Jag trodde aldrig att jag skulle hamna i den här situationen.
Allt började med Ethan.
Vi hade varit tillsammans i två år innan allt föll samman.
Det var varken dramatiskt eller plötsligt – vår relation bara dog ut.
Den kemi som en gång höll oss vakna hela nätterna och pratade försvann långsamt, och vi gled ifrån varandra.
Men även efter uppbrottet brydde jag mig fortfarande om honom.
Jag ville hans bästa, och när han ringde mig en regnig kväll, desperat efter en plats att bo på efter att ha gjort slut med Carla, tvekade jag inte att erbjuda honom mitt gästrum.
Jag trodde att det var det rätta att göra – han hade ingen familj i närheten, och jag visste hur det kändes att vara ensam efter ett svårt uppbrott.
Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle bli en mardröm.
Till en början var allt bra.
Ethan höll sig för sig själv, jobbade långa dagar och undvek alla obekväma situationer mellan oss.
Han kom hem, åt något och drog sig tillbaka till sitt rum.
Jag å andra sidan njöt av lugnet och utrymmet efter vårt uppbrott.
Det kändes konstigt att ha honom under samma tak igen, men jag intalade mig att det bara var tillfälligt.
Han behövde tid att komma på fötter igen, och jag var glad att kunna hjälpa till.
Men sedan började saker förändras.
En helg bjöd Ethan över en vän.
Jag tänkte inte mycket på det då – han hade ju rätt till ett liv utanför huset.
Men sedan blev det en vana.
Kvinnor började dyka upp, ibland bara i några timmar, ibland stannade de över natten.
Jag hörde dem skratta och prata i hans rum, och ljudet av dörren som stängdes bakom dem tidigt på morgonen fick det att vrida sig i magen på mig.
Jag försökte intala mig själv att jag inte hade någon rätt att bli upprörd.
Vi var ju trots allt inte tillsammans längre.
Han var fri att göra vad han ville.
Men situationen började kännas obehaglig.
Varje gång jag gick förbi hans rum hörde jag dämpade röster och skratt.
Det var som om jag var osynlig i mitt eget hem.
Jag ville inte konfrontera honom, men känslan av obehag gnagde i mig.
En kväll kom jag hem senare än vanligt, och när jag gick in i köket stelnade jag till.
Ethan satt vid bordet med en kvinna jag inte kände igen – båda skrattade och drack vin.
Jag hann knappt fram till kylen innan Ethan vände sig mot mig med ett brett leende.
”Åh, hej Sarah!” sa han nonchalant. ”Det här är Jess. Bara en vän.”
Jag nickade stelt och undvek hennes blick.
Jag försökte hålla mig lugn, försökte låtsas att det här inte störde mig.
Men något inom mig brast.
Det var inte bara det att Ethan tog hem andra kvinnor till mitt hem.
Det var sättet han agerade som om allt var helt normalt.
Som om han inte bodde i mitt hus, där jag hade erbjudit honom tak över huvudet och stöd.
Som om han inte var personen jag en gång älskat.
Dagen efter kunde jag inte hålla mig längre.
Jag var tvungen att få ett svar.
Jag knackade på hans dörr men väntade inte på en inbjudan att komma in.
”Ethan, vi måste prata,” sa jag och stod i dörröppningen.
Han såg upp från sin telefon och höjde på ögonbrynen.
”Om vad?”
”Om alla kvinnor du tar hem,” sa jag med skakig röst.
”Jag bjöd inte in dig att bo här för att du skulle förvandla mitt hem till någon slags… festlokal.
Jag trodde att vi bara delade på utrymmet medan du tog dig igenom allt.
Inte att du skulle ta hit främlingar som om jag inte ens existerade.”
Han suckade dramatiskt och lutade sig tillbaka i stolen.
”Sarah, vi är inte tillsammans längre.
Du har ingen rätt att bestämma vem jag tar hem.
Du är bara min rumskompis.”
Hans ord slog emot mig som en käftsmäll.
Bara hans rumskompis.
Det gjorde mer ont än jag kunde förklara.
Det sätt han sa det på – så obrytt – gjorde det tydligt att allt vi haft, allt jag trodde var viktigt, inte längre betydde något för honom.
”Jag bryr mig inte om att vi inte är tillsammans längre,” fräste jag, och ilskan bubblade upp.
”Men jag bryr mig om respekt.
Du bor i mitt hem, och du kan inte bara ta hit folk utan att bry dig om hur det påverkar mig.
Jag är inte någon främling du bara råkar dela en lägenhet med.”
Han himlade med ögonen.
”Du överreagerar.
Jag gör inget fel.
Jag är inte din pojkvän längre, Sarah.
Jag är dig inget skyldig.”
Jag stod där, stel av chock.
Mannen jag en gång litat på, mannen jag delat mitt liv med, såg mig nu bara som en ”rumskompis”.
Det kändes som det sista, avgörande slaget mot vår relation.
Som om det inte spelade någon roll att jag gett honom en plats att bo, att jag varit generös och omtänksam.
Han hade inga gränser, ingen förståelse för vad respekt innebär.
”Jag tycker att du ska flytta ut,” sa jag tyst, när beslutet föll över mig som en våg.
”Jag klarar inte det här längre.”
Ethan såg för ett ögonblick förvånad ut, men sedan ryckte han på axlarna och log snett.
”Okej.
Jag drar.
Men låtsas inte som att jag är den dåliga här.”
Ironin i hans ord gick inte förbi mig.
Jag var den som öppnat mitt hem för honom när han var som mest sårbar, och nu agerade han som om det var jag som var oresonlig.
Dagen efter packade Ethan sina saker och gick utan ett ord.
Jag såg honom lämna, med en blandning av lättnad och sorg.
Han hade förvandlat en gest av vänlighet till något giftigt.
Men åtminstone hade jag satt en gräns och skyddat mig själv.
Det tog tid för ilskan att släppa, men till slut insåg jag att jag hade gjort rätt.
Jag hade låtit honom bo kvar av medkänsla, men jag kunde inte låta honom behandla mig som om jag var osynlig i mitt eget hem.
Jag förtjänade bättre än så.
Och jag skulle aldrig igen låta någon – oavsett hur mycket jag brydde mig om dem – behandla mig utan respekt.