Min styvmor stal hemligt min lillasysters julpengar, jag fick henne att ångra sig

PEOPLE

När Joan satte sig ner för en mysig filmkväll med sin åttaåriga syster Beverly, förväntade hon sig skratt, samvaro och lite välbehövlig nostalgi.

Men den kvällen tog en skarp vändning när Beverly gjorde ett avslöjande som skakade Joan till kärnan.

Deras styvmor, Sophia, hade stulit Beverly’s julpengar, och Joan var besluten att rätta till orättvisan på ett sätt som ingen skulle glömma.

Beverly låg nära och höll sitt favoritfilt, hennes röst klingade av glädje när hon sjöng med i Let It Go.

Joan log, njöt av det sällsynta tysta ögonblicket de delade sedan hon kommit hem för jullovet.

“Är det fortfarande din favoritfilm?” retades Joan och rufsade Beverly’s mjuka bruna hår.

“Alltid,” skrattade Beverly, hennes ögon glittrade.

Bandet mellan dem var orubbligt, men Joans hjärta värkte när hon tänkte på allt Beverly hade fått utstå.

Efter att deras mamma gick bort för två år sedan hade livet varit tufft.

Deras pappa gifte om sig med Sophia, en kvinna som var artig men avlägsen—en skarp kontrast till den värme deras familj en gång hade haft.

Joan hade lämnat för college kort efteråt, och lämnat Beverly bakom sig, ett beslut som aldrig slutade gnaga på henne.

När Elsa sjöng sin hymn vände Joan sig till sin syster.

“Hade du en bra jul?”

Beverly nickade entusiastiskt.

“Pappa köpte en docka till mig, och Sophia gav mig pennor.”

“Pennor?” Joan rynkade på pannan, hennes leende försvann.

“Vad gav inte farmor, farfar eller moster Liz dig något?”

“De gav mig pengar,” sa Beverly, hennes röst plötsligt tystare.

Joans ansikte lyste upp.

“Det är fantastiskt! Vad ska du köpa?”

Beverly tveka, hennes fingrar drog i kanten på filten.

“Jag har inte dem längre.”

Joans mage sjönk.

“Vad menar du? Var är de?”

Beverly’s röst blev en viskning.

“Sophia tog dem. Hon sa att jag redan hade för många presenter och använde pengarna till mat… för julmiddagen.”

Orden träffade Joan som en slag.

“Alltihop?”

Beverly nickade.

“Tre hundra dollar. Sophia sa att jag inte skulle spendera dem rätt ändå.”

Joans hjärta brast.

“Bev, vem gav dig pengarna?”

“Farmor gav mig $100, farfar gav mig $100, och moster Liz gav mig $100. Vi räknade dem på farmors hus innan vi åkte hem.”

“Och så tog Sophia dem?” frågade Joan, hennes röst skakade.

“Hon sa att hon skulle hålla dem för mig, men jag fick dem aldrig tillbaka,” mumlade Beverly.

Joan knöt sina händer, ilska bubblade inom henne.

Hur kunde en vuxen kvinna stjäla från ett barn? Och ännu värre, ljuga om det?

“Lugn, Bev,” sa hon och drog sin syster nära.

“Jag fixar det.”

Nästa morgon skickade Joan ett sms till sin pappa.

“Kan vi ha en familjemiddag imorgon? Innan jag åker tillbaka till skolan?”

“Självklart,” svarade han.

Sophia skulle inte se det komma.

Middagen var festlig, med mjukt ljus från stearinljus och juldekorationer kvar på bordet.

Beverly satt bredvid Joan, glatt mumsande på en småkaka, medan deras pappa och morföräldrar skrattade åt gamla historier.

Sophia, som satt mittemot Joan, var i sitt esse, och skrytte om de “fantastiska fynd” hon gjort under julshopping.

Joan knackade på sitt glas, tystade rummet.

“Hej alla. Innan vi avslutar, ville jag dela något.”

Alla ögon vändes mot henne.

Beverly tittade upp, nyfiken, medan Sophias leende frös.

“Visste ni alla hur mycket Beverly älskar att åka på sin sparkcykel?” började Joan med ett leende.

“Hon har drömt om att få en cykel. Och tack vare farmor, farfar och moster Liz, fick hon en hel del pengar i julklapp för att hjälpa henne köpa en.”

Joan pausade, lät hennes ord sjunka in.

“Men det konstiga är… Beverly har inte pengarna längre.”

Sophias fingrar spände runt sin kaffekopp.

“Vad menar du?” frågade deras pappa, hans panna rynkad.

“Hon sa att Sophia tog dem,” sa Joan, hennes röst var stadig.

Rummet blev tyst.

Sophia släppte ut ett nervöst skratt.

“Åh, Joan, det är inte helt sant. Beverly förstod inte—”

“Det förstod hon perfekt,” avbröt Joan. “Hon sa att du sa att hon hade för många presenter och använde pengarna till mat.”

Sophias ansikte blev röd.

“Det är inte rättvist! Att vara värd för julmiddagen är dyrt. Och efter allt jag gjorde, förtjänar inte jag en liten belöning? Jag lånade bara pengarna.”

“Lånat?” svarade Joan. “Bev sa att hon såg dina shoppingkassar från köpcentret. Var det också för mat?”

Sophia stammande, men innan hon kunde svara, skar deras pappas röst igenom.

“Är det här sant, Sophia? Tog du Beverlys julpengar?”

Sophias fasad sprack.

“Jag skulle sätta tillbaka dem!” sa hon defensivt. “Hon är bara ett barn! Hon skulle inte ha spenderat dem klokt.”

Farmors röst var isande.

“Pengarna var inte dina att ta. Hon är ett barn, och du stal från henne.”

Deras pappas ansikte blev hårt.

“Du ska betala tillbaka dem. Varenda cent. Ikväll.”

Sophia försökte protestera, men hans ton lämnade inget utrymme för förhandling.

“Och låt mig vara tydlig,” lade han till. “Om något liknande händer igen, kommer det att finnas konsekvenser.”

Senare på kvällen gav Joan Beverly ett kuvert med hennes fulla $300, tack vare deras pappa.

“Imorgon går vi och köper en cykel,” sa hon med ett blink.

Beverlys leende lyste upp rummet.

Nästa dag valde hon ut en ljusrosa cykel med tofsar, en korg och en klocka.

Med de kvarvarande pengarna köpte hon en docka och ett konstkit.

När de lastade in hennes skatter i bilen, frågade Beverly, “Tror du Sophia är arg?”

Joan log.

“Kanske. Men det som spelar roll är att hon vet att hon inte kan bråka med dig igen.”

Hemma, åkte Beverly på sin nya cykel upp och ner för uppfarten, hennes skratt ekade som ett segerskrik.

När Joan såg på henne visste hon att rättvisa hade skipats—och Beverlys leende gjorde varje ögonblick värt det.

Rate article