Den sista resan: En oväntad resa för en taxichaufför som förändrade hans liv
Marcus hade ingen aning om att hans sista resa för kvällen skulle föra honom in i en rättsstrid som skulle kunna förstöra honom – eller att den sista önskan från en äldre kvinna skulle förändra hans liv för alltid.
Det var efter midnatt, och tröttheten vilade tungt på honom som en tjock kappa.
Hans fru, Sarah, och barnen sov redan, de undrade förmodligen varför han inte var hemma.
Han suckade och stängde av tillgängligheten på sin taxi.
Ännu en lång natt. Ännu ett pass där han jagade passagerare istället för att lägga barnen i säng.
Precis när han tänkte starta motorn dök en sista reseförfrågan upp på skärmen.
Han ville tacka nej – han var för trött för ännu en resa – men något fick honom att tveka.
Hämtningen var bara tio minuter bort, i ett gammalt område där husen hade mer historia än de flesta människor var villiga att minnas.
”Ännu en sista resa”, muttrade han och gnuggade sina ögon.
Han tog förfrågan och körde genom trafiken.
**Ett hus fruset i tiden**
Adressen ledde honom till ett åldrat viktorianskt hus vars en gång vita färg nu flagnade, murgröna klättrade upp längs väggarna, som om tiden själv återerövrade det.
Det var inga lampor tända.
Marcus tutade en gång.
Inget ljud.
Han kollade adressen igen.
Det var rätt.
”Åk bara hem, Marcus”, sa han till sig själv.
Men en gnagande känsla släppte inte taget om honom.
Med ett djupt andetag klev han ut och knackade på dörren.
En svag röst ropade inifrån: ”Bara en minut!”
Det hördes ljudet av något som drogs långsamt och noggrant över golvet.
Hans fingrar trummade nervöst mot dörrkarmen.
Men när dörren äntligen öppnades med ett gnissel fann han sig inte stå inför någon fara utan den minsta äldre kvinna han någonsin sett.
Hon såg ut som om hon hade kommit direkt från 1960-talet, klädd i en blommig klänning med en blekblå pillbox-hatt.
En pärlbroderad kedja låg ömt på hennes nyckelben.
Bakom henne var huset en skugga av sitt forna jag – möbler täckta med vita lakan, tomma bildramar på väggarna och en enda låda som svämmade över med gamla foton.
”Skulle du kunna bära min väska till bilen?”, frågade hon och pekade på en liten, välanvänd resväska.
Marcus lyfte den och blev förvånad över hur lätt den var.
”Självklart. Det är inget problem.”
När han följde henne nerför trappan varnade hon: ”Se upp för det tredje trappsteget.
Frank ville alltid laga det, men du vet hur män är.”
Längtan i hennes röst fick Marcus att le.
Vem var Frank? Och varför behövde hon en taxi vid den här tiden?
**En resa genom det förflutna**
Så snart hon satte sig sa hon en adress och tveka sedan.
”Skulle du kunna ta en omväg? Genom centrum?”
Han tittade på klockan.
”Det är inte den kortaste vägen.”
”Åh, det gör inget för mig”, sa hon mjukt. ”Jag är på väg till hospice.”
Orden träffade honom som ett slag i magen.
Han mötte hennes blick i backspeglet – hennes ögon glänste, men hon gråtte inte.
”Jag har ingen familj längre”, erkände hon, hennes händer darrade på hennes knä.
”Läkaren säger att jag inte har mycket tid kvar.”
Marcus svalde den stora klumpen i halsen.
Bara en man med ett hjärta av is skulle ha avvisat hennes begäran.
Han sträckte sig fram och stängde av taxametern.
”Vilken väg vill du ta?”
Under de följande två timmarna körde de genom den sovande staden och passerade landmärken som var bitar av hennes liv.
Hon visade honom byggnaden där hon hade arbetat som sekreterare i trettio år, det lilla huset som hon och Frank hade sparat för i sju år och ett gammalt lager som fick hennes ögon att lysa.
”Det var en gång en balsal”, viskade hon. ”Där träffade jag min man.
Han trampade på min klänning under vår första dans. Jag trodde att han var en klumpig dumskalle.”
Marcus skrattade. ”Fick han dig att ändra dig?”
”Åh nej”, skrattade hon. ”Han var klumpig till slutet. Men han var min klumpiga dumskalle.”
De satt i tystnad en stund och stirrade på den övergivna byggnaden som en gång var fylld med musik och skratt.
”Tack för detta”, viskade hon. ”Jag vet inte ens ditt namn.”
”Det är Marcus.”
Hon log. ”Mitt namn är Margaret. Tack, Marcus. Men nu är jag trött. Låt oss åka till hospicet.”
**Ett sista farväl… och en oväntad gåva**
När morgonen började ljusna körde Marcus fram till hospicet.
Två ambulanspersonal kom ut med en rullstol.
När Margaret försökte betala skakade han på huvudet.
”Men du måste tjäna ditt levebröd”, insisterade hon och letade i sin väska.
”Det finns andra passagerare”, sa han.
Hon överraskade honom genom att dra honom i en mjuk kram.
”Du har gett en gammal kvinna glädje ikväll. Tack, Marcus.”
En månad senare fick Marcus ett samtal från beställningen.
Hans taxi hade specifikt begärts på hospicet.
När han kom dit väntade en man i en dyr kostym.
”Marcus? Jag är Margarets advokat. Hon ville träffa dig innan hon gick.”
Marcus följde honom längs den lugna korridoren till ett svagt upplyst rum.
Margaret såg mindre ut än någonsin, men när hon tog hans hand var hennes grepp fast.
”Jag visste att du skulle komma”, sa hon svagt. ”Jag har inte mycket tid kvar, så lyssna noga.”
Hans advokat öppnade en mapp, och Marcus drog ett djupt andetag när Margaret förklarade att hon hade lämnat honom sitt hus… och sina besparingar på 100 000 dollar.
”Margaret, jag kan inte ta emot det här”, stammade han.
”Ja, det kan du”, sa hon bestämt, hennes röst starkare än tidigare. ”I tjugo år har min familj glömt att jag finns.
Inga samtal. Inga besök. Men du – du har behandlat mig som en människa. Du har sett mig.”
Marcus besökte henne varje dag tills hon fridfullt somnade in.
Ingen familj dök upp. Så han organiserade hennes begravning själv.
Men på dagen för ceremonin dök tre främlingar upp med ansikten fyllda av krav.
”Vi är hennes barnbarn”, hånade en. ”Vem är du?”
En fjärde man trädde fram, hans ansikte som granit.
”Och jag är hennes son. Jag är här för att ordna med min mammas tillgångar.”
Marcus gnisslade tänderna men sa inget.
En vecka senare kom rättsdokument till honom.
**En rättsstrid… och Margarets sista seger**
De dyra advokaterna från familjen anklagade Marcus för manipulation och arvstjuveri.
De satt självsäkra i rättssalen, övertygade om att de skulle vinna.
Men Margaret hade förutsett allt.
”Den avlidna har spelat in ett uttalande som nu ska spelas upp”, meddelade domaren.
Margarets ansikte dök upp på skärmen, trött men beslutsam.
”Till min så kallade familj”, började hon. ”Jag har väntat på er.
Jag har hoppats att få se er en sista gång. Men i tjugo år har ni ignorerat mig.
Inga födelsedagshälsningar. Inga högtider. Ni kommer inte att dra nytta av denna försummelse.”
Hennes son hånade, men Margaret lutade sig närmare kameran, hennes ögon lika skarpa som alltid.
”Jag var vid fullt förstånd när jag ändrade mitt testamente. Alla läkare har bekräftat det.
Alla papper är underskrivna.
Och om ni vågar påstå att jag blivit manipulerad, fråga er själva varför en främling behandlade mig med mer vänlighet på en enda natt än ni gjorde på tjugo år.”
Domaren avvisade omedelbart fallet.
Ute framför domstolsbyggnaden andades Marcus ut.
Margaret hade vunnit.
Den kvällen tog han med sig sin familj till parken och såg solnedgången tillsammans – ett löfte att aldrig låta tid rinna förbi.