MIN SON GRÄT VARJE GÅNG MIN SVÄRMOR BARNVAKTADE – ANLEDNINGEN FICK MIG ATT VILJA BRYTA ALLA BAND

LIVSBERÄTTELSER

När jag fick min son hade jag en dröm om hur moderskapet skulle se ut.

Jag föreställde mig ett fridfullt, mysigt hem med familjebesök, roliga utflykter och stöd från nära och kära när det behövdes.

Verkligheten var dock mycket mer komplicerad än jag någonsin hade kunnat förvänta mig.

Min svärmor Cheryl var alltid närvarande.

Under de första dagarna av min sons liv välkomnade jag hennes hjälp och tänkte att hennes erfarenhet och entusiasm skulle vara en gåva.

Hon hade varit mamma och mormor i många år och var ivrig att få vara barnvakt.

Men första gången jag lämnade min son hos henne i några timmar hände något märkligt.

När jag kom tillbaka möttes jag av tårar – min sons tårar.

Han grät inte bara; han var otröstlig.

Cheryl försökte naturligtvis lugna mig, men jag kunde se att något inte stämde.

Det här var inte det vanliga gnällandet som en bebis gör när den är ur sin rutin.

Det här var något annat.

Min son var skräckslagen.

Jag avfärdade det först.

Bebisar gråter.

De blir upprörda över förändringar i rutiner.

Men när det hände igen nästa gång hon var barnvakt, och sedan igen gången efter det, blev mina farhågor allt starkare.

Jag pratade med min man om det.

“Tror du att något är fel när mamma passar honom?” frågade jag och försökte vara diplomatisk.

“Han gråter varje gång.”

Till en början avfärdade han mina farhågor och skyllde på separationsångest eller att vår son inte var van vid henne.

Men när det fortsatte kunde jag inte ignorera den gnagande känslan av att något mer pågick.

Jag bestämde mig för att titta närmare på hur Cheryl interagerade med min son.

Nästa gång hon erbjöd sig att vara barnvakt stannade jag i närheten, under förevändning att jag hade ett snabbt ärende att göra.

Jag behövde veta sanningen.

Jag stod bakom hörnet och tittade in i vardagsrummet, och det jag såg fick mitt hjärta att sjunka.

Cheryl var inte elak mot honom, men hennes beteende var kontrollerande, avståndstagande och oroväckande.

Hon verkade inte trösta honom på det sätt jag skulle ha gjort.

Hon talade inte mjukt till honom eller log mot honom som jag hade sett henne göra med sina andra barnbarn.

Istället tittade hon på honom med otålighet när han grät, nästan som om hon var irriterad över hans oro.

Men det var inte bara det – det var något djupare, något subtilare.

Min magkänsla sa mig att något var fel.

Jag tittade i några minuter innan jag gick in i rummet.

Min son slutade genast gråta när han såg mig, hans lilla ansikte lyste upp av igenkänning.

Cheryl verkade överrumplad, som om hon inte hade förväntat sig att jag skulle komma tillbaka så snabbt.

Men jag kunde inte ignorera vad jag hade sett.

“Cheryl,” började jag, min röst darrade lätt, “jag tror att vi behöver prata.”

Hennes blick flackade nervöst.

“Vad är det, älskling?” frågade hon, med en överdrivet sockersöt röst som inte kändes uppriktig.

“Jag är inte säker på att min son är lycklig när du passar honom.

Han gråter varje gång, och idag märkte jag något som gjorde mig obekväm.

Jag tror att vi måste prata om det.”

Hennes ansikte blev vitt.

Hon försökte avfärda det och sa: “Han är bara lite gnällig, kära du.

Det är inget.”

Men jag kunde inte skaka av mig känslan av att det fanns mer.

Något i sättet hon såg på min son kändes fel.

Och det handlade inte bara om gråten.

Det var hur hon reagerade på hans oro.

Jag kände inte att hon gjorde det av kärlek, utan mer av pliktkänsla eller frustration.

De följande dagarna var spända.

Jag litade inte längre på henne som barnvakt, och min magkänsla sa mig att jag måste hålla min son nära.

Men den riktiga bomben kom när jag råkade höra ett samtal mellan Cheryl och min man.

De var i köket och pratade om situationen.

“Jag förstår inte vad problemet är,” sa Cheryl.

“Jag har uppfostrat barn.

Jag vet hur man tar hand om dem.

Varför gör hon en sådan stor sak av lite gråt?”

“Jag tror bara att hon vill ha mer kontroll, mamma,” svarade min man.

“Men det verkar som om hon inte har fel.

Kanske borde du försöka förstå hur hon känner.”

Då hörde jag det.

Cheryls nästa ord träffade mig som en sten i magen.

“Nåväl, om hon bara lät mig göra saker på mitt sätt, skulle barnet inte vara så bortskämt.

Han måste lära sig att lyda.”

Det var som om allt föll på plats.

Det handlade inte om att barnet var “bortskämt” eller “gnälligt.”

Det handlade om makt och kontroll.

Cheryl ville att saker skulle göras på hennes sätt – på det sätt hon ansåg vara rätt – och hon var beredd att driva min son till en punkt där han kände sig obekväm bara för att bevisa sin ståndpunkt.

Hon såg honom inte som en individ med egna behov, utan som ett barn som skulle formas efter hennes idéer om hur ett barn borde vara.

Jag var rasande.

Mitt blod kokade när jag hörde resten av samtalet.

Hon avfärdade mina modersinstinkter, berättade för min man att hon visste bättre, och att jag bara borde släppa min “överbeskyddande” inställning.

Mitt hjärta brast när jag insåg hur långt hon var villig att gå för att undergräva mig som förälder.

Jag var tvungen att agera snabbt.

Jag kunde inte låta henne fortsätta passa min son om hon hade en så skev syn på hur man skulle ta hand om honom.

Senare på kvällen, när min man och jag var ensamma, konfronterade jag honom.

“Jag kan inte låta henne passa honom längre,” sa jag, min röst stadig men fylld av smärta.

“Jag vet vad jag såg.

Hon behandlar honom inte rätt.”

Till en början försvarade han henne.

Han ville inte göra sin mamma upprörd.

Men när jag förklarade hur Cheryl hade underminerat min auktoritet som mamma, hur hon hade påtvingat sin vilja på vår son, insåg han allvaret i situationen.

Han ville inte förlora sin mamma, men han ville inte heller sätta vår sons välbefinnande på spel.

Beslutet fattades: vi var tvungna att ta avstånd från Cheryl.

Det var inte lätt, särskilt inte för min man, men han förstod att vår sons välmående var viktigast.

Att bryta banden med Cheryl var en av de svåraste saker jag någonsin gjort.

Hon var trots allt familj.

Men det jag hade bevittnat – kontrollen, bristen på respekt för mitt föräldraskap – var något jag inte kunde ignorera.

Min sons välmående gick före allt, och jag skulle göra vad som helst för att skydda honom.

Det var inte en lätt väg efter det, och familjedynamiken förändrades.

Cheryl tog det inte väl att bli utesluten ur våra liv.

Spänningen var påtaglig vid familjesammankomster, och det kändes som att en klyfta hade uppstått som aldrig kunde läkas.

Men när jag såg lättnaden i min sons ögon varje gång han var med oss, visste jag att jag hade fattat rätt beslut.

Det handlade inte bara om att skydda mitt barn från fysisk skada, utan även från emotionell skada.

Barn är känsliga; de känner saker som vuxna ofta avfärdar.

Min son grät inte på grund av separationsångest – han grät för att han kände sig obekväm, försummad och förvirrad av Cheryls beteende.

Lärdomen var tydlig: som förälder var jag tvungen att lita på mina instinkter.

Min sons känslomässiga hälsa var lika viktig som hans fysiska hälsa, och ingen, inte ens familjen, kunde ignorera det.

Rate article