Jag var sju månader gravid med tvillingar när allt kollapsade omkring mig.
Jag satt lugnt hemma, vikade små babykläder, drömde om namn och inredning till barnrummet, när min telefon vibrerade.
Min mage knöt sig när jag såg att meddelandet kom från min man Erics chef, Veronica.
Min första tanke var att Eric hade varit med om en olycka, men verkligheten visade sig vara mycket värre.
Meddelandet öppnades och visade en bild på Eric – utan skjorta och flinande – i Veronicas säng.
Under bilden stod det kallt: “Det är dags att du vet. Han är min.”
Mitt hjärta stannade.
Babysarna sparkade i mig när de kände min oro.
Jag ringde desperat Eric, men samtalen gick direkt till röstbrevlådan.
Kände mig yr och sjönk ner på soffan, höll min mage hårt.
“Det kommer att bli bra”, viskade jag till mina ofödda döttrar och tvingade mig själv att hålla mig lugn.
“Pappa kommer inte att överge er, även om han har förrått mig.”
Jag hade inte kunnat ha mer fel.
På kvällen kom Eric hem, men han var inte ensam.
Veronica gick självsäkert in i vår lägenhet som om hon ägde den – elegant, grym och helt oblyg.
“Eric, vad händer?” frågade jag, försökte dölja skakningen i min röst.
“Det är enkelt”, svarade han kort.
“Jag är kär i Veronica. Jag lämnar dig. Låt oss hålla det civiliserat.”
Luften for ut ur mina lungor.
“Vi ska få tvillingar, Eric! Hur kan du göra detta nu?”
Han ryckte på axlarna, likgiltig.
“Livet händer.”
Veronica steg fram, med armarna i kors, och stirrade kallt på min mage.
“Och eftersom den här lägenheten tillhör Eric, måste du flytta ut innan slutet av veckan.”
Min röst steg i panik.
“Är du galen? Jag är höggravid – jag har ingenstans att ta vägen!”
Hon log iskallt och beräknande.
“Jag har en lösning. Jag kommer att täcka alla dina utgifter och ordna bostad åt dig – men jag vill ha ett av dina barn.”
Jag frös, förskräckt.
“Vad?”
Hon viftade nonchalant med handen.
“Jag vill ha ett barn, men jag tänker inte skada min kropp för det.
Att uppfostra tvillingar ensam skulle vara omöjligt för dig ändå.
Så på det här sättet vinner alla.”
Eric nickade medhållande, som om detta groteska erbjudande var helt rimligt.
I det ögonblicket övertogs min rädsla av ilska.
De trodde att de kunde använda mina barn som spelbricka?
De hade något annat att vänta sig.
Jag låtsades ge upp, sänkte blicken och viskade: “Okej.
Men jag har ett villkor.”
Veronica log, övertygad om att hon vunnit.
“Vad är ditt villkor?”
“Jag får välja vilket barn du tar”, sa jag och tvingade fram tårar i ögonen.
“Jag behöver tid att fatta beslutet efter att de är födda.”
Hon tvekade men nickade slutligen.
“Okej, men dra inte ut på det här. Jag har inget tålamod.”
Jag pausade och lade till: “Och du kommer att köpa mig ett hus – inte bara hyra ett.
Annars försvinner jag, och du kommer aldrig att se något av barnen.”
Eric såg ut att vilja protestera, men Veronica tystade honom.
“Du är smart, eller hur? Okej. Men du måste hålla ditt löfte.”
Hon hade ingen aning om att jag precis hade överlistat henne.
Veronica köpte snabbt ett vackert tre-rumshus åt mig, utan att läsa på de papper hon skrev under.
Jag spelade spelet vidare, höll dem uppdaterade om läkarbesök och låtsades ha svårt att fatta det omöjliga beslutet.
Natten då mina värkar började skickade jag lugnt ett sms till Veronica innan jag åkte till sjukhuset – men jag instruerade sjuksköterskorna att vägra Eric och Veronica tillträde under förlossningen.
Timmar senare föddes mina vackra döttrar, Lily och Emma.
Jag tillbringade två lyckliga dagar med att bonda med dem och fullända min plan.
När Veronica och Eric äntligen kom till mitt hus på den tredje dagen, marscherade Veronica in triumferande.
“Så, vilket är mitt?” krävde hon.
Jag stod rakryggad, höll mina döttrar säkert i famnen och log.
“Inget.”
Hennes ansikte hårdnade omedelbart.
“Vad?”
“Jag sa, inget. Trodde du verkligen att jag skulle sälja mitt barn till dig?”
Eric suckade otåligt.
“Starta inte något drama—”
Men jag var inte färdig.
“Det här huset är mitt. Du har helt överfört kontraktet till mig.
Du var för upptagen med att fira din sjuka affär för att ens uppmärksamma det, eller hur?”
Veronicas ansikte blev blekt.
“Vad?!”
“Oh, och en sak till”, lade jag lugnt till.
“Jag postade allt – era sms, bilder och ert vridna erbjudande – på sociala medier.
Jag taggade ert företag, investerare och alla de där fina välgörenheterna ni älskar.”
Veronica slängde sig mot min telefon, scrollade desperat.
Horror fyllde hennes ansikte.
“Du har förstört oss!”
“Nej”, rättade jag henne.
“Ni har förstört er själva.”
Eric förlorade genast sitt jobb.
Skandalen skakade deras företag, och Veronica blev en social paria över en natt.
Under tiden bosatte jag mig i mitt nya hem, höll mina döttrar nära och var nöjd med att jag kämpat tillbaka – och vunnit.