Fem år hade gått sedan jag förlorade min bror Lucas.
Det kändes som en evighet, och ändå träffade sorgen mig vissa dagar som om det var igår.
Hans förlust hade lämnat ett tomrum i mitt liv, och jag försökte fortfarande sätta ihop bitarna.
Min bästa vän, Zoe, hade varit vid min sida hela tiden och gett mig tröst och stöd när jag behövde det.
Hon hade sett mig i mina mörkaste stunder och hjälpt mig att hitta styrkan att gå vidare.
Zoe hade alltid varit mer äventyrlig än jag när det gällde dejting.
Hon var inte rädd för att träffa nya människor, särskilt online.
Jag hade alltid beundrat hennes självsäkerhet, även om jag föredrog att hålla mina egna relationer mer privata.
På sistone hade Zoe berättat för mig om en man som hon hade träffat på en dejtingapp – hans namn var Ryan, och hon verkade verkligen förtjust i honom.
“Han är så söt, Kate!”, sa Zoe en eftermiddag i telefon.
“Vi har pratat ett tag nu och har så mycket gemensamt. Jag tror att han kan vara ’den rätta’.”
Jag log, glad över att höra min vän så lycklig.
“Det låter fantastiskt, Zo. Jag är glad för din skull att du har hittat någon som får dig att känna så.”
Några dagar senare skickade Zoe ett meddelande med en bild på Ryan.
“Kolla in min nya kille!”, stod det i meddelandet.
“Är han inte söt?”
Jag öppnade bilden – och stelnade till.
Mannen på bilden log, stod i en park medan mjukt solljus lyste upp hans ansikte.
Hans mörka hår var lite rufsigt, och hans blå ögon såg precis ut som Lucas’ – så mycket att mitt hjärta hoppade över ett slag.
Jag stirrade på bilden, mina händer började darra.
Jag måste ha inbillat mig det här.
Det kunde omöjligen vara han.
Det hade gått fem år sedan Lucas dog, och mannen på bilden kunde inte vara han.
Jag lade snabbt undan mobilen och försökte skaka av mig den obehagliga känslan.
Kanske såg jag bara det jag ville se, kanske var det bara någon som liknade honom.
Men något med hans leende – hans ögon – kändes kusligt bekant.
Jag skrev tillbaka till Zoe och försökte få mina ord att låta avslappnade.
“Han ser jättebra ut, Zo! Väldigt snygg. Var träffades ni?”
“Vi träffades på appen, men jag svär, vi har en riktig kontakt”, svarade Zoe.
“I morgon ska vi ses på en fika. Jag berättar hur det går.”
Nästa dag hörde Zoe av sig efter dejten.
“Han är otrolig, Kate! Jag är verkligen förtjust i honom”, sa hon.
Men det fanns en märklig tvekan i hennes röst som jag inte kunde placera.
“Det låter som att det går bra”, sa jag och försökte hålla samtalet lättsamt.
“Ja, men det är något konstigt”, sa Zoe, hennes röst nu dämpad.
“Jag frågade honom om hans förflutna, och han blev väldigt vag.
Han ville inte prata om sin familj.
Det tyckte jag var märkligt.”
Jag fick en obehaglig känsla i magen.
“Kanske är han bara reserverad.
Inte alla gillar att prata om sitt förflutna.”
“Kanske.
Men ju mer jag pratar med honom, desto mer känns det som om han döljer något.
Det är som om han gömmer något.”
Jag ville inte överreagera, men en liten röst i mitt huvud påminde mig hela tiden om bilden.
Det var bara för mycket av en slump.
Min brors leende, hans ögon …
Jag kunde inte skaka av mig känslan av att något inte stod rätt till.
“Zo, kan du skicka en annan bild på Ryan till mig?
En från en annan vinkel?”
Jag försökte låta lugn, men min nervositet växte.
“Såklart!
Här är en”, skrev hon och skickade en ny bild.
Jag tittade på den länge.
Den här gången var det inte bara hans ansikte som liknade Lucas – det var hela hans aura.
Sättet han stod på, självförtroendet i hans hållning, det lilla, bekanta leendet.
Det kändes som att jag tittade på min brors spöke.
Jag ringde Zoe direkt.
“Zoe, jag måste veta en sak.
Var ärlig med mig.
Var sa Ryan att han kommer ifrån?”
Zoe lät förvirrad.
“Eh, han sa att han är härifrån – alltså, inte exakt härifrån, men han flyttade hit för några år sedan.
Varför?”
“Zoe, tänk efter noga”, sa jag med skakig röst.
“Jag vet att det låter galet, men kan det vara så att den här killen – Ryan – använder någon annans bilder?”
“Vad menar du?”, frågade hon oroligt.
“Lyssna, jag vill inte skrämma dig, men den här killen du dejtar – han ser exakt ut som min bror, Lucas.
Jag menar det, Zoe.
Ögonen, leendet, allt.
Jag tror inte att det är en slump.
Jag tror att han använder bilder av Lucas.”
I andra änden av luren blev det en lång tystnad innan Zoe pratade.
“Det är galet.
Är du säker, Kate?
Jag menar, jag har inte ens tänkt på det, men nu när du säger det …”
Hennes röst dog ut.
“Jag vet att det låter otroligt, men snälla, Zoe.
Jag behöver att du slutar ha kontakt med honom.
Lovar du det?”
Zoe var tyst en stund, men jag kunde höra hur hon tänkte.
“Okej, okej.
Jag ska sluta prata med honom.
Men vad gör vi nu?”
“Jag vet inte än.
Men jag kommer att ta reda på vem den här killen egentligen är.
Jag måste.”
Jag lade på, mitt huvud snurrade.
Det här var inte bara en konstig slump längre.
Någon använde Lucas’ bilder – och jag visste inte varför.
Kanske var det ett sjukt skämt.
Eller kanske låg något mörkare bakom.
Oavsett vad det var – jag tänkte inte låta det passera.
De följande dagarna ägnade jag åt att undersöka saken.
Jag kontaktade gamla vänner till Lucas, personer som kanske visste om han hade en dubbelgångare eller om någon använde hans bilder.
Till slut upptäckte jag att mannen som Zoe pratade med faktiskt var en gammal vän till Lucas från skoltiden.
Han hade låtsats vara Ryan och använt Lucas’ bilder utan tillstånd.
När jag konfronterade honom erkände han att han hade använt bilderna bara för att få uppmärksamhet på dejtingappen.
Det var djupt obehagligt.
Att någon använde min brors bilder för att lura andra var illa nog.
Men att Zoe nästan hade fallit för hans lögner krossade mitt hjärta.
Till slut var Zoe chockad när hon fick veta sanningen.
Men hon var också tacksam för att vi hade upptäckt det innan det gick för långt.
Det var en smärtsam påminnelse om hur mycket det förflutna fortfarande kunde påverka oss – och hur bräckligt förtroende egentligen är.