim.
Han sålde största delen av sina tillgångar, överlät ledarskapet till pålitliga personer.
Han syntes mindre i affärsvärlden och mer i verkliga livet.
Han började stödja välgörenhet, öppnade centra för människor med allvarliga diagnoser.
Han började leva.
Katja… hon började behandlingen.
Tillsammans.
De gick igenom varje steg.
Han var där när hon mådde dåligt.
När hon tappade styrkan.
När hon tvivlade.
Han blev hennes stöd.
Och trots att läkarna gav små chanser kämpade hon.
För sig själv.
För honom.
För möjligheten att vara med den hon älskade.
Epilog: Världens tak
Två år senare stod de åter på samma tak.
Kväll.
Solnedgång.
Staden glittrade nedanför.
— Minns du vårt första samtal? — frågade Katja.
— Självklart.
Jag trodde att du skulle vara min underhållning.
Men du blev meningen med mitt liv.
Hon log.
Kysste honom.
— Ibland spelar ödet konstigt.
Det ger oss smärta som gåva.
Så att vi kan lära oss att uppskatta glädje.
— Jag älskar dig, — sa Maxim.
— Jag vet.
Och jag älskar dig.
Och i den här staden full av kaos, ensamhet och hastighet fann två själar varandra.
Inte perfekta, men äkta.
Inte eviga, men levande.