I det ögonblicket knäböjde han vid sidan av hennes säng.
Hans ansikte var i skugga, men Nadia kände att hans blick var riktad mot henne.
Med en långsam rörelse satte pojken ett litet föremål på nattduksbordet bredvid sängen.
Det var ett glas vatten.
“Farmor,” viskade han så tyst att det knappt gick att höra.
“Jag vet att du inte sover.
Din andning ändrades när jag kom in.”
Nadia öppnade ögonen helt och mötte Ilies blick.
I hans ögon fanns inget ont, inget hot, bara en djup sorg blandat med tacksamhet.
“Varför smyger du dig in i mitt rum på nätterna?” frågade hon och försökte lugna sitt hjärtslag.
“Min farmor…” började han, hans röst skakade lätt.
“Min farmor brukade alltid säga att natten är svårast.
Att törsten kommer när man minst anar det, och att ett glas vatten vid sängen är det mest värdefulla när man är gammal.”
En tår rann ner för hans kind och glänste i det svaga ljuset från fönstret.
“Jag kunde inte ge henne ett glas vatten den sista natten.
Jag var inte där.
Och när jag kom dit var det för sent.”
Nadia satte sig långsamt upp, rörd av pojkens gest.
Hon tog glaset med vatten, drack en klunk och vinkade åt honom att sätta sig på sängkanten.
“Ilie, vem är du egentligen?
Vad har hänt med dig?”
Pojken var tyst en stund, sedan började han tala, som om en damm brustit inom honom.
“Jag hade en gång en familj.
Min pappa, mamma, farmor och jag.
Vi levde enkelt men lyckligt.
Min pappa arbetade på en möbelfabrik, min mamma var lärare på byns skola.
Sen gick allt sönder på en enda natt.”
Hans röst skakade, men han fortsatte att tala och stirrade tomt.
“En brand…
De försökte rädda grannarna, men taket kollapsade.
Jag förlorade allt på en sekund.
Huset, mina föräldrar…
Bara min farmor överlevde eftersom hon var på sjukhuset den natten.
Och jag var hos en vän.”
Nadia kämpade för att hålla tillbaka tårarna.
Hon led med pojken som förlorat så mycket.
“Efter det uppfostrade min farmor mig ensam.
Vi levde på hennes lilla pension.
Och när hon dog förra året hade jag ingen kvar.
Lägenheten var hyrd, den var inte vår.
Jag försökte klara mig själv, arbetade där jag kunde, men de senaste månaderna har det blivit svårare.”
I det dunkla rummet var det tyst mellan Nadia och Ilie i några sekunder.
Sedan, till hennes förvåning, fortsatte pojken att tala:
“Du vet, jag försökte stjäla igår.
På marknaden, en plånbok.
Jag var desperat, hade inte ätit på två dagar.
Men jag kunde inte göra det.
Min hand vägrade helt enkelt att röra sig.
Det var som om min farmor var där och tittade på mig ogillande.
Och sedan såg jag dig i kyrkan och…”
Hans röst tystnade.
Nadia sträckte ut handen och rörde försiktigt vid hans kind.
“Och nu?
Vad vill du göra med ditt liv, Ilie?”
“Jag vill avsluta skolan.
Jag har ett år kvar.
Och kanske gå på universitetet, om jag kan hitta ett stipendium.
Jag gillar matematik och fysik.
Min farmor sa alltid att jag hade ett smart huvud.”
Nadia tänkte på sin egen son, som nu skulle vara nära Ilies ålder.
Hon hade förlorat honom i en bilolycka för tio år sedan, tillsammans med sin svärdotter.
Sedan dess hade hon levt ensam, med hans foto på väggen i vardagsrummet och med de minnen som förföljde henne.
“Ilie,” sa hon bestämt.
“Jag vill inte att du bara ska stanna här tillfälligt.
Jag vill att du stannar.
Att du avslutar skolan och går på universitetet.
Det här huset är alldeles för stort för en ensam gammal kvinna.
Och jag… jag behöver någon som kan ge mig ett glas vatten på natten.”
Pojken tittade på henne, oförstående, hans ögon fylldes med tårar.
“Varför gör du det här för mig?
Du känner mig inte ens.”
“Jag känner dig tillräckligt bra,” svarade hon mjukt.
„Du är en bra pojke som har gått igenom mycket.
Och kanske har Gud fört oss samman för att vi båda behövde någon.”
Denna natt sov Nadia lugnare än på de senaste tio åren.
Och Ilie satt en stund vid hennes säng för att försäkra sig om att vattenglaset var inom räckhåll.
På morgonen vaknade Nadia med doften av nybryggt kaffe och rostat bröd.
I köket hade Ilie förberett frukosten med de få matvaror han hade hittat i kylskåpet.
„Jag ville tacka dig,” sa han blygt.
„För allt.”
„Tacka mig genom att ta hand om dig själv och göra din mormor stolt,” svarade Nadia leende.
„Nu låt oss äta, och efteråt går vi tillsammans och hämtar dina saker och ser vad du behöver för skolan.”
Under de följande månaderna fylldes Nadias hus återigen med liv.
Ilie var en flitig elev och med hennes stöd kunde han ta igen de ämnen han hade halkat efter i.
Grannarna, som först såg misstänksamt på hans närvaro, lärde sig att uppskatta honom för att han hjälpte Nadia med att handla, städa och allt det tunga hushållsarbetet.
En söndagskväll, när de tillsammans åt en kaka som Nadia hade bakat, lade Ilie ett kuvert på bordet.
„Vad är detta?” frågade den gamla kvinnan och satte på sig sina glasögon.
„Jag har blivit antagen till fakulteten för ingenjörsvetenskap,” sa han med ett brett leende.
„Med ett fullständigt stipendium.”
Nadia hoppade upp från stolen och omfamnade honom, medan tårarna av glädje rann ner för hennes kinder.
„Jag visste det! Jag visste att du skulle klara det! Din mormor skulle vara så stolt över dig!”
„Inte bara min mormor,” svarade Ilie och kramade henne hårt.
„Utan också min andra mormor.”
Denna natt, som alla nätter sedan han kommit till hennes hus, ställde Ilie ett nytt glas vatten på Nadias nattduksbord.
Men den här gången lade han också en liten lapp bredvid, där det helt enkelt stod:
„Tack för att du räddade mitt liv.”
Den gamla kvinnan somnade med ett leende, med vetskapen om att beslutet den natten – att öppna dörren till sitt hus och sitt hjärta för en främling – hade välsignats med den mest oväntade och värdefulla belöningen: en ny familj.
Om du gillade berättelsen, glöm inte att dela den med dina vänner!
Tillsammans kan vi sprida vidare känslan och inspirationen.