― Vart är du på väg, Inna? ― undrade maken när han såg hustrun omhyggligt packa saker i resväskan.
Hon la ner varje plagg “med linjalprecision”, som om det vore utställningsföremål, inte semesterkläder.
Ordning i minsta detalj var Innas signum.
Som hustru var hon föredömlig: Leonid gick alltid prydligt klädd till jobbet, tvättad och doftande av den exklusiva cologne som Inna omsorgsfullt köpte till honom varje år den 23 februari ― exakt samma varje gång.
De hade levt tillsammans i över tjugo år.
Renlighet och struktur rådde inte bara i garderoben: varje aspekt av hem och relation var uppradat i prydliga högar.
En gång om året åkte de till samma semesteranläggning vid havet, två gånger i månaden gjorde de besök hos svärmor och svärfar, och varje morgon drack Leonid en kopp kaffe med exakt en tesked socker och åt en ostsmörgås.
Osten och korven var alltid perfekt skurna: Leonid misstänkte nästan att Inna hade en hemlig linjal för att mäta varje skivas tjocklek.
Efter jobbet varje kväll såg Inna samma kriminalserie, förberedde därefter morgondagens middag och gick i säng punktligt klockan 22:00.
Behöver man säga att menyn aldrig ändrades på tjugo år? På tisdagar serverades kyckling till middag, på onsdagar fisk.
Till en början protesterade Leonid, men sedan gav han med sig. Med tiden längtade han dock efter något nytt.
― Varför är du tyst, Inna?
― Va? ― hoppade hon till.
― Jag frågar: vart ska du?
― Vart? På semester.
Inna såg på honom som på ett litet barn.
― Har du glömt att biljetterna är bokade till i morgon?
― Jag trodde inte att du skulle åka! Du sa ju att chefen inte tänkte ge dig ledigt …
― Jag ordnade det med chefen, sa Inna axelryckande.
― Kan jag bryta traditioner? Vi har åkt till ”Vasilki” i alla år, och nu skulle jag bli kvar hemma på grund av någon nykomling!
Det är väl inte mitt fel att hon la in sin semester på samma datum?
― Men du är ju huvudbokhållaren. Utan dig fungerar ingenting.
― Exakt! Jag är huvudbokhållare, hon är bara assistent.
Jag lämnade in min semesteransökan för ett år sedan―undertecknad, och den har legat i lådan hela året, i mappen ”Semester”.
Bredvid en hög med likadana ansökningar från tidigare år. Hela avdelningen vet att jag alltid tar semester samma datum!
Den där gröngölingen hade inte ens ett underskrivet papper; hon kom med det till direktören först för en månad sedan.
Här är det första man först kommer, först man får ledighet.
― gnällde Inna medan hon packade vidare. Hennes semesterärende hade dragit ut på tiden i en månad …
― Så du fick ledigt? frågade Leonid utan entusiasm.
― Ja.
― Och du åker med mig?
― Leonid, det är inte jag som åker med dig―vi åker tillsammans. Som vanligt. Oroa dig inte, jag lämnar dig inte.
― Vad är det med dig, älskling? Har du blivit stressad? frågade Inna oroligt.
― Jag blev nog lite nervös, men nu när du också ska med är allt bra. Packa min väska då … sa han och gick ut ur sovrummet.
”Vilken otur!” hann Leonid tänka när han ringde ett samtal ute på balkongen.
Han hade planerat något helt annat: han var övertygad om att Inna den här gången skulle stanna hemma.
I en hel månad hade Inna beklagat sig över att chefen envisades med att ändra hennes datum.
Men biljetterna var icke återbetalningsbara, så Leonid övertalade henne att åka.
”Bort ska biljetterna inte gå.
Jag åker―jag klarar mig nog ensam.
Visst, jag kommer sakna dig, men vad ska man göra?” sade han på jobbet, knappt fördold av glädje.
Men plötsligt stod hustrun med resväska i hallen.
”Vad ska jag ta mig till nu?” Lömskt nog följde hon honom.
― Vill du ha kaffe eller te? ― erbjöd sig Leonid att duka fram frukosten för första gången på tjugo år, och det på avresedagen!
Inna tyckte det var suspekt.
― Kaffe, såklart! En sockerbit … ― begrundade hon.
― Låt mig fixa det, och sen putsa dina skor så de glänser.
― Bättre att du sköter det själv, sa hon. Annars skulle jag säkert använda fel smörja och dina ljusa sandaler blir svarta.
Leonid tog tekannan och koppen ur händerna på henne och log kallt:
― Okej då …
Inna lämnade köket, men höll ögonen på maken. Hon misstänkte att han rörde ner något i hennes kopp―definitivt inte socker.
― Jag glömde köpa vatten och servetter för resan.
Jag sticker till affären snabbt. Drick kaffet medan det är varmt! ― beordrade Leonid och väntade på att hon skulle ta en klunk.
― Gå du, sa Inna. Men han väntade tills han såg att hon faktiskt drack.
― Mmm … vilken god smak! Har du lärt dig brygga kaffe efter tjugo år? berömde hon.
Samtidigt smet han ut genom dörren, gick till sopkärlet under balkongen och slängde ”bevisen”.
Inte för affärer―han behövde bara en anledning att försvinna.
Senare hördes ett samtal:
― Hej? Ja, jag gjorde som du sa. Strödde pulver i kaffet … Väntar på verkan så jag kan resa iväg. Vadå, får man inte göra så i kaffe?!
Leonid blev vit som ett spöke.
― Hur skulle jag veta? Jag är ingen kemist eller läkare!
Men hon är stark som en oxe―aldrig sjuk. Några besvär på toaletten gör bara att hon missar planet och jag får resa ensam.
Han lugnade sig och kom hem igen. Men dörren gick trögt―Inna låg livlös i hallen. Som tur var gick grannen Zina förbi just då.
― Herregud! Så ung och redan lidande! ― skrek hon.
― Hon lever… förmodligen, mumlade Leonid.
― Ring ambulans omedelbart!
― Kanske inte? Kanske går det över? stammade han, mer orolig för sig själv.
Zina ringde ambulans. Under tiden tog Leonid bort alla fingeravtryck, hällde ut det odruckna kaffet och smet iväg med resväskan …
Ett dygn senare låg han belåten i sitt hotellrum på semesteranläggningen, lyssnade till Zhannas lugna andetag―den nya kvinnan för vilken allt planerats―när telefonen ringde.
Han svarade av ren reflex.
― Ljonja! Ljonetjka! Var är du? Katastrof! Inna är död! Hon gick inte att rädda! grät Zina i luren.
― Vi måste ordna begravning! Vart tog du vägen?
― Hur dog hon? frågade Leonid försiktigt.
― Hjärtat orkade inte. Hon är inte 18 längre, snörvlade Zina.
― Så det var en olycka?
― Jo … vad annars?
― Själv var jag på affären. Jag är oskyldig …
― Var är du nu?
― Jag … hos min syster, ljög han. I själva verket låg han fortfarande i solsängen.
― Varför smet du från hemmet? i affekt?
― Precis.
― Kan vi skjuta upp begravningen?
― Skjuta upp?
― Om en vecka … bättre om två. Jag har semester och allt är förbetalt …
― Vilken semester? Din fru är död! ska du verkligen på semester?
― Nåja … ingen annan kan ta hand om allt det här. Jag kommer när jag kan. Det får vänta, sa Leonid nonchalant.
I rummet öppnade Zhanna ögonen.
― Vem ringde? sa hon och satte sig upp.
― Ingen fara. Sov vidare … eller ska vi göra något annat? fnissade han nervöst.
Allt hade gått enligt plan―tjugofem år med en tråkig fru och plötsligt var hon borta!
Ha ha! Helt borta! Och även om han hade förgiftat henne spelade det ingen roll―en dum olycka ingen kunde bevisa.
Han log triumfatoriskt. Nu väntade nästan smekmånad med Zhanna.
Sedan skulle han flytta henne till Innas lägenhet―han var förste arvinge!
Inte för att han skulle gifta sig på nytt, men hushållsgemenskap med alla rättigheter passade perfekt.
Nästa morgon snarkade Ljonja lyckligt.
När han vaknade och vred sig för att beundra Zhanna, fick han en chock!
Balkongen var på andra våningen, men han bestämde sig för att hoppa …
Det sista han mindes var Innas elaka skratt.
Som tur var var fallet inte livsfarligt―han brakade ihop med en bruten ryggrad och blev förlamad för livet.
När han kvicknade till såg han en läkare.
I sitt dimmiga tillstånd trodde han att Inna stod bredvid honom―den ”döda” som förföljt honom.
― Gå bort! Jag ville inte döda dig, jag visste inte att kaffe och pulver är förenat med livsfara!
viskade han förskräckt, försökte vifta med armarna, men kunde inte röra sig.
Ändå förstod både Inna och läkaren vad han sa.
― Alltså försökte han verkligen förgifta dig. Ska du anmäla honom? frågade läkaren.
― Nej, sa Inna och lämnade rummet.
Självklart hade hon inte dog—hon vägrade dricka kaffet när hon misstänkte att maken blandat något.
Men skådespelet behövdes.
Hon hade hört hans samtal vid soptunnan, förstått att hon skulle ”dö” och bett Zina spela med tills han flytt huset.
Sedan gjorde han resten själv―han stack, svek och erkände indirekt.
Pulverförpackningen hittade hon vid containern. Hon hade bevisen, men ville förstå hans motiv.
Hon ringde semesteranläggningen och fick veta att Leonid redan installerat sig och njöt av semestern utan att lämna rummet.
Om Zhanna fick hon veta där: hon åkte dit för att konfrontera sin ”trogna” make och ge honom en läxa.
Visade sig att Zhanna och Leonid träffats på sociala medier.
För en månad sedan erbjöd han henne att resa med honom. Leonid jublade―äntligen semester utan hustru―och planerade sitt nöje.
Allt var frid och fröjd tills Inna plötsligt packade och deklarerade att hon skulle följa med i den förbannade semestern.
Då vågade Leonid sitt mardrömsknep: lite magknip, sjukhusvistelse och semesterförtvivlan―semla husbondan!
En vecka utan syster räckte för att återhämta sig från den mallade tillvaron.
Han ville förändring, ny spänning … och fick mer än han bad om.
En morgon, när Zhanna skulle ut och jogga, stötte hon på en fruktansvärd skepnad i dörren.
Masken var så välgjord att det tog Inna en timme att tvätta bort den medan Leonid ”skrapades” ner.
― Vad händer nu, skilsmässa? frågade Zina och skakade på huvudet.
― Självklart! Tror du att jag ska ta hand om honom efter det här?
Inte en sekund! sa Inna kallt när hon omsorgsfullt packade de sista kläderna.
Lägenheten beslöt hon sälja―den var ju innan äktenskapet.
― Och vart nu?
― Jag åker norrut, till min dotter. Ska se landet … medan jag lever.
Zina svarade inte, bara skakade på huvudet. Kvinnorna sågs aldrig mer.
Leonid blev permanent liggande. Han vägrade tro på sin hustrus ”återuppståndelse”; han såg Inna överallt och avslutade livet i en specialavdelning, omgiven av paranoida och ”utomjordingar”, under ständig vård av en erfaren läkare.