När jag först träffade Ethan var han bara en kämpande musiker, full av stora drömmar och ett ännu större hjärta.
Jag visste att han hade potential, men han hade varken medel eller självförtroende för att lyckas.
Det var tydligt att han behövde hjälp – inte bara ekonomiskt, utan även känslomässigt och mentalt.
Jag tvekade inte att kliva in.
Jag såg gnistan i honom som ingen annan gjorde.
Under de första åren av vårt förhållande stöttade jag honom på alla tänkbara sätt.
Jag arbetade långa dagar på mitt kontorsjobb och gjorde allt för att han skulle ha tid att fokusera på sin musik.
Jag betalade räkningarna, såg till att han hade mat på bordet och tog hand om hushållet.
Hans sena jam-sessioner och otaliga timmar i studion var allt jag tänkte på.
Jag trodde på honom så starkt, nästan mer än jag trodde på mig själv.
“Tack, Mia”, brukade han ofta säga och såg på mig med sina stora, tacksamma ögon.
“Jag skulle aldrig klara det här utan dig.”
Det gjorde mig inget.
Det var ju ett partnerskap.
Och jag var stolt över att vara den som drev honom framåt.
Varje gång han nådde en liten milstolpe – en lyckad spelning, en inspelning – kändes det som min egen seger.
Jag såg hur hans drömmar sakta blev verklighet, och det gjorde varje uppoffring värd det.
Men med åren började något förändras.
Ethans karriär började ta fart.
Han gick från att spela på små klubbar till att uppträda inför större publik, få erkännande på lokala radiostationer och få kontrakt med musikproducenter.
Han var inte längre den kämpande musikern jag en gång träffat.
Han blev den stjärna han alltid drömt om att vara.
Till en början var allt bra.
Jag var glad för hans skull, men ju mer framgångsrik han blev, desto mer fjärmade han sig från mig.
Hans sena utekvällar blev fler, hans tid med andra ökade, och jag började märka att jag inte längre var en prioritet i hans liv.
De sena meddelandena från hans “bandkamrater” blev allt vanligare, och ursäkterna för hans frånvaro kom allt oftare.
En kväll konfronterade jag honom medan vi satt mittemot varandra vid middagsbordet, vår mat kall och orörd.
“Ethan, jag har stöttat dig i flera år”, sa jag med en röst som darrade av frustration.
“Du lever din dröm, och jag är här, men jag känner mig osynlig för dig.
Vi spenderar inte tid tillsammans längre.”
Han såg på mig med ett tomt uttryck, som om mina ord inte nådde honom.
“Mia, jag är upptagen”, sa han avvisande.
“Det här är ett stort ögonblick för mig, och jag kan inte stanna upp nu.
Du borde vara stolt över mig.”
“Jag är stolt”, svarade jag.
“Men jag behöver dig också.
Jag har funnits här för dig vid varje steg.
Jag förtjänar mer än det här.”
Istället för den ursäkt jag väntade mig, suckade Ethan bara och reste sig upp.
“Du är självisk.
Du visste vad du gav dig in på när du började dejta en musiker.”
De orden sårade mig mer än något annat han någonsin sagt till mig.
Men jag svalde smärtan och försökte gå vidare.
Djupt inom mig visste jag dock att allt höll på att förändras.
Jag var inte säker på hur jag skulle kunna laga det, och en del av mig visste inte ens om jag ville längre.
Några månader senare hände det oundvikliga.
Ethan kom hem en kväll, blek i ansiktet och med blicken undvikande min.
Han satte sig bredvid mig i soffan, hans händer skakade.
“Mia, jag… jag har träffat någon annan”, sa han knappt hörbart.
“Jag tror att det är över mellan oss.”
De orden träffade mig som ett slag.
Mitt hjärta snörptes åt, och min andning fastnade i bröstet.
Efter allt, efter alla uppoffringar jag hade gjort för att hjälpa honom att nå sina drömmar, lämnade han mig för någon annan.
Min mage knöt sig av sveket.
“Vem är hon?” frågade jag och försökte hålla rösten stadig.
Hans ansikte blev lite rött.
“Hon heter Sophie. Hon har varit inom musikbranschen ett tag, och hon är… hon är allt jag behöver just nu.”
Jag kunde inte tro vad jag hörde.
Alla år jag hade stöttat honom, stått vid hans sida genom varje motgång, varje misslyckande, hade inte betytt något.
Jag hade blivit en skugga i hans liv, bara en del av det förflutna som han var redo att lämna bakom sig.
Ethan gick den kvällen, och bara så där var han borta.
Jag stod kvar i spillrorna av en relation som jag hade lagt ner så mycket på, försökte samla ihop bitarna av mitt krossade hjärta.
Men jag tänkte inte låta det här definiera mig.
Jag var färdig med att känna mig som en språngbräda för någon annans framgång.
Ethan hade använt mig för att ta sig dit han var, och nu hade han kastat bort mig utan en andra tanke.
Jag skulle lära honom en läxa han aldrig skulle glömma.
Under de kommande veckorna fokuserade jag på mig själv.
Jag kastade mig in i arbetet, återupptäckte gamla hobbies och byggde upp mitt liv från grunden.
Jag arbetade på min självkänsla, mitt självförtroende, och insåg något – jag hade gett så mycket av mig själv till Ethan att jag hade glömt vem jag var.
Det var dags att hitta den personen igen.
Sedan gjorde jag något jag inte hade planerat, men som jag visste att jag behövde göra.
Jag ringde samma musikproducent som hade signerat Ethan.
Det hade gått månader sedan hans senaste framträdande, och hans karriär hade börjat stanna av.
När jag ringde erbjöd jag honom en chans – en möjlighet att samarbeta med mig på ett nytt projekt jag arbetade med.
Jag hade en vision, och jag visste att det skulle fungera.
När Ethan fick höra om det blev han rasande.
Han ringde mig, och hans röst var tjock av ilska och misstro.
“Mia, vad fan tror du att du håller på med? Försöker du utnyttja mig för din egen vinning nu?” skrek han.
“Jag utnyttjar dig inte, Ethan”, sa jag lugnt.
“Jag använder mina egna färdigheter och min egen talang.
Jag har stöttat dig i flera år, och nu skapar jag något själv.
Jag är inte din reserv längre.”
Det var i det ögonblicket jag såg hans verkliga jag.
Han hade förväntat sig att jag bara skulle försvinna, att jag inte skulle vara något utan honom.
Men jag tänkte inte bara försvinna.
Jag var inte längre den som nöjde sig med att leva i hans skugga.
Några veckor senare blev mitt projekt en succé, och jag fick uppmärksamhet från just de personer som Ethan hade försökt imponera på.
Ethan däremot kämpade för att hålla jämna steg med sin nya relation och musikbranschens krav.
Hans karriär hade stannat av, och han fick inte längre det erkännande han en gång hade haft.
När han hörde av sig och bad mig hjälpa honom att få kontakt med producenten jag hade jobbat med, kunde jag inte låta bli att känna en viss tillfredsställelse.
Jag hade byggt upp min egen framgång, och nu bad han mig om hjälp.
“Jag är ledsen, Ethan”, sa jag, och mina ord var fyllda med ett lugn jag inte hade känt på flera år.
“Jag tror att du får lista ut det själv.”
I det ögonblicket visste jag att jag hade gjort mer än att bara bygga upp mitt liv igen.
Jag hade återtagit min styrka och lärt Ethan en läxa han aldrig skulle glömma: människor är inga verktyg att använda, och man kan inte räkna med att de finns kvar när man har kastat bort dem.