Det han gjorde därefter förändrade deras liv för alltid…
— Vadå, tänker du åka dit själv? — undrade Palych, även kallad Berkutov, och stirrade förvånat på Dima som om han inte kunde tro sina öron.
De stannade vid kyrkogårdsgrinden och klev ur bilen.
— Så vad är problemet? Tror du att ni inte klarar det utan mig? Jag åker med, jag vill se allt med egna ögon, — svarade Dima.
— Nej, det här är inte din nivå. Jag åker själv.
Palych rynkade pannan och viftade irriterat med handen.
— Oroa dig inte, jag tänker inte lägga mig i slagsmål, jag kommer bara att titta på från sidan.
Dima skakade tveksamt på huvudet:
— Sådant här är inte din status längre. Tiderna har förändrats.
Palych, som alla kände vid smeknamnet, log snett när han mindes forna dagar:
— Tror du att gamla metoder inte funkar längre? De funkar utmärkt, och förresten alltid pålitligt.
— Nu är allt annorlunda.
— Förr var livet enklare.
— Slagsmål, uppgörelser, blodet flödade fritt.
— Och nu? Kanske skrämmer vi någon lite, och det i tystnad, utan onödigt oväsen. Inte ens att ge någon en örfil är möjligt.
— Åh, tiderna är inte vad de brukade vara, — suckade Dima.
De var inte desamma längre heller. Nu var de ett lagligt företag med ett högtidligt namn — ”Berkut”.
Inte för att det lät imponerande, utan för att deras chef hette Berkutov.
— Det viktigaste är att det låter pampigt, — konstaterade Dima med ett snett leende.
— Sluta med det där, allt det där är strunt, — viftade Palych bort det.
— Vi tar fortfarande på oss speciella uppdrag, vi gör det bara inte offentligt. Till exempel för några dagar sedan.
— Vilket fall? — frågade Dima intresserat och tog ett steg närmare.
— En snubbe bestämde sig för att hämnas på sin ex-fru, som hade det bra efter skilsmässan.
Han skrev brev, skickade hot, la diverse skit på hennes tröskel. Tror du hon inte skulle fatta vem det var?
— Och, insåg hon inte vem det var? — förtydligade Dima.
— Självklart fattade hon det, han var inte särskilt smart. Vi spårade snabbt upp honom.
Slog hans nummer. Kvinnan betalade bra och bad att han aldrig skulle visa sig i hennes närhet igen, — log Palych.
— Förr skulle man bara ha raderat honom från jordens yta, och saken var ur världen. Men tiderna har förändrats.
Han suckade tungt och drog handen över bakhuvudet.
— Allt har blivit för tyst. Till och med för tyst.
Med de orden begav sig Palych in på kyrkogården. Hans lilla ”svit” av tre personer spreds mellan gravstenarna — var och en ville besöka sina egna.
Palych visste varför han var där. Ibland åkte han till sin mors grav.
När han närmade sig hennes massiva, dyra kors, stannade han och stirrade på inskriptionen på plåten.
Hans barndom hade varit långt ifrån regnbågjordad, och nu mindes han allt oftare det förflutna.
Vad om allt hade blivit annorlunda? Vilken människa skulle han vara?
— Jag skulle ha studerat, skaffat familj, jobbat på fabrik, druckit öl med vänner på fredagar… — mumlade han för sig själv.
Men minnena förde snabbt tillbaka honom till verkligheten.
Fedia Berkutovs mor drack. Ofta.
Den nye styvfadern som kom in i deras hem bestämde en dag att han skulle ”uppfostra” styvsonen.
Resultatet blev en bruten arm och två brutna revben.
Efter det hamnade Fedia på sjukhus, och sedan skickades han till barnhemmet.
Modern hälsade sällan på. Varje gång grät hon, svor att hon skulle ta hem honom, men försvann sedan i veckor. Och han väntade.
— Hon var en dålig mor, men jag älskade henne, — viskade han som för att försvara sig inför någon.
Men en dag insåg Fedia att ingen skulle komma. Ingen skulle rädda honom.
Då började han kämpa för att överleva. Han förstod att bara de som kan stå upp för sig själva blir kvar här.
Fedia försökte vara rättvis och undvika slagsmål utan anledning.
Det hjälpte honom att samla ett hårt kompisgäng. De var få, men höll ihop som en riktig familj.
Polisen hade hämtat honom flera gånger, en gång sov han till och med i skrubben.
Men Fedia visste: visa svaghet, och respekten försvinner.
När de lämnade barnhemmet höll de ihop. Sanningen var att många av dem redan var borta — de hade funnit ro här, på den här kyrkogården.
Fedia vågade länge inte leta efter sin mor.
Men när han äntligen åkte till platsen där de bodde, såg han bara en övergiven barack med utkastade fönster.
Allt var förstört, som om platsen aldrig existerat.
Först efter fem år tog han upp sökandet på allvar. Hittade henne snabbt.
Hon bodde på ett hem för funktionshindrade och var i fruktansvärt skick.
Fedia gjorde allt för att lindra hennes liv, men hon levde bara ett halvår till.
Läkare sa att alkoholen var boven.
Två stroke, leversvikt — hennes kropp stod inte emot.
Fedia kom ofta till hennes grav.
Där stod sedan många år ett dyrt monument, och runtom var det alltid rent och välskött.
Han stannade aldrig länge, men besökte regelbundet platsen.
En osynlig kraft drog honom dit igen och igen.
Lite vid sidan om såg han en färsk grav. Tydligen skulle någon snart begravas.
Han skulle precis gå därifrån när han plötsligt stannade.
Någonstans mycket nära hörde han ett märkligt ljud.
Ett svagt pip, nästan som ett barnskrik. Det lät inte alls som den vanliga tystnaden på kyrkogården.
— Vad i helvete…? — mumlade han och insåg direkt: — Aha! Förmodligen har en hund eller en katt fallit ner i den färska graven.
Det hände ofta att hemlösa djur vandrade på kyrkogårdar efter mat eller skydd. Fedia gick närmare och tittade ner i gropen.
Men i stället för en hund eller valp såg han en liten pojke på kanske sex år!
Smutsig, förskräckt, hopkrupen som en boll. Han snyftade tyst, som om han var rädd att någon skulle höra honom.
— Hej, vad gör du där nere? — sa Fedia lugnt och sträckte handen ner.
Pojken ryckte till, lyfte huvudet och tittade upp på Fedia med stora, skräckslagna ögon.
— Räck mig din hand, — sa Fedia stilla.
Pojken grep tag i handen direkt, knöt fingrarna hårt som om hans liv hängde på mitt grepp.
Fedia drog försiktigt upp honom och ställde honom på fötter. Pojken skakade hela han, man såg att han frös.
— Vad gjorde du där? Ramlade du ner? — frågade Fedia medan han tog av sig sin jacka, som uppenbarligen inte var avsedd för sådana situationer.
Jackan kostade som en hygglig begagnad bil, men nu brydde han sig inte. Han svepte den varsamt runt pojken för att värma honom.
Pojken betraktade honom tyst, tänderna skallrade av kylan.
— Okej, vi går till bilen.
Där får du värma dig, och sedan berättar du vem du är och hur du hamnade här, — sa Fedia med mjuk röst för att inte skrämma barnet.
Pojken nickade bara utan att säga ett ord. Fedia granskade honom noggrant, bedömde hans tillstånd, och lyfte sedan utan tvekan upp honom i famnen med jackan.
— Du är ju helt genomfrusen, kompis, — mumlade han på väg mot bilen.
Fedia satte pojken på passagerarsätet, satte sig själv i förarsätet och tog fram en termos med te ur handskfacket.
Det dröjde tio minuter innan pojken började tina upp.
Hans kropp slutade skaka, och han kunde äntligen prata. Under tiden hade de andra som följt med kommit fram till bilen.
— Vad pågår här? — frågade Dima förvånat när han kom närmare.
— Berätta, vad gjorde du på kyrkogården i går kväll? — undrade Fedia strängt men utan onödig press och tittade noggrant på pojken.
— Inte på kvällen… jag kom på morgonen, — svarade barnet tyst och sjönk ner med blicken.
— Min mamma fyller år idag. Jag ville bara hälsa på… Det brukade finnas en stig, men nu är det en grop… Jag föll ner.
Fedia mindes buketten av vilda blommor som legat i graven.
— Och vem lät dig komma hit ensam? — rynkade han pannan. — Din pappa?
— Jag har ingen, — viskade pojken nästan ohörbart. — Jag är från barnhemmet.
De lät mig inte gå till mamma, så jag rymde. Snälla, ge tillbaka mig inte dit!
Jag stannar hellre här… — Hans röst darrade, och han lade hastigt till:
— Jag heter Zhenka. Jag är inte rädd! Jag är kompis med alla! Bara… våra vårdare är elaka, de slår.
Fedia rynkade ännu djupare på pannan. Han visste att sådant händer.
På hans tid tvingade barnhemmen också barn att bryta ner dem för att de skulle bli lydiga.
— Jo, Zhenka, ditt liv är inte lätt, — sa han eftertänksamt. — Men vad ska jag göra med dig? Jag kan inte lämna dig här.
Han vände sig mot sina kamrater vid bilen.
— Så, grabbar? Räcker det med plats eller måste vi lösa det på annat sätt? — frågade han med en blick av förväntan.
— Självklart räcker det, — svarade Dima och utbytte en blick med de andra.
— Okej, du får bo hos mig så länge, — sa Fedia till pojken. — Men först måste vi åka till ditt barnhem. Det var länge sedan jag var där.
— Ta med oss också, — föreslog en av hans vänner. — Vi måste se vad det är för några vårdare.
— Vi får titta, — nickade Fedia. — Kanske löser vi någonting mer också.
Hemma insåg Fedia snabbt att om han skickade Zhenka till badrummet skulle han inte ha något att ta på sig.
Han tog därför fram en gammal skjorta ur garderoben och planerade att på morgonen åka till affären efter kläder.
Men det behövdes inte, för pojken, inlindad i den varma jackan, somnade genast på soffan.
På morgonen, medan Zhenka tvättade sig, funderade Fedia på vad han skulle ge barnet att äta, eftersom det uppenbarligen var hungrigt. Tankarna avbröts av en knackning på dörren.
När han öppnade stod Denis, en av hans män som följt med till kyrkogården kvällen innan, där.
— Något har hänt?
— Nej, Palych, allt är bra. Vi stannade till på vägen förbi ett ställe.
På natten är affärerna stängda, men vi hittade något. Killen hade inget att ta på sig.
Han räckte över en påse, och Fedia tittade ner i den. Där låg jeans, ett set underkläder, en joggingdress och nya sneakers. Allt såg rejält ut.
— Jag vet inte vad jag ska säga, — mumlade Fedia, rörd.
Han hade känt Denis länge som en tillbakadragen och kall person. Att se honom bry sig om ett främmande barn stämde inte med hans image.
— Vill du komma in? — föreslog Fedia och lät dörren stå öppen.
— Nej, jag ska hem. Jag är trött, — svarade Denis kort och vände sig mot bilen.
Fedia såg honom gå och sjönk in i minnen. De hade vuxit upp tillsammans på barnhemmet.
Denis hamnade där efter en tragedi: hans föräldrar förlorade jobbet, hamnade i skulder och i kriminalitet.
Den ödesdigra dagen blev Denis föräldralös.
Alla trodde att han aldrig skulle kunna bilda familj eller lita på någon så mycket att han skulle bry sig om andra.
Under tiden kom Zhenka ut ur badrummet insvept i en stor handduk.
— Här, — räckte Fedia över påsen. — Grabbarna har köpt kläder åt dig. Byt om och kom till köket, vi ska äta frukost.
Zhenka dök upp i sina nya kläder, ögonen glittrade som om han bar något eget för första gången i sitt liv.
— Allt är så… vackert, — viskade han och studerade sig själv.
— Och varför tog du på dig sneakersen? — log Fedia.
Pojken såg ner, rodnande, knackade med skosnöret mot golvet.
— Bara… — började han, men tystnade och letade efter orden.
— Jag vet att de snart kommer att skicka tillbaka mig. Då tar de ifrån mig allt detta. Här kan jag åtminstone ha det ett tag.
Fedia rynkade pannan och bet ihop tänderna. Han visste alltför väl hur livet fungerade på barnhemmet.
De starka tog alltid ifrån de svaga det de gillade.
Han och Denis hade själva gått igenom det, tills de hittade vänner och band ihop sig till sitt eget team.
Zhenka åt, och Fedia satt bredvid och iakttog honom.
Något skavde inom honom, men han kunde inte förstå vad.
Han hade aldrig haft egna barn och hade aldrig funderat på det. Hans liv verkade fullt och rikt redan som det var.
— Man kan skicka tillbaka honom till barnhemmet när som helst, — mumlade han för sig själv.
— Men varför inte ge grabben ett par normala dagar?
De tittade på fler tecknade filmer, beställde pizza och sötsaker, och dagen förflöt glatt och bekymmersfritt.
Nästa morgon, runt elva, bestämde sig Fedia för att det var dags att väcka Zhenka.
— Zhenka, upp med dig, annars missar du allt! — ropade han högt.
Pojken hoppade plötsligt upp, kikade omkring med sömniga ögon.
— Va? Vart? — mumlade han, fortfarande inte helt vaken.
— Vi går ut och leker, — svarade Fedia och log. — Och imorgon åker vi till barnhemmet.
De gick till parken, och dagen flög förbi.
Där träffade de Denis, som utan ord anslöt sig.
Utifrån måste det ha sett konstigt ut: två skäggiga män med en liten pojke åkandes karuseller, skrattandes och ätandes glass.
När de kom hem smååt Zhenka lite och slocknade sedan genast på soffan.
Fedia kunde dock inte somna. Klockan tre på natten gick han ut på verandan för att röka och märkte att Zhenka fortfarande inte sov.
— Hej, varför sover du inte? — frågade han och satte sig bredvid honom.
Zhenkas ögon glänste av tårar. Han började prata utan att lyfta blicken:
— Jag vet att ni imorgon kommer att lämna tillbaka mig. Det är rätt, jag förstår det.
Men jag ville säga… Om jag hade en pappa, skulle jag väldigt gärna vilja att han var som du…
Han tystnade, drog snabbt täcket över huvudet och vände sig mot väggen.
Fedia satt kvar i mörkret, reste sig sedan och gick ut på verandan. Han stod länge och blickade upp mot nattens himmel.
— Palych, vi måste prata, — hördes Denis’ röst när han kom in och lämnade dörren på glänt.
Denis hade arbetat länge i Fedias företag, som han byggt upp från grunden.
Från ett litet företag hade det vuxit till en seriös koncern. Nu satt Fëdor vid ett massivt bord, framför sig en halvfull whiskyflaska.
När han lyfte blicken såg han Denis sitta mittemot. Vid dörren stod tre gemensamma vänner och iakttog tyst.
— Vad håller du på med, Palych? Du är arg som ett bi, och du dricker varje dag, — började Denis och stirrade in i Fedias ögon.
— Jag är finfint.
— Vadå ”finfint”? Vi pratade med grabbarna. Om inte du tar hand om Zhenka, gör vi det.
Fedia smällde ner sitt glas på bordet med en smäll.
— Vad babblar du om? Vart skulle jag ta honom? Och ni? Förstår ni inte att ett barn inte är en leksak?
— Jo, vi förstår. Just därför kan vi inte lämna honom där han är nu.
Du är inte längre en gangster, du är en vuxen man, affärsman. Vad är du rädd för?
Fedia bet ihop käkarna och såg på sin vän som om han hade passerat en gräns.
— Tror du att det är så enkelt? — frågade han irriterat.
— Jag tror att du gör det svårt för dig själv.
Sedan du lämnade tillbaka honom till barnhemmet har du varit en annan. Som om du äter upp dig inifrån.
Grabben är ju strålande.
Och om du aldrig gifter dig, är det ingen fara. Vi ska uppfostra honom. Göra en riktig man av honom.
En tung tystnad föll.
Fedia var tyst som om en evighet passerat.
De andra valde också att tiga för att ge honom tid.
Till slut suckade han tungt, tog bort flaskan från bordet, gnuggade ansiktet med händerna och sa:
— Hitta mig en bra advokat.
— Det var ett helt annat ljud i skällan.
Trots att Fëdor var välbärgad och hade kontakter drog sig formalian kring vårdnaden ut över en månad.
Han bad alla att hålla det hemligt för Zhenka, för att inte väcka förhoppningar i honom.
Fëdor visste att det värsta för ett barn är att vänta och frukta att det inte ska lyckas.
Men så kom dagen då alla papper var klara. Fëdor bestämde sig för att inte åka ensam till barnhemmet.
Med honom följde alla som hjälpt honom i denna historia.
Han stod i slutet av en lång korridor, knutna nävar så hårt att naglarna skar in i handflatorna.
Vännerna stod ett stycke bort och betraktade honom tyst.
Direktören gick för att hämta Zhenka, men efter femton minuter var han fortfarande inte tillbaka.
Fëdor började tappa tålamodet. Han tog några steg mot kontoret men stannade plötsligt, försökte behärska sig.
Och plötsligt hördes lätta steg i korridoren. Direktören dök upp, och efter henne — Zhenka.
Pojken såg lite förvirrad ut, men när han fick syn på Fëdor stod han stel, som om han inte vågade tro sina ögon.
— Hej, Zhenka, — sa Fëdor mjukt och försökte le.
— Hej… — svarade pojken knappt hörbart, orörlig.
— Jag är här för att hämta dig.
— Mig? — Zhenka höjde nyfiket på ögonbrynen.
— Ja. Ska du göra mig till din pappa?
Zhenka stod stilla i några sekunder, sedan rusade han fram och kastade sig om Fëdor, kramade hans hals så hårt att han knappt stod på benen.
— Jag visste det, jag visste att du skulle komma! Jag har väntat så länge! — sa pojken snabbt, nästan med tårar i ögonen.
Fëdor höll honom varsamt mot sig, kände en klump i halsen. Med ena ögonvrån såg han vännerna i bakgrunden torka bort tårar.
— Okej, Zhenka, vi åker hem, — sa Fëdor med fast röst. — Vi har så mycket framför oss!
Han ledde Zhenka mot bilen, fortfarande med en arm om hans axlar.
Och även om känslorna han kände nu var helt nya, visste han alldeles säkert en sak:
Han skulle bli en god far. Han skulle göra allt för att Zhenka skulle växa upp till en värdig människa.