Jag hade alltid trott att familj var mer än bara blodsband.
Mitt namn är Sarah, och jag gifte mig med Robert när jag var 26 år.
Han var en vänlig man, hårt arbetande och, för att vara ärlig, lite äldre än jag, vilket fick honom att verka mer stabil och erfaren.
Han hade två söner, Jake och Adam, från ett tidigare äktenskap.
De var 10 och 12 när vi träffades, och även om jag var tveksam i början kunde jag inte låta bli att fästa mig vid dem.
Vi byggde upp vårt liv tillsammans, steg för steg.
Jag tog beslutet att uppfostra pojkarna som om de vore mina egna, trots att jag visste vilka komplikationer det kunde medföra.
Det var inte lätt i början, att hantera bagaget från Roberts tidigare förhållande, pojkarnas kamp med att acceptera mig som en ny modersgestalt och min egen rädsla för att inte kunna leva upp till deras biologiska mamma.
Men med tiden började jag skapa ett band med dem på ett oväntat sätt.
Jag var där för deras födelsedagar, deras skolaktiviteter, deras upp- och nedgångar.
Jag hjälpte dem med läxorna, lugnade dem inför stora sportevenemang och tog dem till och med med på deras första konserter.
Det blev tydligt att de litade på mig, kanske till och med mer än på Robert ibland.
Åren gick, och trots enstaka svårigheter – bråk, missförstånd och den vanliga tonårstrotsen – växte pojkarna upp till underbara unga män.
När de var 18 och 20 år gamla var jag mer än bara en styvmamma.
Jag var deras stöd, deras förtrogna och någon de kunde lita på.
Men livet har en förmåga att förändras när man minst anar det.
Robert och jag hade gått igenom mycket tillsammans.
Vi hade varit gifta i nästan 15 år när de första sprickorna i vårt förhållande började visa sig.
Till en början var det småsaker – meningsskiljaktigheter om ekonomin, Roberts långa arbetsdagar, min känsla av ensamhet medan jag bar ansvaret för hemmet.
Men en kväll, när Robert kom hem sent med blekt ansikte och frånvarande blick, insåg jag att något var fruktansvärt fel.
Han erkände att han hade en affär.
Mitt hjärta sjönk när han berättade om sin relation med en annan kvinna, och i det ögonblicket föll hela min värld samman.
“Jag lämnar dig, Sarah,” sa Robert.
“Jag har varit kär i henne i månader.”
Jag var förkrossad.
Tusen tankar for genom mitt huvud:
Hur kunde han göra så här efter alla dessa år?
Betyddes vi ingenting för honom?
Vad skulle hända med pojkarna?
Men den verkliga smärtan kom senare, efter att Robert hade packat sina saker och flyttat ut.
Pojkarna – Jake, som nu var 20, och Adam, 18 – kom till mig samma kväll.
Jag satt i köket och försökte bearbeta smärtan av mitt kraschade äktenskap när de dök upp i dörröppningen.
“Mamma, vi måste prata,” sa Jake med spänd röst.
Jag såg förvirrat på honom.
“Vad är det?”
“Pappa är borta,” sa Adam med nästan uttryckslös röst.
“Och vi vill inte att du stannar kvar.”
Orden slog mig som ett slag.
Min andning stockade sig, och för ett ögonblick snurrade världen omkring mig.
“Vad menar ni?
Jag har uppfostrat er!
Jag har funnits här för er sedan ni var barn!”
“Vi vet det, men…” Jake tvekade och såg obekväm ut.
“Vi är vuxna nu.
Vi behöver dig inte längre som vår mamma.”
Adam nickade och hans ansikte blev hårt.
“Du är inte vår riktiga mamma.
Vi ville aldrig ha det så.
Vi vill att du går.”
Jag mådde illa.
Jag kunde inte tro vad jag hörde.
Det här var pojkarna jag hade älskat och tagit hand om som om de vore mina egna.
Pojkarna som gråtit på min axel efter sina första hjärtesorger, som bett mig om råd inför sina första jobb.
Pojkarna som en gång sagt att de älskade mig som en mamma.
Och nu sa de åt mig att gå.
“Jag är ledsen, Sarah,” sa Jake och undvek min blick.
“Men det är bara inte samma sak.
Du är inte vår mamma, och du tillhör inte längre den här familjen.”
Orden ekade i mitt huvud när de vände sig om och lämnade mig ensam i det tysta köket, med inget annat än den förkrossande känslan av svek.
Jag lämnade huset samma natt.
Jag packade mina saker och flyttade in i en liten lägenhet några gator bort.
Men det var inte bara den fysiska flytten som sårade mig, utan det emotionella.
Jag kände mig bortkastad, som om alla år av omsorg, kärlek och uppoffringar inte betydde något.
Under de följande veckorna tillbringade jag mycket tid med att tänka på vad som hade hänt.
Det var svårt att förstå att de pojkar jag hade skyddat så länge kunde stöta bort mig så lätt.
Jag försökte flera gånger att kontakta dem för att förklara att jag inte bara var deras styvmamma – utan deras mamma på alla sätt som verkligen räknades.
Men mina samtal och meddelanden förblev obesvarade.
Jag undrade om de någonsin hade sett mig som familj, eller om jag bara varit en ersättare för en mamma de aldrig ville ha.
Sedan, efter några månaders tystnad, ringde Jake.
Jag tvekade innan jag svarade.
“Sarah, kan vi träffas?” frågade han.
Jag gick med på det, och när vi möttes på ett lugnt kafé bad Jake om ursäkt.
“Jag är ledsen för hur det blev.
Jag vet att vi sårade dig, men vi var bara arga.
Pappa försvann, och vi visste inte vem vi skulle skylla på.
Det var inte rätt att stöta bort dig, och det inser jag nu.”
Även Adam hörde av sig.
Han sa att han känt sig övergiven – av Robert, som övergav honom utan varning, och av mig, trots att jag aldrig egentligen gått någonstans.
Vi var båda offer för samma svek, och han hade riktat sin ilska mot mig.
Läkningen kom inte på en gång.
Det tog tid för mig att förstå att deras handlingar, hur smärtsamma de än var, kom från deras egen förvirring och sorg.
De visste inte hur de skulle hantera sin fars svek, och tyvärr blev jag måltavlan för deras felriktade vrede.
Men jag slutade aldrig älska dem.
Med tiden började vi sakta bygga upp vår relation igen.
Jag har lärt mig att läkning inte sker över en natt och att även de starkaste relationerna kan sättas på prov på ofattbara sätt.
Och även om smärtan av att ha blivit avvisad aldrig helt kommer att försvinna, vet jag att den kärlek jag gav dem inte var förgäves.
Familj, har jag lärt mig, handlar om mer än blodsband.
Det handlar om förståelse, förlåtelse och framför allt om att aldrig ge upp varandra – oavsett hur svårt det blir.