Mängden frös i förväntan.
Rektor Filip Wladimirowitsch stod på trapporna till skolan, med ett stenansikte och ett paket insvept i mörk tyg som han höll fast i sina händer.
När han öppnade det, blev alla tysta: I hans händer låg videokassetter med inspelningar från säkerhetskamerorna.
“Troddde ni att ni skulle komma undan oskadda?” – hans röst var genomsyrad av undertryckt vrede.
“Ni har gömt er bakom era familjer, era privilegier, men sanningen kommer alltid fram.”
Han tryckte på uppspelningsknappen. På skärmen framför skolan såg alla verkligheten: Bilder från källaren, filmade av en kamera som ingen hade märkt.
Det fanns inga tvivel längre – de skyldiga var synliga, avslöjade i alla detaljer.
Stadens invånare, föräldrar, lärare och elever som till och med igår hade försökt hitta ursäkter för de studenterna, stirrade nu tyst på den grymma sanningen.
Någon skrek. Föräldrarna till de inblandade backade skräckslagna, deras ansikten förvridna av rädsla.
En av dem närmade sig rektorn, men en röst från folkmassan stoppade honom:
“Det är lagen som ska avgöra!”
Filip Wladimirowitsch bet ihop tänderna.
“Lagen? Dessa människor har trott att de varit osårbara i åratal. Men den här gången kommer det att bli annorlunda. Inspelningarna finns redan hos utredarna.”
“Idag kommer de att arresteras.” – Han vände sig till föräldrarna till de skyldiga. – “Ville ni dölja fallet? Försök nu.”
Arresteringarna skedde inför hela staden. Polisen, i besittning av obestridliga bevis, kunde inte längre blunda.
De pojkar som tidigare känt sig säkra stod nu i handbojor, desperat letande efter en väg ut. Men det fanns inget kvar.
Valeria Wasiljewna var inte där. Hon låg fortfarande på sjukhuset och återhämtade sig från traumat.
Men när hon fick höra nyheterna, stängde hon sina ögon och kände – för första gången på många dagar – att hon kunde andas lite friare.
Staden förändrades. Först var det tyst. Sedan kom viskningarna, domarna, samtalen. Skolan gick en ny väg.
Rektorn avgick efter att fallet var avslutat, men hans namn förblev i stadens historia – som namnet på en man som hade modet att tala ut sanningen till slut.
Valeria Wasiljewna återvände aldrig till lärartjänsten.
Men några år senare kom hon tillbaka till staden – inte som ett offer, utan som en person som hade övervunnit mardrömmen, funnit läkning och börjat hjälpa andra att göra detsamma.
Och från den stunden var staden aldrig mer densamma.