Vid första anblicken kunde det verka som ett vanligt medicinskt drama – ett akut kejsarsnitt, nyföddas skrik, ett återupplivningsteam som rusar till sängen, ett spädbarn vars liv hänger på en skör tråd.
Allt som vanligt inom de överfulla sjukhusets väggar.
Men det visade sig vara mycket mer komplicerat än vad ens de mest erfarna läkarna kunnat föreställa sig.
På en av förlossningsavdelningarna i stadens klinik, där varje dag börjar med ljudet av det första livsskriet, utspelade sig en historia som läkarna skulle minnas med bävan och misstro i många år.
En historia värdig inte bara vetenskapliga tidskrifter, utan även sidorna i en deckare eller en science fiction-thriller.
Patienten, som redan före förlossningen fått veta att fostret hade en misstänkt levertumör, födde en flicka… med en absorberad tvilling inuti sig.
Den dagen började tidigt på morgonen.
Ambulansen bromsade häftigt utanför sjukhuset.
Bakom ratten satt barnets far, Stanislav, som förstod att det inte fanns mycket tid kvar.
I fordonet vred sig hans fru Viktoria i smärta från plötsliga värkar som börjat långt före beräknad födsel.
— Vi skulle egentligen inte föda nu, — berättade han senare.
— Viktoria var bara i vecka 34.
Allt gick bra, vi förberedde oss för barnets ankomst, och plötsligt blev hon blek och skrek av smärta.
Jag sa bara: “Packa!” – och körde henne till sjukhuset.
Vid ankomsten konstaterade läkarna risk för för tidig förlossning.
Men bara en halvtimme senare stod det klart: situationen var allvarligare.
Tidigare ultraljud hade visat en konstig struktur i fostrets lever, som experterna först trodde var ett tekniskt fel – en vanlig bildstörning.
Men nu tog bilden en mer oroande form.
— Vi misstänkte ett teratom – en godartad tumör, — säger läkaren Vortanova, kirurg med arton års erfarenhet.
— Det förekommer ibland.
Men formen, placeringen och strukturen fick oss att tvivla.
Det var något ovanligt.
Nästan främmande.
Men det fanns ingen tid att fundera.
Ett akut kejsarsnitt utfördes på Viktoria.
Hennes tillstånd försämrades snabbt: blodtrycksfall, oregelbunden hjärtrytm, medvetslöshet.
Läkarna arbetade som en väloljad maskin.
Till slut fyllde det efterlängtade skriket från den nyfödda operationssalen.
Hon levde.
Men var mycket svag.
Men glädjen blev kortvarig.
Några minuter senare började Viktoria förlora medvetandet igen.
Monitorerna gav ifrån sig larmande signaler.
Läkarna kallade omedelbart på intensivvårdsteamet.
Stanislav, som stod i korridoren, hörde brottstycken av fraser som skar genom luften som hammarslag:
— Blodtrycket faller…
— Hjärtat stannar…
— Förbered defibrillatorn!
De där sekunderna kändes som en evighet.
Han mindes hur Viktoria bara några månader tidigare dansat i köket, hållit om magen, skrattat och sjungit en vaggvisa.
De drömde om en framtid tillsammans, om ett litet rum i huset, om de första stegen, om en lycklig barndom.
Och nu berodde allt på om hans älskade fru skulle överleva.
Läkarna lyckades få henne tillbaka från gränsen.
Men priset för den segern var enormt: spänning, rädsla och känslan av hjälplöshet.
När Stanislav höll sin lilla dotter i famnen för första gången kunde han inte hålla tillbaka tårarna.
Hon var så bräcklig, så levande…
Och den livskraften födde hopp – men också rädsla för att förlora allt på ett ögonblick.
Men oron visade sig vara befogad.
Några timmar senare uppstod spänning igen på rummet.
Ett oroligt samtal kom från neonatalavdelningen: flickan vägrade att äta, hennes mage var svullen och hård.
Varje nytt symptom väckte fler obesvarade frågor.
— Vi kände oss helt maktlösa, — minns Viktoria.
— Ingen diagnos, ingen prognos.
Bara rädsla.
Rädslan för att förlora det vi kämpat så hårt för.
Diagnosen som läkarna ställde lät som en dom:
— Vi förstår inte vad som händer.
Men vi måste hitta orsaken omedelbart.
Då mindes Viktoria:
— Det fanns ett märkligt ultraljud.
Där, i levern, var något ovanligt…
Hennes ord hängde i luften.
En av läkarna stannade upp och sa:
— Jag måste kontrollera detta.
Nästa dag gjordes en ny ultraljudsundersökning.
Resultaten chockade även de mest erfarna specialisterna.
Under spädbarnets hud hittade man en kompakt massa – men det var ingen tumör.
Inuti fanns benfragment, tillstymmelse till lemmar, mjukvävnad – som om de tillhörde en annan kropp.
Kirurgen som såg resultaten uttalade ett ord som tidigare bara förekommit i läroböcker: fetus in fetu – bokstavligen “foster i foster”.
Ett extremt sällsynt fenomen där ett foster under utvecklingen i livmodern delvis absorberar sitt tvillingsyskon.
Enligt Världshälsoorganisationen finns det endast omkring tvåhundra dokumenterade fall.
— Jag trodde aldrig jag skulle få uppleva det här personligen, — erkände kirurgen.
— Det är som att en legend plötsligt blir verklig framför dina ögon.
Några dagar senare genomfördes en operation som varade mindre än en timme.
Kirurgerna avlägsnade försiktigt en vävnadsbit på cirka fem centimeter – resterna av ett andra foster som aldrig hade kunnat utvecklas självständigt.
Nu började flickans kropp återhämta sig gradvis.
Hon började äta, andas jämnt, gå upp i vikt.
Livet började återgå till det normala.
När Stanislav för första gången såg sin dotter utanför intensivvården, utan slangar och monitorer, kunde han inte hålla tårarna tillbaka.
— Jag sörjde den vi aldrig fick lära känna.
Men samtidigt tackade jag ödet för den som blev kvar.
Kanske var de två, men hon överlevde.
Och det är ett mirakel.
Enligt experter ska man inte förväxla fetus in fetu med en parasitisk tvilling.
Det är ingen fullständig organism, utan ett outvecklat embryo som stannar kvar i ett annat foster i de allra tidigaste stadierna av graviditeten.
Det kan inte utvecklas självständigt, men försvinner inte heller helt.
Ibland upptäcks sådana avvikelser aldrig under en hel livstid.
— Det är nästan som en myt, — säger professor Jekaterina Lipatova, en välkänd neonatolog som studerar sällsynta tillstånd hos nyfödda.
— Men en myt som bekräftas av vetenskapen och praktiken.
Det går inte att förutse i förväg.
Det är nästan omöjligt att upptäcka på ultraljud.
Ett fall som påminner oss om hur lite vi vet om människokroppen och dess mysterier.
Idag är flickan, som föddes med en hemlighet inom sig, frisk och livsglad – hon springer, leker och skrattar.
För sina föräldrar är hon ett sant mirakel.
För medicinen – ett unikt fall som är värt forskarnas uppmärksamhet.
Och för alla andra – en påminnelse om att verkliga mirakel kan ske, även i de svåraste situationerna.
— Vi trodde att vi gav liv åt ett barn, — säger Viktoria och ser på sin dotter.
— Men kanske fanns de båda där ett ögonblick.
En stannade kvar i oss, den andra blev en del av henne.