När jag träffade Lucas trodde jag att jag hade hittat mitt för evigt.
Det hände en helt vanlig kväll i en bokhandel.
Jag sträckte mig efter en roman på den översta hyllan när en röst bakom mig sa: “Behöver du hjälp?”
Jag vände mig om och såg en man med varma hasselbruna ögon och ett avslappnat leende.
Han räckte mig boken, och vi började prata – ett samtal som inte tog slut förrän butiken stängde.
Lucas var allt jag någonsin hade önskat mig – charmig, intelligent, omtänksam.
Han lyssnade när jag pratade, kom ihåg de små sakerna och fick mig att skratta på ett sätt som ingen annan kunde.
Det kändes som om ödet hade fört oss samman.
I sex månader var vi oskiljaktiga.
Han planerade de mest romantiska dejterna, skickade mig söta meddelanden varje morgon och lät aldrig en dag gå utan att visa hur mycket han brydde sig om mig.
“Jag har aldrig känt så här förut,” sa han en kväll när vi låg under stjärnorna.
Jag trodde på honom.
Men kärleken har en förmåga att göra en blind för sanningen.
Till en början var tecknen lätta att ignorera.
Lucas lät mig aldrig komma till hans lägenhet och sa alltid att den var “en enda röra” eller att han höll på att renovera.
Han undvek att presentera mig för sin familj med ursäkten att de var alldeles för påträngande.
Det fanns långa perioder då han var “upptagen med jobbet” och inte gick att nå på flera timmar.
Jag ville lita på honom, så jag intalade mig själv att det inte spelade någon roll.
Men en kväll såg jag något som fick magen att knyta sig.
Vi åt middag hemma hos mig när hans telefon vibrerade.
Han sneglade på skärmen, hela hans kropp spändes, sedan vände han snabbt telefonen med skärmen nedåt.
“Vem var det?” frågade jag nonchalant.
“Bara jobbet,” sa han och tvingade fram ett leende.
Något i hans ton kändes inte rätt.
Senare den kvällen, när han sov bredvid mig, stirrade jag på telefonen på nattduksbordet.
Jag hade aldrig varit den som snokade, men något inom mig viskade att jag var tvungen att titta.
Jag sträckte mig efter den, mina händer skakade.
Skärmen var låst, men en enda avisering var nog för att krossa min värld.
Missat samtal – Älskling.
Min andning stannade upp.
Älskling.
Jag stirrade på ordet och försökte intala mig att det var ett grymt misstag.
Men djupt inom mig visste jag redan sanningen.
Lucas var gift.
Mitt huvud snurrade medan jag pusslade ihop allting – hans hemlighetsfulla beteende, nätterna han försvann, ursäkterna.
Allt hade varit en lögn.
Jag sov inte en blund den natten.
När morgonen kom visste jag vad jag var tvungen att göra.
Jag väntade tills han vaknade, mitt hjärta dunkade när jag höll upp hans telefon.
“Vem är Sophia?”
Hans ansikte tappade all färg.
“Jag kan förklara.”
“Är du gift?” Min röst var knappt mer än en viskning.
Han andades ut långsamt.
“Ja.”
Ordet kändes som en kniv i bröstet.
Ett ögonblick sa ingen av oss något.
Luften mellan oss var tung av tystnad, fylld med alla de saker han aldrig hade berättat för mig.
“Jag skulle berätta för dig,” sa han till slut.
“Jag visste bara inte hur.”
Jag skrattade tomt.
“Du visste inte hur?
Hur vore det innan du sa att du älskade mig?
Innan du fick mig att tro att vi hade en framtid tillsammans?”
Han drog en hand genom håret, hans uttryck plågat.
“Det är komplicerat.”
“Nej,” sa jag med skakig röst.
“Det är det inte.
Du är gift, och du ljög för mig.
Det är allt.”
“Jag älskar dig, Emma,” viskade han.
Jag slöt ögonen och kämpade för att inte gråta.
“Man ljuger inte för dem man älskar,” sa jag.
“Man får dem inte att tro att de är den enda när man har ett helt annat liv.”
Tårarna brände i mina ögon, men jag vägrade att låta dem falla.
Jag hade slösat nog med känslor på honom.
Lucas sträckte sig efter min hand, men jag drog undan den.
“Jag förtjänar bättre än det här,” sa jag.
Och för första gången sedan jag träffade honom, hade han inget att säga.
Jag gick till dörren och öppnade den.
“Hejdå, Lucas.”
Han tvekade ett ögonblick, sedan nickade han.
Utan ett ord till gick han ut ur mitt liv.
Och jag lät honom.
Smärtan försvann inte över en natt.
Det tog tid att läka, att reda ut kärleken från sveket.
Men jag lärde mig något av allt detta – kärlek ska aldrig komma på bekostnad av ärlighet.
Och den rätta personen skulle aldrig få mig att tvivla på mitt eget värde.