Jag har alltid vetat att jag ville vara mamma.
David och jag försökte i flera år, kämpade med infertilitet, sedan flera missfall som lämnade mig med ett krossat hjärta och osäkerhet om våra chanser.
Efter otaliga misslyckade försök började vi överväga adoption.
Tanken på att ta in ett barn i vårt hem, ge dem en säker plats att växa och blomstra, kändes som en dröm som äntligen skulle kunna bli sann.
Processen var lång – oändliga papper, intervjuer och den plågsamma väntan på godkännande.
Sedan, en dag, fick vi samtalet.
En treårig pojke från Etiopien behövde en familj.
Hans namn var Kofi.
Han hade förlorat båda sina föräldrar i en tragisk olycka och hade bott på ett barnhem sedan dess.
David och jag visste, i det ögonblicket, att detta var barnet vi var menade att välkomna in i vår familj.
Första gången vi såg honom, brast mitt hjärta och växte på samma gång.
Kofi var liten för sin ålder, hans mörka hud en vacker kontrast mot de bleka väggarna på barnhemmet.
Hans stora, nyfikna ögon studerade oss, osäkra på vem vi var eller vad våra intentioner var.
Han pratade inte mycket, viskade bara sitt namn när vi frågade.
Jag kunde se smärtan i hans blick, förvirringen av ett liv så ungt men fyllt med förlust.
Att ta honom hem till USA var en virvelvind.
Kofi verkade nervös men nyfiken på allt.
Jag minns hur hans små händer greppade den gosedjuret vi gav honom, som om han var rädd att släppa taget.
Vi visste inte vad vi skulle förvänta oss, men vi var beslutsamma att få honom att känna sig säker.
Jag tillbringade timmar med att lära mig om etiopisk kultur, förbereda mat han kanske kände igen och försöka få vårt hus att kännas bekant för honom.
I början verkade allt vara bra.
Han skulle sitta i vardagsrummet och titta på tecknade filmer, även om vi inte fick honom att prata mycket.
Han log ibland, men det nådde aldrig hans ögon.
Han rörde knappt den mat jag gjorde för honom, och de flesta nätter grät han sig till sömns, ihopkurad på golvet vid vår sovrumsdörr.
Det var inte förrän några veckor senare som problemen började kännas som mer än bara anpassningsproblem.
En kväll var jag i köket och lagade middag när David kom in, hållande Kofi i sina armar.
Hans ansikte var blekt, och Kofi skakade.
Mitt hjärta hoppade över ett slag.
”Vad har hänt?” frågade jag, och skyndade mig fram till dem.
David satte ner Kofi, och den lilla pojken sprang genast till hörnet av rummet, och begravde sitt ansikte i sina händer.
”Han… han hade en olycka,” sade David mjukt, hans röst ansträngd.
”Han var på toaletten, och när jag frågade om han behövde hjälp, skrek han på mig.
Sedan låste han in sig.”
Jag blev förvånad.
”Vad menar du, han skrek?”
David såg på mig, hans ansikte en blandning av frustration och förvirring.
”Han är rädd.
Jag vet inte vad som utlöste det, men när jag försökte hjälpa, han… jag vet inte, Lena, han bara skrek som om jag var en främling.
Det var som om han inte litade på mig.”
Min mage knöt sig.
Det var den första tecknet på något djupare, något mörkare.
Under de följande veckorna blev det bara värre.
Kofi skulle dra sig tillbaka in i sig själv, gå till sitt rum eller gömma sig i hörn när vi försökte interagera med honom.
Vi försökte allt – nya leksaker, mer uppmärksamhet, spela spel för att få honom att skratta – men det band vi trodde vi byggde verkade glida genom våra fingrar.
Sedan kom den värsta dagen.
Jag hade tillbringat morgonen med att göra hans favoriträtt, och tänkte att det skulle vara en fin gest.
Jag var så förväntansfull över att se honom äta, att se honom le.
Men när jag ställde tallriken framför honom, frös Kofi.
Hans ögon vidgades av rädsla, hans andning blev snabbare.
Jag frågade försiktigt om han ville ta en bit, men han sköt bort tallriken och sprang till hörnet av rummet.
David rusade in, och det var då det hände.
Kofi, gråtande, ropade ett ord jag aldrig hört förut.
Det var på amhariska – något från hans förflutna som jag inte kunde förstå.
David vände sig mot mig, hans ansikte blekt.
”Lena… jag tror han minns något.
Något från tidigare.
Jag tror han återupplever traumat.”
Jag kände mitt hjärta sjunka.
Vi hade förväntat oss att övergången skulle vara svår, men jag hade ingen aning om hur stora de känslomässiga ärr Kofi bar på var.
Rädsla, sorg, minnena av hans förlorade familj – de hade blivit en del av honom, vävda in i själva väven av vem han var.
Vi kontaktade omedelbart en barnpsykolog som specialiserade sig på trauma, särskilt för adopterade barn.
Genom terapi började vi förstå mer om Kofis beteende.
Han kämpade inte bara med flytten; han bearbetade den fruktansvärda förlusten av sina föräldrar och instabiliteten på barnhemmet.
Hans rädsla, hans misstro, sättet han skulle låsa in sig i rum eller springa bort från oss – det var allt en del av hans hanteringsmekanism.
Terapeuten sa till oss att det skulle ta tid, att vi inte kunde förvänta oss att Kofi skulle läka över en natt.
Resan skulle bli lång, men det betydde inte att den inte var värd det.
Hon lärde oss att vara tålmodiga, att skapa en säker miljö och att lugna Kofi med konsekvens och kärlek.
De följande månaderna var en berg-och-dal-bana.
Kofi hade fortfarande stunder av rädsla, och det fanns dagar när han inte pratade med oss alls.
Men långsamt började han lita på oss igen.
Han sträckte sig efter min hand medan vi gick till parken, eller log när jag visade honom en ny bilderbok.
Vi lärde oss att vara tysta när han behövde utrymme, men också att stanna nära när han sträckte sig efter oss.
En kväll hände ett genombrott.
Kofi kröp in i sängen med mig, hans lilla kropp darrade när han kröp intill mig.
“Mama,” viskade han, hans röst så mjuk att jag knappt kunde höra den.
“Mama, stanna.”
Jag kände mitt hjärta svälla, och tårarna fyllde mina ögon.
Det var inte bara så att han började lita på oss.
Det var så att han äntligen började se oss som sina föräldrar, som de som aldrig skulle lämna honom.
Att adoptera Kofi var det svåraste vi någonsin gjort.
Det fanns stunder då jag trodde att vi inte skulle klara det, stunder då jag var så rädd för honom och för vår familj.
Men att se honom långsamt läka, att se honom ta de små stegen framåt, gjorde varje kamp värd det.
Kofi kanske kom från en plats av smärta, men med kärlek och tålamod byggde vi ett nytt liv tillsammans.
Och varje dag lärde han sig att han var säker med oss – att oavsett vad som hade hänt tidigare, var han äntligen hemma.
