Jag hade aldrig trott att jag skulle vara den typen av person som snokar.
Tillit hade alltid varit en grundpelare i vårt äktenskap, och Harry och jag hade byggt ett liv tillsammans baserat på ärlighet.
Men allt förändrades en eftermiddag när jag hittade hans gamla telefon gömd längst bak i en låda.
Det var en billig, föråldrad modell – inget som de senaste iPhonerna vi båda använde.
Jag hade sett den några gånger tidigare, men den hade alltid blivit nedstoppad i en låda, bortglömd bland andra gamla prylar.
Harry hade aldrig visat något intresse för den efter att han uppgraderat till en ny telefon, och jag tänkte aldrig mycket på det.
Men den där eftermiddagen, när jag städade en låda, såg jag den igen, och något inom mig rörde på sig.
Jag visste inte varför, men jag tog upp den.
Kanske var det nyfikenhet, eller kanske var det bara den där naggande känslan som hade smugit sig på mig under veckorna.
Jag hade märkt små förändringar hos Harry på sistone – sena nätter på jobbet, hans telefon som alltid var i handen och ett avstånd mellan oss.
Först trodde jag att det berodde på stress från jobbet eller våra hektiska liv.
Men det var något obehagligt med det, något som inte kändes rätt.
Jag kopplade in den gamla telefonen i laddaren, mina händer darrade.
Jag sa till mig själv att det bara var en harmlös nyfikenhet.
Jag letade inte efter något.
Jag ville bara se vad som fanns där, bara för att stilla en liten tvivel som vuxit i mitt sinne.
Telefonen startade, och jag gick direkt till hans meddelanden.
Det fanns inte många texter, bara de vanliga arbetskonversationerna och gruppchattar med vänner.
Men sedan lade jag märke till en tråd med meddelanden som var annorlunda.
De var från en kontakt vid namn “Samantha”, någon jag inte kände igen.
Till en början var meddelandena avslappnade.
Flörtiga, till och med.
De fick min mage att vrida sig.
Men när jag scrollade uppåt blev meddelandena mer intima, mer personliga.
De pratade om att träffas, byta bilder och planera helger tillsammans.
Mitt hjärta började rusa, och mina fingrar blev kalla när jag läste meddelandena.
Det blev klart att detta inte bara var ett vänskapsband eller en oskyldig utväxling.
Harry hade träffat någon annan.
Jag kunde inte andas.
Jag kände mig som om världen snurrade runt mig.
Mitt sinne kunde inte förstå vad jag läste.
Jag trodde att jag kände min man.
Vi hade varit tillsammans i över tio år, byggt ett liv, en familj.
Vi hade gjort löften till varandra.
Och här satt jag, och läste meddelanden som krossade allt jag trott mig veta om honom.
Den mest chockerande delen var inte bara affären – det var sättet han hade hållit det hemligt på, hur han hade levt ett dubbelliv.
Meddelandena var fyllda med planer om att resa tillsammans, hemliga middagar, till och med sena telefonsamtal.
Jag kände mig som om jag höll på att kvävas av tyngden av hans svek.
Jag satt där och stirrade på skärmen, mitt hjärta tungt av en blandning av misstro, ilska och förvirring.
Jag visste inte vad jag skulle göra.
Mitt sinne var fullt av frågor.
Hur länge hade detta pågått?
Hur kunde han göra detta mot mig?
Hade han verkligen älskat mig?
Ju mer jag läste, desto mer sjönk verkligheten av situationen in i mig.
Det hemliga livet han levt bakom min rygg kändes som ett grymt skämt.
Mannen jag trott att jag kände – mannen jag delat mitt liv med – var någon helt annan.
Mina händer skakade när jag låste telefonen och la den på bordet.
Jag kunde inte titta på den längre.
Jag kunde inte stå ut med tanken på att han var så svekfull, så vårdslös med vårt äktenskap.
Jag visste att jag var tvungen att konfrontera honom, men tanken på det fyllde mig med skräck.
Vad skulle jag säga?
Hur skulle jag ens kunna börja bearbeta det jag just hade upptäckt?
Jag tillbringade nästa timme med att gå fram och tillbaka i huset och försöka samla mina tankar.
Det kändes som om luften hade blivit tjock omkring mig.
Jag kunde inte sluta tänka på sveket, på hur allt jag trott var fast hade spruckit och krossats.
Livet jag byggt med Harry – våra planer, våra drömmar – kändes som en lögn.
När han kom hem den kvällen visste jag inte hur jag skulle agera.
Han betecknade allt som normalt, men jag visste att det inte kunde vara sant.
Hur kunde det vara det?
Hur kunde han bara gå vidare med sin dag när jag hade fått veta sanningen?
Jag väntade tills vi satt ner för att äta middag, tystnaden mellan oss kvävande.
Jag kunde inte vänta längre.
Jag var tvungen att konfrontera honom.
“Harry,” sa jag, min röst stadig men darrande av vikten av ögonblicket.
“Jag hittade något idag.”
Han tittade upp, hans ansikte var svårt att läsa.
“Vad menar du?”
Jag la telefonen på bordet mellan oss.
“Jag hittade din gamla telefon.
Och jag hittade meddelandena.
Från Samantha.”
Hans ansikte blev genast blekt, och för ett ögonblick trodde jag att han skulle förneka det.
Men han gjorde det inte.
Han satt där i tystnad, oförmögen att möta mina ögon.
Skulden var skriven över hela hans ansikte.
“Varför?” frågade jag, ordet kändes som om det slits i min bröstkorg.
“Hur kunde du göra detta mot mig?
Mot oss?”
Han svalde hårt, hans ögon fylldes med tårar.
“Jag… jag är så ledsen, Kate.
Jag menade aldrig att det skulle gå så här långt.
Det var ett misstag.
Ett enormt misstag.”
“Misstag?” upprepade jag, ilskan växte inom mig.
“Misstag?
Du har ljugit för mig i månader.
Du har hållit detta hemligt för mig, för vår familj, för vårt liv.”
“Jag vet, och jag är ledsen,” sa han igen, hans röst sprucken.
“Jag gick vilse, och jag visste inte hur jag skulle fixa det.
Jag ville aldrig göra dig illa.”
Men jag kunde knappt höra honom.
Smärtan var för stor.
Svekets djup var för djupt.
Jag hade älskat den här mannen, litat på honom med allt.
Och han hade brutit det förtroendet på det mest smärtsamma sättet.
Jag reste mig, kunde inte sitta där längre.
“Jag vet inte om jag någonsin kan förlåta dig för det här,” sa jag, min röst darrade av känslor.
“Jag vet inte om jag någonsin kan titta på dig på samma sätt igen.”
Han räckte ut handen mot mig, men jag drog mig undan.
Jag ville inte ha hans beröring.
Inte längre.
Resten av den natten förflöt i ett töcken.
Jag visste inte vad jag skulle göra.
Jag visste inte om vårt äktenskap skulle överleva detta.
Hemligheten han hållit för mig hade krossat allt.
Det förtroende vi byggt tillsammans var borta, och istället var det inget annat än den kalla, hårda verkligheten av hans svek.
Den natten, när jag låg i sängen, kunde jag inte sluta tänka på framtiden.
Kunde jag någonsin lita på honom igen?
Kunde vi bygga upp det vi haft?
Eller var detta slutet på allt vi hade kämpat för?
Jag hade inga svar.
Men en sak var säker: vårt äktenskap skulle aldrig vara detsamma igen.