Jag körde upp till mina föräldrars hus och stirrade på raden av bilar som rörde om på gräsmattan.
“Vad händer nu?” muttrade jag, redan förberedd på vilken familjesammankomst som helst som väntade där inne.
Jag tog min väska, låste bilen och gick mot huset, hoppades att det inte var alltför kaotiskt.
Så snart jag öppnade dörren, slog lukten av grillat kött emot mig, blandat med ljudet av min pappas dunderande skratt.
Jag tittade in i trädgården genom vardagsrumsfönstret.
Mycket riktigt, pappa hade en av sina spontana grillfester, och trädgården var full av folk från hans bilverkstad.
“Amber!” Pappas röst hördes när han vände på en hamburgare.
Han bar samma oljiga förkläde som han haft i många år. “Ta en drink och kom och häng med oss! Det är bara grabbarna från jobbet.”
Jag suckade och drog av mig skorna. “Ser ut som om hela staden är här,” mumlade jag för mig själv.
Innan jag hann gå in i kaoset ringde dörrklockan.
Pappa släppte spaden på bordet och torkade sina händer på förklädet.
“Det måste vara Steve,” sa han, nästan för sig själv. Han vände sig mot mig och tillade, “Ni har inte träffats än, eller hur?”
Innan jag hann svara öppnade pappa dörren och hälsade mannen med sin karaktäristiska klapp på ryggen.
“Steve! Kommer precis i tid. Kom in. Och träffa min dotter, Amber.”
Jag tittade upp, och andan stannade i halsen på mig.
Steve var ruffig och snygg, lång med gråa slingor i håret och ett varmt men gåtfullt leende.
Hans ögon var vänliga, men de bar på något djupare, något jag inte riktigt kunde placera.
“Trevligt att träffas, Amber,” sa han och sträckte ut handen.
Hans röst var mjuk och stadig, och på sättet hans blick höll min fick mitt bröst att slå snabbare.
“Trevligt att träffas också,” svarade jag, min röst lite darrande.
Från det ögonblicket kunde jag inte sluta stjäla blickar mot honom.
Steve hade ett tyst självförtroende, en sorts som fick människor att känna sig bekväma.
Och även om jag försökte fokusera på samtalen runt omkring mig, kunde jag inte låta bli att känna mig dragen till honom varje gång våra ögon möttes.
Det var oroande.
Efter allt jag hade gått igenom hade jag svurit av kärleken.
Jag hade byggt väggar så höga att jag var säker på att ingen kunde klättra över dem.
Men det fanns något med Steve som fick mig att undra om jag kanske skulle kunna släppa någon in igen.
När kvällen började ta slut, sa jag hej då och gick mot min bil.
Jag satte mig i förarsätet, vred om nyckeln och möttes av ett hostande ljud innan motorn dog.
“Underbart,” stönade jag, lutade mig mot sätet.
Jag funderade på att be pappa om hjälp när ett knackande ljud på fönstret fick mig att hoppa till.
Det var Steve.
“Bilproblem?” frågade han och log som om det inte var någon stor grej.
“Ja,” erkände jag, lite generad. “Jag var precis på väg att hämta min pappa.”
“Ingen fara,” sa han och rullade redan upp ärmarna. “Låt mig ta en titt.”
Jag såg på när han öppnade huven, hans händer rörde sig med van hand.
Några minuter senare brummade motorn igång igen.
Där har du det,” sa han och torkade sina händer på en trasa.
“Tack, Steve. Jag antar att jag är skyldig dig en.”
Han ryckte på axlarna och hans läppar drog sig upp i ett lekfullt leende. “Vad sägs om middag? Vi kallar det jämt.”
Jag frös till, överraskad. Frågade han mig på en dejt?
Trots den lilla rösten i mitt huvud som viskade alla skäl varför jag inte borde, hörde jag mig själv säga: “Ja. Middag låter bra.”
Sex månader senare stod jag framför spegeln i mitt barndomsrum och stirrade på min spegelbild i bröllopsklänning.
Vid 39 års ålder hade jag gett upp på sagoslut. Ändå stod jag här, på väg att gifta mig med Steve.
Bröllopet var litet – bara familj och nära vänner.
När jag stod vid altaret och tittade in i Steves ögon kände jag en frid jag inte känt på många år.
“Jag vill,” viskade jag, min röst darrade av känslor.
“Jag vill,” sa han, hans egen röst tung av känslor.
Den natten, efter de sista gratulationerna och farväll, fick Steve och jag äntligen lite lugn tid.
Huset var fortfarande obekant, vårt nya liv just på väg att börja.
Jag smög in i badrummet för att byta om, mitt hjärta fullt av hopp och kärlek.
När jag steg tillbaka in i sovrummet stannade jag i dörröppningen.
Steve satt på sängkanten och talade mjukt till… ingen.
“Jag ville att du skulle se det här, Stace,” mumlade han. “Dagen var perfekt. Jag önskar att du kunde varit här.”
Mitt hjärta bultade när jag försökte förstå vad jag hörde.
“Steve?” Min röst var liten, tveksam.
Han vände sig om, skuld fladdrade över hans ansikte. “Amber, jag—”
“Vem pratade du med?” frågade jag och steg närmare.
Han andades ut, hans axlar sjönk. “Jag pratade med Stacy. Min dotter.”
Jag frös till, hans ord sjönk in. Han hade nämnt henne förut.
Jag visste att hon hade omkommit i en bilolycka tillsammans med sin mamma. Men jag visste inte om… det här.
“Jag pratar ibland med henne,” erkände han, hans röst var rå.
“Jag vet att det låter galet, men jag känner att hon fortfarande är med mig.
Särskilt idag. Jag ville att hon skulle veta om dig, om oss.”
Hans sorg hängde tungt i luften, rå och påtaglig. Jag kände inte rädsla eller ilska – bara en djup, överväldigande sorg.
Jag satte mig bredvid honom och tog hans hand. “Du är inte galen, Steve. Du sörjer.”
Han tittade på mig, hans sårbarhet bröt mitt hjärta. “Jag är ledsen. Jag borde ha berättat för dig.
Jag ville inte skrämma bort dig.”
“Du skrämmer inte bort mig,” sa jag och kramade hans hand.
“Vi alla har ärr, Steve. Men vi behöver inte bära dem ensamma. Vi kan göra det här tillsammans.”
Tårarna vällde upp i hans ögon när han drog mig in i en kram.
“Tack,” viskade han. “Jag insåg inte hur mycket jag behövde detta.”
Jag drog mig tillbaka och såg honom i ögonen.
“Kanske vi kan prata med någon om det. En terapeut, kanske? Du behöver inte göra det här själv längre.”
Han nickade, hans grepp blev hårdare. “Jag har tänkt på det.
Jag visste bara inte hur jag skulle börja. Tack för att du förstår, Amber.”
När jag kysste honom visste jag att vi skulle klara det.
Vår kärlek var inte perfekt – den var rörig, komplicerad och verklig.
Men för första gången kändes det som om det var tillräckligt.
Kärlek handlar inte om att hitta någon utan ärr; det handlar om att hitta någon vars ärr du är villig att dela.
