Den skarpa ljudet från väckarklockan skar genom morgonens stillhet och drog mig ur en orolig sömn.
Jag sträckte ut handen i blindo och letade efter avstängningsknappen, men mina fingrar fumlade i mörkret.
Jag hade knappt sovit natten innan, fast mellan jobbmejl, husreparationer och att se till att allt var redo för dagen.
Mina ögon sved av utmattning, och jag kunde inte minnas när jag senast hade känt mig riktigt utvilad.
Livet som ensamstående pappa var en ständig balansgång.
Jag hade två döttrar: Lily, som var fem år, och Luna, som var sju.
Varje dag kändes som en uppförsbacke.
Jag sprang alltid runt och försökte jonglera allt, och de dagar då jag inte lyckades slog skuldkänslorna hårt.
Gjorde jag tillräckligt för dem?
Var jag en bra pappa?
Tog jag rätt beslut för deras framtid?
Men den här morgonen var något annorlunda.
När jag drog mig ur sängen kände jag doften — pannkakor.
Den rika, söta doften av pannkakor och bacon svävade genom huset.
Min mage kurrade, och jag märkte att solen ännu inte hade gått upp helt, men jag förstod att mina döttrar var vakna.
De var alltid tidiga uppstigande, men det här var ovanligt.
Halvt förväntade jag mig att hitta det vanliga kaoset: leksaker spridda över vardagsrummet, en skål med flingor kvar på köksbänken och förmodligen en röra någonstans.
Men när jag gick in i köket stannade jag som förstenad.
Lily, klädd i ett rosa förkläde som var alldeles för stort för henne, stod vid spisen och vände försiktigt pannkakor.
Luna, i sitt eget matchande förkläde, hjälpte till genom att duka bordet med juice och tallrikar.
Köket, som vanligtvis var ett virrvarr av ljud och oreda, var förvånansvärt prydligt.
Det fanns en tallrik med ägg på bänken, bacon fräste i pannan och en färsk fruktsallad stod på bordet bredvid en rykande kopp kaffe.
“Papa!” ropade Lily entusiastiskt, hennes ansikte lyste upp när hon såg mig.
“Vi gjorde frukost åt dig!”
Ett ögonblick stod jag bara där och försökte förstå vad jag såg.
Mina döttrar, som vanligtvis krävde varje uns av min uppmärksamhet, hade gjort frukost åt mig.
Och det var inte bara ihopslängt — det var genomtänkt.
Det var perfekt.
“Ni gjorde allt det här?” frågade jag, min röst fylld av förvåning.
Jag var tvungen att samla mig ett ögonblick.
Luna nickade stolt. “Japp! Vi ville göra något snällt för dig.
Du tar alltid hand om oss, så vi ville ta hand om dig.”
Jag kände en klump i halsen.
Ett ögonblick stod jag bara där, överväldigad av känslan att jag skulle börja gråta.
Min utmattning smälte bort och ersattes av en överväldigande känsla av stolthet.
I det ögonblicket insåg jag något viktigt.
Jag hade varit så upptagen med stressen över att få allt att fungera att jag inte hade märkt hur mycket mina döttrar växte upp.
De lärde sig vänlighet, omtanke och att ge tillbaka.
Och de hade gjort det av egen vilja.
Jag hade inte sagt åt dem att göra frukost åt mig — de hade bara gjort det för att de ville.
“Tack”, sa jag, min röst darrade.
“Det här är den bästa frukosten jag någonsin haft.”
Luna log brett, hennes ögon glittrade.
“Vi är glada att du gillar det, pappa.”
Lily ställde en tallrik med pannkakor framför mig, hennes små händer skakade av spänning.
Hon hade alltid varit lite blyg, men glädjen i hennes ansikte var omisskännlig.
Hon hade ansträngt sig så mycket för att göra den här morgonen speciell för mig.
Jag satte mig vid bordet, och när jag tog den första tuggan av pannkakorna insåg jag något.
Jag hade varit så fokuserad på att försöka göra allt rätt för dem, på att försöka vara den perfekta pappan.
Men i det ögonblicket, när jag såg på mina döttrar, visste jag att jag hade gjort något rätt.
Jag hade uppfostrat två flickor som förstod vikten av kärlek, vänlighet och att göra små saker för andra utan att förvänta sig något tillbaka.
Jag behövde inte vara perfekt.
Jag behövde inte göra allt rätt varje gång.
Det som betydde något var att jag fanns där för dem, att jag visade dem kärlek och uppmuntrade dem att vara de bästa versionerna av sig själva.
Och på något sätt, trots alla misstag och svårigheter, hade jag lyckats ge dem det.
Vi tillbringade resten av morgonen tillsammans, skrattade och pratade medan jag åt frukosten de hade gjort.
Den enkla gesten att de tog hand om mig kändes som den största gåvan jag kunde ha fått.
Det påminde mig om kraften i små ögonblick, att finnas där för de människor man älskar och hur mycket de ögonblicken kan betyda.
När morgonen gick och jag diskade tänkte jag på allt som hade lett mig hit — de sömnlösa nätterna, svårigheterna, tvivlen och rädslan för att kanske inte göra tillräckligt.
Men när jag såg på mina döttrar insåg jag att jag hade gjort allt rätt.
Jag var en bra pappa.
Och i det ögonblicket visste jag att oavsett vad framtiden hade att erbjuda, skulle vi klara oss.