Jag föddes mitt i vintern – i slutet av februari, när kylan fortfarande håller jorden i sitt grepp och hoppet om våren känns avlägset.
I en liten stad där det verkade som att sommaren aldrig riktigt kom.
Där låg snön tät redan i december och dröjde sig kvar till april.
Trapphusen luktade surkål, ättika, gamla väggar och liv som levts utan mycket ljus.
Staden låg liksom utanför tiden – som frusen i en evig gråhet, som om den väntade på något som aldrig skulle ske.
På BB nummer 3, där jag föddes, fanns det heller ingen vår.
Varken bokstavligt eller bildligt.
Där rådde steril tomhet, där arbetade läkare för vilka min födsel bara var ännu en anteckning i journalen.
De visste: här, på denna plats, kommer våren aldrig.
Inte för att värme inte borde finnas – utan för att ingen väntar på den.
Min mamma… hon grät inte när hon gick.
Hon bad inte om förlåtelse.
Hon lovade inte att komma tillbaka.
Hon bara skrev under pappren och lämnade bakom sig spjälsängen, lukten av antiseptika och det nyföddas första skrik.
Jag minns hur någon en dag sa till mig att hon hade ”avsagt sig”.
Bara så, kortfattat, som om det ordet inte betydde något.
Men för mig blev det början på hela mitt liv.
Jag hade inget efternamn.
Bara ett streck i dokumenten.
Mitt förnamn gavs av sjuksköterskorna – Jaroslav.
Så kallade de alla pojkar som föddes i januari och februari.
Det var deras sätt att skapa lite ordning i det kaos av öden som började där, på det sjukhuset.
En lista med namn för varje månad på året.
Som om de redan visste att de flesta av oss skulle gå genom livet utan namn, utan historia, utan föräldrars blick.
Jag skickades till barnhemmet.
Sedan till ett internat.
Sedan till ett annat, och ännu ett.
Varje ny adress blev en del av min biografi, men inte av mitt hjärta.
Ingen ville ha de äldre barnen.
Alla valde spädbarnen, dem man kunde föreställa sig en framtid för, eller yngre barn vars ögon fortfarande kunde lysa av hopp.
Men jag växte, och med varje år blev jag för gammal för kärlek.
För svår.
För verklig.
Och hela tiden snurrade en fråga i mitt huvud: varför?
Varför kan en kvinna som burit dig i nio månader bara gå?
Vad måste hända inom en människa för att hon ska kunna avsäga sig sitt barn?
Vilken rädsla, smärta eller förtvivlan kan väga tyngre än bandet mellan mor och barn?
När jag var ungefär tio år frågade jag en av fostermödrarna:
— Har du sett min mamma?
Hon ryckte bara på axlarna:
— Det finns många som du här, Slav.
Vi minns inte.
Hennes ord sårade mig inte då.
Kanske för att jag redan förstod: för dem var vi siffror mer än namn.
Men frågan stannade kvar i mitt hjärta.
Den blev en sten som jag bar inom mig tills jag hade styrka nog att ta isär den.
När jag fyllde sexton bestämde jag mig för att bli läkare.
Inte för att rädda människor, inte för att jag drömde om ett ädelt yrke.
Nej.
Jag ville veta.
Förstå kroppen, förstå sinnet, se in i människans djupaste själ.
Jag ville förstå varför vissa ger upp och andra fortsätter kämpa.
Varför vissa föder – och sedan går.
Varför vissa är beredda att avstå från det viktigaste.
Så började min väg.
Jag studerade, arbetade, överlevde.
På dagen – föreläsningar på universitetet, på kvällen – jour på kliniken, på natten – extrajobb på apoteket.
Utan kontakter, utan stöd, utan hjälp.
Bara med kunskapshunger och en vrede som ibland skrämde även mig själv.
Det var inte läroböcker som lärde mig, utan hembesök, akutmottagningar, bårhus och lukterna av blod, sprit och kaffe bryggt i förväg.
När jag fick mitt examensbevis var jag tjugofyra.
När jag verkligen blev läkare – tjugosex.
För en riktig läkare föds inte i samma stund som han får sitt diplom, utan den dag han för första gången känner ansvar för någon annans liv.
Och så, en dag, under ett vanligt arbetspass på ett vanligt sjukhus, gick jag in i ett rum och såg henne.
En kvinna omkring femtio.
Grått hår, djupa rynkor, spår av levda år i ansiktet.
Hon hade förts in efter en stroke, direkt från sommarstugan.
En vanlig historia.
Ett vanligt tillstånd.
Men när jag öppnade hennes journal, drog det ihop sig i hjärtat.
”Graviditeter – 1. Förlossningar – 1. Avsägelse – ja. År – 1995.”
Barnets födelsedatum – 16 februari 1995.
Samma som mitt.
Jag gick ut i korridoren.
Kramade journalen i mina händer, som om det kunde förändra det jag redan hade förstått.
Huvudet bankade, andningen var tung, benen lydde inte.
Jag gick tillbaka till rummet.
Hon hade vaknat.
Tittade i taket, som om hon räknade sprickor i tankarna.
— God dag, — sa jag.
— Jag är din behandlande läkare.
Hon nickade.
— Var är jag?
— På distriktsjukhuset.
Du fördes hit efter en stroke.
— Är jag död?
— Nej.
Inte än.
Hon log snett, svagt, men levande.
Jag sa inget mer.
Jag bara behandlade henne.
Tittade.
Studerade.
Hon ställde frågor – sällsynta, ytliga.
Om maten, om medicinerna, om prognosen.
På den tredje dagen sa hon plötsligt:
— Dina ögon ser bekanta ut.
Har vi träffats?
— Kanske inte.
Du är väl härifrån?
— Jag föddes här.
Men sedan flyttade jag.
Kom tillbaka senare.
Paus.
— Har du barn?
Hon tvekade.
Sedan svarade hon:
— Jag hade ett.
Men jag… lämnade honom då.
Jag var dum.
Ung.
Rädd.
— Och nu?
Hon såg på mig.
— Jag har aldrig sett honom.
Jag vet inte om han lever.
Jag har varit rädd hela mitt liv att han hatar mig.
Och kanske med rätta.
Jag nickade.
Och sa:
— Han lever.
— Hur vet du det?
Jag såg henne rakt i ögonen.
Långsamt.
Tydligt.
— För att han – det är jag.
Tystnad uppstod.
Tät, tung.
Hon skrek inte, hon grät inte.
Hon grep bara tag i lakanet.
Såg på mig som på ett spöke hon länge väntat på men aldrig velat möta.
— Du… Jag…
— Ja.
— Varför är du här?
— Jag jobbar.
Behandlar.
Lever.
— Visste du?
— Bara från journalen.
Jag har aldrig sökt dig.
Men du kom av dig själv.
Hon var tyst länge.
Sedan sa hon:
— Jag är oförlåtlig.
— Jag begär inget av dig.
— Vill du veta varför?
— Det behövs inte.
Det är för sent.
Paus.
— Jag var rädd.
Jag var tjugofyra.
Bodde i studentkorridor.
Pojken stack.
Jag hade inga pengar.
De sa – du kommer att bli galen.
Jag skrev på.
Och varje vinter, när snön föll, tänkte jag – du finns där ute någonstans.
Att du växer.
Att du kanske förlåter.
— Jag bär inget agg.
— Varför?
Jag såg på henne.
— För om du inte hade övergett mig – hade jag inte blivit den jag är.
Hon stannade på sjukhuset en vecka till.
Jag kom till henne även när jag inte hade tjänst.
Vi pratade – ibland mycket, ibland lite, ibland satt vi bara tysta tillsammans.
Ibland kändes det som att de trettio åren som skiljde oss åt bara försvann.
Det fanns ingen smärta, inget förflutet.
Bara två människor som plötsligt stod sida vid sida igen.
Hon bad mig aldrig kalla henne mamma.
Jag kallade henne aldrig så.
Men en dag, när jag skulle gå, sa hon:
— Jag är stolt över dig.
— Tack, — svarade jag.
— Det räcker för mig.
Och det gjorde det verkligen.
För jag hade för länge sedan slutat leta efter en mamma.
Jag letade efter mening. Och jag fann den i mig själv.