Jag insåg för första gången att något märkligt pågick den morgonen då jag vände upp och ner på huset för att leta efter mina träningsskor.
Den ena stod precis där jag hade lämnat den, vid ytterdörren – den andra var borta.
Det verkade konstigt, men jag skyllde på utmattning och skyndade iväg i ett gammalt par flip-flops.
I slutet av veckan saknade jag tre högerskor, och min frustration övergick i misstänksamhet.
Jag bodde i min man Randys enorma familjehem, tillsammans med hans mamma Evelyn, hans yngre syster Tammy och hans söta sexåriga dotter Martha.
Först antog jag att någon måste ha flyttat mina skor av misstag – kanske lekte Martha klä ut sig, eller så organiserade Evelyn om.
Men varje gång jag frågade, svor de att de inte hade någon aning.
Sedan, när jag letade i skafferiet efter en gammal kamera, hittade jag en dammig resväska.
Inuti låg alla mina försvunna högerskor – prydligt staplade.
Ännu mer förvirrande var att väskan tillhörde Evelyn, som reagerade med genuin chock när jag konfronterade henne.
Osäker på vad jag skulle göra härnäst samlade jag alla i vardagsrummet den kvällen.
Resväskan med de ensamma skorna låg på soffbordet som ett bevis i en rättegång.
Evelyn försäkrade att hon var oskyldig.
Tammy tittade knappt upp från sin telefon.
Randy såg sig omkring, förvirrad men försökte hålla freden.
Till slut bröt en liten röst tystnaden.
“Det var jag,” viskade Martha, med tårar i ögonen.
Hon höll sin gosedjurskanin hårt och förklarade att hon hade gömt mina skor så att jag inte kunde gå någonstans – eftersom hon var livrädd för att jag kanske skulle lämna, precis som hennes biologiska mamma hade gjort, utan att säga adjö.
Min ilska och förvirring smälte till hjärtesorg.
Jag knäböjde bredvid henne, tog henne i min famn och lovade att jag inte skulle gå någonstans.
Att jag älskade henne och att hon inte behövde oroa sig.
Där i vardagsrummet insåg vi alla att hennes rädsla hade drivit henne till en enkel men desperat handling.
Senare den kvällen lade jag Martha i sängen.
Hennes lilla hand höll fast vid min, och vi utbytte ännu ett kärlekslöfte.
När jag satt på min egen säng och höll en av mina “återfunna” skor i handen kunde jag inte låta bli att tänka på hur något så litet – som en försvunnen träningssko – hade avslöjat en stor sanning om en liten flickas outtalade rädslor.
I en bonusfamilj kräver kärlek ibland mer än ord: det handlar om att lägga märke till tystnaden, de små ropen på trygghet och att möta dem med förståelse.
Och för Martha var att gömma skorna det enda sätt hon kände till för att be mig stanna.