I flera år levde jag i en värld av ursäkter och rättfärdiganden, fast i en toxisk relation som tömde mig på all lycka.
Det var förstås inte alltid dåligt.
Det är det som är så förrädiskt med toxisk kärlek – den börjar aldrig så.
Jag träffade Alex i tjugoårsåldern, ung och full av drömmar.
Han var charmig, en man som kunde kliva in i ett rum och få allas uppmärksamhet utan att ens försöka.
I början överöste han mig med kärlek och fick mig att känna mig som centrum i hans universum.
Jag misstog hans intensiva behov av närhet för kärlek.
Vad jag inte insåg var att det var det första tecknet på kontroll.
Lite i taget förändrades allt.
Till en början var det subtilt.
Han kritiserade hur jag klädde mig och sa att han bara ville hjälpa mig att se mitt bästa ut.
Han ogillade mina vänner och påstod att de hade dåligt inflytande på mig.
Sakta men säkert gav jag upp delar av mig själv, övertygad om att nyckeln till en lycklig relation var att göra honom nöjd.
Första gången han skrek åt mig blev jag chockad.
Vi hade bråkat om något oviktigt – vilken film vi skulle se.
Hans ansikte blev rött, hans röst fick väggarna att darra.
Intensiteten i hans ilska skrämde mig, men han bad snabbt om ursäkt och svor att det aldrig skulle hända igen.
Och jag trodde på honom.
Men det hände igen.
Och igen.
Snart blev skriken till förolämpningar.
Han fick mig att känna mig värdelös, som om jag borde vara tacksam över att ha honom, för ingen annan skulle någonsin älska mig.
Och det värsta?
Jag trodde på det också.
Jag väntade på att allt skulle bli bättre, övertygad om att om jag bara älskade honom tillräckligt, om jag bara förändrade mig tillräckligt, skulle han bli mannen som en gång avgudade mig igen.
Jag gick på tå runt honom, rädd för att väcka hans vrede.
Jag drog mig undan från mina vänner, hörde av mig allt mer sällan till min familj och hittade ursäkter för hans beteende.
Sedan kom ögonblicket då jag insåg hur djupt jag sjunkit i denna mardröm.
En kväll lämnade Alex sin telefon på bordet och gick för att duscha.
Ett meddelande dök upp.
Nyfikenheten tog över och jag tog upp telefonen.
Orden jag läste fick det att isa i hela kroppen.
Det var ett långt, flirtigt meddelande från en kvinna jag inte kände – fullt av internskämt och intima löften.
Mitt hjärta bultade när jag scrollade upp och såg dussintals fler meddelanden.
Han hade varit otrogen mot mig i månader – kanske ännu längre.
Jag mådde illa.
När han kom ut ur duschen konfronterade jag honom.
Han gjorde inte ens något försök att förneka det.
Istället log han snett och sa: “Du fick mig att göra det.
Du klagar alltid, du tjatar jämt.
Du pressade mig till att hitta någon som faktiskt uppskattar mig.”
Det kändes som om all luft sögs ur mina lungor.
I åratal hade jag tagit på mig skulden för hans ilska, hans kontroll, hans humör.
Och nu skulle jag dessutom ta på mig skulden för att han varit otrogen?
Något inom mig brast.
Jag grät inte.
Jag skrek inte.
Jag gick bara till sovrummet, tog en väska och packade ner det jag kunde.
Han skrattade medan jag packade, hånade mig och sa att jag ändå skulle komma krypande tillbaka.
Men jag visste – för första gången – att jag aldrig skulle göra det.
Jag lämnade honom den natten och såg mig aldrig om.
Det var inte lätt.
De känslomässiga såren satt djupt.
Jag var tvungen att bygga upp mitt liv igen, återknyta kontakten med de människor jag hade stött bort, och viktigast av allt – lära mig att älska mig själv igen.
När jag ser tillbaka inser jag hur blind jag var.
Kärlek ska aldrig kännas som ett slagfält.
Den ska aldrig få dig att tvivla på ditt eget värde.
Om du läser detta och känner igen dig i min berättelse, ta detta som ditt tecken.
Du förtjänar något bättre.
Du förtjänar kärlek som lyfter dig – inte kärlek som gör dig rädd för att andas.
Ett enda ögonblick förändrade allt för mig.
Och det kan göra det för dig också.
Du behöver bara ta det första steget.