Vad hände mellan Elon och hans avlägsna dotter?
Har du någonsin haft ett sådant ögonblick när det förflutna oväntat kliver in i ditt liv, oinbjudet?
En stund torkar jag av borden i restaurangen som känns som mitt hem, och i nästa ögonblick ser jag in i ögonen på tjejen som gjorde mina gymnasieår till en mardröm.
Så föreställ dig detta: Jag står och torkar av borden på restaurangen där jag jobbar, helt upptagen i mitt arbete.
Det är ett litet, mysigt ställe där doften av nybryggt kaffe möter dig innan du ens kliver in.
Stammisarna kommer in så ofta att de känner till ditt namn, din favoritdryck och förmodligen även din livshistoria om de stannar länge nog.
Idag hjälper jag till med städningen eftersom Beth, en av våra servitriser, inte mår bra.
Hon är gravid — strålande vacker — men hon svimmade tidigare, så vi andra tar över hennes arbetsuppgifter.
Vi är ett sammansvetsat gäng, som en familj nästan.
När någon av oss behöver hjälp tvekar vi inte en sekund.
Jag står och skrubbar ett av borden längst bak, helt försjunken i arbetet, när jag hör det.
Skratt.
Inte vilket skratt som helst, utan det som tar en direkt tillbaka till gymnasiet.
Magen knyter sig, och innan jag ens tittar upp, vet jag.
Jag vet vem det är.
Det är Heather.
Heather Parker, drottningen av skolan, och min plågoande under fyra långa år.
Där står hon, promenerar in i restaurangen som om hon äger stället, med sitt karaktäristiska skratt som ekar i rummet, flankerad av sina trogna väninnor: Hannah och Melissa.
Det känns som om ingenting har förändrats.
De brukade håna mig för allt — mina kläder, mitt hår, till och med hur jag pratade om mina drömmar att en dag lämna den här staden.
Jag fryser till, håller fortfarande trasan i handen och står där som en rådjursunge i strålkastarljuset.
De har inte sett mig ännu, men jag känner redan den bekanta brännande känslan i nacken.
Viskningarna, de hånfulla blickarna, blickarna som kunde krossa en utan ett enda ord.
“Hej, är inte det där…?” Heathers röst tonar ut när hennes ögon sveper över rummet.
Snälla, snälla, titta inte hit.
Naturligtvis gör hon det.
Hennes ögon möter mina, och ett elakt litet leende sprider sig över hennes ansikte.
Det samma som hon bar varje gång hon förstörde min dag.
“Ja, men se där. Vem har vi här?
Fortfarande kvar och torkar bord, va?
Det verkar vara allt du blev.”
Hennes röst är hög, skär genom det vanliga sorlet i restaurangen.
Hon skrattar, ett så falskt skratt, men hennes väninnor äter upp det som om det vore det roligaste de hört.
Jag känner hur mitt ansikte hettar, men jag fortsätter att torka bordet och försöker ignorera dem.
Det spelar ingen roll.
Jag är inte samma person som jag var i gymnasiet.
Heather, däremot, ger sig inte.
“Var det här din dröm på gymnasiet?
Att städa upp efter folk som faktiskt gjorde något med sina liv?”
Hennes ögon sveper över mig som om jag bara vore skräp som skulle kastas bort.
Hennes väninnor fnissar och puttar på varandra som om detta är den bästa underhållningen de haft på länge.
Sedan knäpper hon med fingrarna som om jag vore en hund.
“Hej, servitris!
Tror du att du åtminstone kan fixa lite vatten åt oss?
Eller är det för avancerat för dig?”
Mitt hjärta slår hårt och jag känner ilskan stiga i mig.
Men innan jag ens hinner öppna munnen hör jag steg bakom mig.
Jack, sous-chefen, dyker upp från köket, armarna i kors och blicken skarp.
“Så där pratar man inte med henne,” säger han, hans röst lugn men med en skärpa som till och med gör mig nervös.
Han ställer sig bredvid mig som en skyddande mur, och plötsligt känner jag mig inte längre så ensam.
Bakom honom torkar Maria, vår chefskock, sina händer på sitt förkläde och ansluter sig till oss.
Hennes ansikte är mörkt, med en blick som säger att hon är redo för en strid.
“Om ni har ett problem kan ni ta det någon annanstans,” lägger hon till.
“Vi tolererar inte respektlöshet här.”
Heather rullar med ögonen, men det finns en antydan till något annat i hennes blick, kanske förvåning.
Ändå fnyser hon och kastar sitt hår över axeln.
“Åh, snälla.
Vi säger bara sanningen.
Är det inte lite sorgligt?
Vem torkar bord nuförtiden?
Hon har nått botten, och ni försvarar henne?”
Jack rycker inte ens.
“Hon jobbar hårdare på en dag än du någonsin kommer göra i ditt liv.”
Han tar ett steg framåt, rösten låg men stadig.
“Vill ni ha vatten nu, eller är ni färdiga med att skämma ut er själva?”
En efter en börjar resten av teamet samlas runt mig, deras tysta stöd som en rustning omkring mig.
Sarah, vår bartender, kliver fram och torkar händerna på en trasa när hon ställer sig bredvid Jack och Maria.
Hennes blick är låst på Heather, orubblig.
“Vi tolererar inte den typen av attityd här,” säger Sarah, hennes röst lugn men bestämd.
“Om ni inte kan visa respekt kan ni ta er affär någon annanstans.”
Heather rullar med ögonen och låter ut en högljudd, överdriven suck.
“Åh, snälla.”
Hon viftar med handen som om hon är uttråkad av hela situationen.
“Vi pratar bara med er chef,” fnyser hon, säker på att hon just spelat ett vinnande kort.
Hennes väninnor nickar instämmande, med självgoda uttryck, som om de väntar på att se mig falla ihop.
Det var då jag bestämde mig för att jag hade fått nog.
Jag kliver fram, känner ögonblickets tyngd omkring mig, men istället för rädsla finns där något annat — något starkare.
Jag torkar mina händer på handduken över min axel och möter Heathers blick direkt.
“Ni har redan gjort det,” säger jag, min röst fast.
Heathers flin vacklar för ett ögonblick, hennes ögon smalnar som om hon försöker förstå.
“Vad?” frågar hon, blinkar som om hon inte hörde rätt.
“Jag är chefen här,” säger jag, låter orden sjunka in och ser hur hennes självsäkerhet krackelerar.
“Faktiskt äger jag stället.”
Hennes ögon blir stora och det känns som om luften i rummet försvinner.
Flinet hon burit hela tiden bleknar, ersätts av något som nästan ser ut som panik.
