När Eric föreslog att vi skulle få ett tredje barn insåg jag att vår dynamik behövde omvärderas.
Jag var redan överväldigad med våra två barn och hanterade deras dagliga behov nästan på egen hand medan Eric verkade nöjd med att vara en åskådare i deras liv.
Har du någonsin nått en punkt där du helt enkelt inte kan ta mer?
Den punkten kom för mig när Eric obekymrat föreslog ett ytterligare barn, utan att förstå de verkliga omständigheterna i vårt liv.
Vår äktenskap hade varit en tioårig resa och jag var bara 32, medan Eric var 43.
Vi hade Lily, som var tio år, och Brandon, fem år.
Medan jag arbetade deltid hemifrån och samtidigt var heltidsmamma och skötte hushållet, var Erics bidrag begränsat till ekonomiskt stöd, eftersom han trodde att hans jobb var klart där.
En kväll, när jag förberedde mig för en sällsynt kväll ute med en vän, orsakade Erics vägran att titta på barnen bara en timme ett stort bråk.
Han höll fast vid föråldrade förväntningar på moderskap, influerad av exempel från hans egen familj, och avfärdade min begäran om stöd och delaktighet i föräldraskapet.
Den här konflikten handlade inte bara om den stunden, utan speglade en långvarig obalans i vårt partnerskap.
Hans insisterande på att utöka vår familj kändes frånkopplat från vår verklighet, där jag kände mig mer som en ensamstående mamma än en stöttande partner.
Under en särskilt spänd middag, när Eric återigen tog upp ämnet om ett tredje barn, nådde jag min gräns.
Hans nonchalanta avfärdande av mina svårigheter och den uppenbara bristen på engagemang i våra barns liv fick mig att öppet uttrycka min utmattning och frustration.
Som svar försvarade Eric, tillsammans med sin mamma och syster, sin ståndpunkt och hävdade att han uppfyllde sin roll genom att ge ekonomiskt stöd.
De såg min önskan om en mer engagerad medförälder som en orimlig krav.
Jag försökte förklara att föräldraskap innebär mer än ekonomiskt stöd, att våra barn behövde hans närvaro och delaktighet.
Men samtalet spårade ur med anklagelser och missförstånd.
Kände mig inte stöttad eller uppskattad, beslutade jag att jag inte kunde stanna i en miljö där min roll som mamma var så snävt och otacksamt definierad.
Efter vårt bråk gick Eric, och de följande dagarna fylldes med spända utbyten och familjeinterventioner som bara bekräftade de djupt rotade problemen i vårt förhållande.
Till slut beslutade jag mig för att lämna, och jag tog det svåra beslutet att ansöka om skilsmässa och söka en bättre situation för mig och våra barn.
Slutligen säkrade jag ensam vårdnad och adekvat stöd, vilket bekräftade mitt beslut att stå upp för mina behov och våra barns.
Det var ett smärtsamt men nödvändigt steg mot en hälsosammare framtid.
Vad tycker du – hanterade jag det rätt eller var det för mycket?
