Det började som vilken dag som helst.
Jag kom hem från jobbet, utmattad, redo att kollapsa i sängen och scrolla meningslöst på min telefon.
Men när jag steg in i mitt rum stannade jag.
Precis där, på min kudde, låg en enda skiva appelsin.
Först stod jag bara och stirrade på den, förvirrad.
Den ljusa citrusfrukten stack ut mot min mörka örngott, och doften av färsk appelsin låg i luften.
Jag hade inte ätit en appelsin den dagen – eller ens haft någon i lägenheten nyligen.
Jag plockade upp den.
Saften hade lite sugit sig in i tyget och lämnat ett svagt, klibbigt märke.
Min första tanke var Mia, min roomie.
Hon brukade alltid leka små spratt – gömma mina strumpor, rita på min inköpslista, byta ut socker mot salt i köket.
Men det här? Det var inte roligt.
Det var bara… konstigt.
Jag gick in i köket där hon satt vid diskbänken och scrollade på sin telefon.
„Hej, Mia?“
Hon tittade upp.
„Ja?“
„Lämnade du en skiva appelsin på min kudde?“
Hennes ansiktsuttryck ändrades omedelbart.
Hon stelnade, hennes ögon vidgades för ett ögonblick innan hon snabbt maskerade det med ett axelryck.
„Vad? Nej. Varför skulle jag göra det?“
Jag rynkade pannan.
„Jag vet inte. Jag trodde kanske att det var ett konstigt spratt.“
Mia la ner sin telefon.
„Det där är inte roligt. Varför skulle jag lämna mat på din säng? Det är äckligt.“
Hennes reaktion förvånade mig.
Hon skrattade inte eller rullade med ögonen som hon brukade göra när jag fångade henne i ett av hennes skämt.
Hon såg… nervös ut.
„Okej“, sa jag långsamt.
„Det är bara konstigt eftersom jag inte har några apelsiner, och du är den enda andra personen som bor här.“
Mia bet sig i läppen, reste sig abrupt.
„Kanske råkade du ta in den. Jag vet inte. Hur som helst, jag måste träffa Adam.“
Hon tog sin väska och gick innan jag hann fråga något mer.
Jag stod kvar i köket en stund, kände mig obehaglig till mods.
Hennes reaktion kändes inte rätt.
Under de följande dagarna blev det allt konstigare.
Jag hittade ännu en skiva appelsin – den här gången på mitt nattduksbord.
Sedan en på mitt skrivbord.
Varje gång var det bara en enda skiva, perfekt frisk.
Jag konfronterade Mia igen.
„Mia, seriöst. Det här börjar bli creepy. Om det är du, säg det bara.“
Hon rullade med ögonen.
„Jag har redan sagt att det inte är jag. Kanske gör du det i sömnen eller något.“
Jag gav henne en död blick.
„Jag går inte och handlar en apelsin i sömnen, skär den och lämnar den i mitt rum.
Du vet att det inte makes sense.“
Hon suckade och drog handen genom håret.
„Hör du, släpp det bara, okej? Det är ingen big deal.“
Det var då jag insåg att hon inte längre nekade.
Hon ville bara att jag skulle sluta prata om det.
Jag bestämde mig för att testa något.
Nästa dag, innan jag åkte till jobbet, låste jag min sovrumsdörr.
Mia hade ingen nyckel till den.
När jag kom hem, låste jag upp dörren och klev in.
Där, på min kudde igen – ännu en skiva.
Jag kände hur magen sjönk.
Jag gick rakt in i vardagsrummet där Mia satt med sin laptop.
„Förklara detta“, krävde jag och höll upp skivan.
Hon suckade och stängde sin laptop.
„Okej.“
Till slut.
Hon korsade armarna och tittade på mig, hennes ansikte var omöjligt att läsa.
„Det är från den gången du sov med Adam.“
Jag frös.
„Vad?“
Mias käke spändes.
„Tror du inte jag vet? Du låg med honom för en månad sedan. Min pojkvän, förresten.“
Min mun blev torr.
„Mia, jag svär, jag har inte—“
„Ljug inte.“ Hennes röst var skarp. „Jag såg texterna.“
Jag kände hur hela kroppen blev kall.
Jag hade inte sovit med Adam, men jag hade textat honom mycket – för mycket.
Sen-nattssamtal, insider-skämt, saker jag inte borde ha sagt till min bästa väns pojkvän.
Men jag hade aldrig gått över den gränsen. Åtminstone trodde jag inte att jag hade.
„Jag har aldrig—“ började jag, men hon avbröt mig.
„Du förrådde mig, och du spelar förvirrad över några apelsinskivor?
Det är en siciliansk grej“, snäste hon. „Ett tyst meddelande. En förolämpning. En påminnelse.“
Jag blinkade, mitt sinne rusade.
„Du har lagt apelsinskivor i mitt rum för att… straffa mig?“
Mia fnös.
„Jag ville att du skulle känna det jag kände. Förvirrad. Förrådd. Undrande vad som pågick bakom din rygg.“
En klump bildades i min hals.
Jag hade aldrig sett henne så här – så kall, så sårad.
„Jag sov inte med honom“, viskade jag. „Jag svär.“
Hon stirrade bara på mig, och för första gången insåg jag att det inte spelade någon roll vad jag sa.
I hennes ögon hade jag redan brutit hennes förtroende.
Två veckor senare flyttade jag ut.
Mia och jag pratade aldrig mer efter det.
Men ibland, när jag ser en apelsin i mataffären, minns jag det där ögonblicket – uttrycket i hennes ansikte, skärpan i hennes röst.
En enda apelsinskiva.
Ett tyst meddelande.
En vänskap som aldrig skulle bli densamma igen.
