Han anade inte hur fel han hade…
Larisa satt vid köksbordet och höll hårt i telefonen.
Rösten i andra änden gav henne en så oväntad nyhet att världen för en stund verkade upphöra att existera.
Tankarna flög kaotiskt i huvudet, men ingen kunde bilda en klar handlingsplan.
Vad skulle hon göra? Den frågan slog inom henne, men inget svar fanns.
Larisa tänkte inte dela sina bekymmer med någon — hon hade länge lärt sig att människor sällan är uppriktigt glada över andras lycka och ännu mer sällan sympatiserar i svårigheter.
Ord är ett, men vad en människa bär i sitt hjärta är okänt för alla.
Förut kunde hon berätta allt för sina föräldrar.
De var hennes stöd.
Men nu var de borta, och Larisa saknade dem mer än någonsin.
Maken? Hon litade en gång på honom, men på sista tiden märkte hon att han blivit kallare.
Allt oftare släppte han tvetydiga kommentarer om åldern och antydde att livets höst kommit alldeles för tidigt.
Ibland citerade han en artikel på nätet om att kvinnor åldras snabbare än män, andra gånger antydde han flyktigt att hon slutat ta hand om sig själv.
Men Larisa förstod inte vad som hade förändrats.
Hon gick fortfarande till frisören, gjorde manikyr själv efter ett misslyckat besök på en salong, och valde stiliga kläder.
Visst hade åren satt sina spår, men maken blev ju inte yngre heller.
Andra par i deras ålder promenerade hand i hand, skrattade och gjorde planer.
Men Larisa blev allt oftare ensam — maken började stanna kvar längre på jobbet, och hon förstod väl att dessa ”förseningar” hade en helt annan förklaring.
Hon ville inte dela sina tvivel med barnen.
Dottern hade nyligen gift sig och förberedde sig på att bli mamma, och sonen studerade i en annan stad.
Larisa bestämde sig för att inte oroa dem.
Men en sak visste hon säkert — hon måste prata med maken.
Låt honom en gång för alla säga om han fortfarande är den person hon en gång blev kär i.
På kvällen mötte hon Oleg från jobbet med ett allvarligt ansiktsuttryck.
— Har något hänt? — undrade han, märkte hennes blick.
— Ja, — tog Larisa ett djupt andetag och valde sina ord.
— Jag har fått en dyster diagnos.
— Säg, om jag behöver hjälp, kommer du då att finnas vid min sida?
Oleg blev nervös.
— Vad är det för diagnos?
— Det spelar ingen roll, — svarade hon.
— Det viktiga är om du kommer att stanna hos mig när det blir svårt.
Maken suckade, drog handen över ansiktet och satte sig i fåtöljen.
— Lar, förstår du… Du gav mig anledningen att prata om det här.
Jag har velat länge men skjutit upp det.
Jag går nu.
Du började bli gammal för tidigt, och nu sjukdom också… Förlåt, men jag är inte redo att ta hand om dig.
Jag har mycket liv kvar att leva, och här… problem.
Och jag har en annan kvinna.
Du klarar dig, du har alltid klarat dig.
Han reste sig snabbt, gick till sovrummet och packade sina saker i en väska.
— Jag kommer och hämtar resten senare.
— Ta hand om dig.
— Glöm mig för all del.
Dörren slog igen och Larisa blev ensam.
Hon grät inte.
Bara log trött: ”Det var väntat”.
Några dagar gick.
Larisa satt vid fönstret och funderade på vad hon skulle göra härnäst.
Telefonen ringde.
På skärmen visades sonens nummer.
— Mamma, är du hemma? — frågade Artem piggt.
— Ja, självklart.
— När kommer du?
— Det är det som är överraskningen! Jag ska praktisera i vår stad! Kan du tänka dig?
Larisa skrattade.
— Vilken present!
För första gången på länge kände hon sig lätt i själen.
En vecka senare var Artem hemma.
Samma kväll bestämde sig Larisa för att prata med honom.
— Tema, jag har fått reda på något viktigt… — började hon.
— En notarie ringde mig nyligen.
— Tänk dig, det visade sig att jag inte var mina föräldrars biologiska dotter.
— Min verkliga mamma övergav mig som spädbarn och åkte utomlands med en rik man.
— Nyligen blev hon änka, anlitade en privatdetektiv för att hitta mig.
— Men hann aldrig – dog i en flygolycka.
— Nu erbjuds jag att ta emot arv.
Artem visslade.
— Vilken vändning! Tvekar du?
— Ja.
— Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det.
— Hon övergav mig, och nu måste jag ta emot hennes arv?
— Mamma, men om du tackar nej går allt till någon okänd.
— Då… kommer du att vara tryggad.
— Du har rätt.
— Men jag vet inte ens var jag ska börja.
— Jag kan inte språket, har inga passhandlingar…
— Vi löser allt, — sa Artem bestämt.
— Jag ska hitta en jurist som hjälper.
Några dagar senare stod Larisa vid flygplansrampen i ett främmande land.
Bredvid henne – hennes följeslagare, Vladimir, en erfaren jurist som kände alla ärendets detaljer.
Han visade sig vara inte bara en professionell utan också en intressant samtalspartner.
— Larisa, vet du, jag tackade inte ja till det här jobbet direkt.
— Men något sade mig att mötet med dig skulle bli viktigt, — erkände han.
Hon log.
De ordnade alla dokument, men fastighetsförsäljningen tog tid.
Vladimir visade henne staden, tog med henne till sevärdheter.
Sakta insåg Larisa att hon efter många år för första gången kände sig… lycklig.
När allt var klart följde Vladimir henne till flygplatsen.
— Larisa, ärligt talat kommer jag att sakna dig när du åker.
— Jag har inte träffat någon på länge som det är så lätt med.
— Då får du komma och hälsa på, — sa hon mjukt.
— Det ska jag, — log han.
När hon kom hem delade Larisa ärligt upp pengarna: köpte en lägenhet till sonen, öppnade ett konto åt dottern och satte undan en del på ett sparkonto.
Hon tänkte inte på maken.
Men en dag ringde det på dörren.
Oleg stod där.
Full, ovårdad.
— Lara… Ta mig tillbaka, — mumlade han.
— Gå.
— Vem behöver dig, förutom jag? — fnös han.
Just då kom Vladimir ut ur hissen.
— God kväll, Larisa, — sa han och räckte över en bukett.
Oleg blev blek.
— Gå, — upprepade Larisa.
— Vi har inget mer att säga varandra.
Hon stängde dörren.
Två år gick.
Larisa blev farmor.
Vladimir friade, och hon tackade ja.
Men en dag ringde de från sjukhuset: Oleg hade fått en stroke och bad dem komma på besök.
Larisa samlade barnen.
— Mamma, jag skulle inte gått, — muttrade Artem.
— Son, en människa är en människa när den kan förlåta.
De åkte.
I rummet låg en åldrad, utmärglad Oleg.
— Förlåt… — viskade han.
Larisa skakade på huvudet.
— Jag hjälper till med sköterskan, men förvänta dig inget mer.
På kvällen satt hon i trädgården.
Vladimir tog hennes hand.
— Ångrar du dig?
— Nej.
— Om det inte vore för honom hade jag aldrig vetat vad riktig lycka är.
Hon tittade på honom och log.