Vi vet alla att grannar kan vara en riktig blandning.
Jag menar, ibland är de vänliga människor som vattnar dina växter, och andra gånger är de källan till oroande mysterier och kaos.
Dessa tre berättelser dyker ner i den bisarra världen av grannar som inte är vad de verkar.
Från konstiga vanor till hemligheter som döljer sig i öppen dager, kommer varje möte få dig att ifrågasätta människorna som bor precis bredvid.
Precis när du tror att du har förstått allt, tar dessa berättelser en skarp, oväntad vändning, för med grannar som dessa är ingenting någonsin vad det verkar…
1. Hur mina fruktansvärda grannar lärde sig att inte förarga en 80-årig kvinna
Vår lägenhetskomplex var en gång en fredlig plats.
Du vet, lugna dagar, vänliga ansikten och tryggheten i välkända rutiner.
Det var tills grannarna ovanför flyttade in och krossade vår lilla oas.
Varje enda dag kändes som en festival som gått fel, med dånande musik och oändliga gäster.
Hövliga förfrågningar om att dämpa ljudet ignorerades alltid eller, värre, möttes av ännu högre musik.
Deras brist på hänsyn var inte bara en olägenhet, det blev ett verkligt problem.
Min lilla dotter kunde inte sova, och fru Jenkins, vår 80-åriga granne med bräcklig hälsa, började få problem.
Fru Jenkins är en naturkraft.
Hon kanske går långsamt, men hennes anda är allt annat än svag.
Att bo granne med henne hade varit en välsignelse, och ärligt talat, hon var min dotters hedersmormor, en vän över otaliga koppar te och ett tyst fyrtorn av visdom.
Men även hennes tålamod höll på att ta slut.
Nätterna drog ut sig med det oavbrutna dånet av bas och berusat skratt.
Fru Jenkins’ böner om fred avfärdades med hånfulla skratt, likaså mina, vilket lämnade oss utmattade, bittra och desperata.
En natt, efter en ytterligare konfrontation som slutade med att musiken skruvades upp ännu högre, trodde jag att vi hade nått vår bristningspunkt.
Min baby kved när jag gick fram och tillbaka i lägenheten, maktlös mot dånet som kom ovanifrån.
Det kändes som om det inte fanns något kvar att göra annat än att uthärda kaoset, oavsett hur mycket det naggade på vårt förstånd.
Då hände något otroligt.
En av deras vildaste nätter bestämde jag mig äntligen för att försöka en gång till.
Jag behövde bara få dem att lyssna.
När jag klättrade uppför trapporna, redo att konfrontera dem igen, hörde jag något som fick mig att stanna upp.
“Fru Jenkins, snälla, vi ber dig, ha förlåtelse!”
Fru Jenkins?
Ljudet kom från deras lägenhet!
Kvinnan vars milda röst skakade av ålder när hon bad om tystnad var nu den som inspirerade panik?
Jag stod som förstenad, lyssnade på deras desperata rop, förvirring virvlande i mitt sinne.
Vad hade hon möjligen kunnat göra för att skrämma dessa oansvariga festdeltagare?
Jag väntade några minuter innan jag gick till fru Jenkins’ dörr.
Hon öppnade den, hennes ansiktsuttryck var lugnt, även om hennes ögon glittrade av något jag aldrig sett förut: busighet.
När jag klev in i hennes hem, fortfarande hållande Mila, min dotter, bad fru Jenkins mig att sätta mig ner.
“Sätt dig ner, älskade tjej,” sa hon.
Sedan, med ett glittrande i ögonen, delade hon den mest geniala berättelsen jag någonsin hört.
Tidigare den dagen, berättade hon för mig, under sin morgonpromenad, ett ritual hon sällan missade, snubblade hon över lägenhetsnycklarna som tillhörde våra högljudda grannar.
Uppenbarligen, i sitt berusade tillstånd, hade de försökt kasta nycklarna till en vän men missat, så att de flög ner i buskarna under.
Fru Jenkins, alltid observant, hade sett dem glimma i morgonsolen och stoppat dem i fickan.
“Jag tänkte att om de var redo att ta bort vår fred, så var det dags för dem att få en smak av sin egen medicin,” sa hon.
“Jag väntade på att de skulle börja sin fest ikväll!
Och sedan gick jag upp och lät mig själv in.
De var redan för berusade för att märka det.”
“Är de fortfarande instängda?” frågade jag, och höll min dotter.
“Ja, det är de,” sa hon och skrattade.
“Jag låste in dem utifrån.”
Jag brast ut i skratt.
“Frihet,” sa hon, “är något vi alla tar för givet.
Jag lämnade dem en lapp där jag sa att de kommer att stanna där tills de lär sig att respektera andras fred.”
“Så det är därför de ropar ditt namn?” frågade jag, fortfarande skrattande när fru Jenkins gjorde oss te.
Nästa morgon var tystnaden i byggnaden öronbedövande.
För första gången, sedan det kändes som för evigt, sov min dotter ut, och fru Jenkins hälsade mig med ett fredligt leende under sin morgonpromenad.
Grannarna, nu ödmjuka och nedtonade, gjorde en tyst ursäktsturné runt byggnaden.
Deras högljudda fester försvann över en natt, ersatta av respektfulla hälsningar och viskade samtal.
Fru Jenkins lärde oss alla en värdefull läxa: respekt ges inte bara, den förtjänas.
Och ibland behövs en 80-årig kvinna med ett hjärta fullt av visdom och en ficka full av nycklar för att påminna oss om hur viktigt det där respekten verkligen är.
2. Grannarna som bråkar bygger en mur vid tomtgränsen och vaknar en dag av bulldozern
När familjen Johnson flyttade in bredvid verkade det som om allt skulle börja bra, åtminstone på ytan.
Grannskapet välkomnade Danny, hans fru Cindy och deras 10-åriga son, Kevin, med öppna armar, med gratänger och bakverk.
Min fru, Judy, vår son, Tommy, och jag gick med i välkomstkommittén, i hopp om att starta saker på rätt sätt.
Och ärligt talat, det kändes verkligen bra när grannarna gjorde det för oss när vi flyttade in för år sedan.
Till en början såg allt lovande ut.
Pojkarna nickade blygt till varandra över gräsmattan, vilket hintade om potentialen för vänskap.
Men något med Danny kändes fel för mig.
Han verkade inte lika ivrig att omfamna förorts-livet som hans fru.
Cindy var överlycklig över att lämna staden bakom sig, men Danny verkade misstänksam mot vår gästfrihet.
Ändå försökte jag att låta det gå.
Det är ju inte lätt att anpassa sig till en ny plats.
Sedan kom de små irriterande sakerna.
Du vet, de där små incidenterna som sjuder tills de kokar över.
Det började med Suzie, vår hund.
Hon sprang en gång över gräsmattan under en grannskapsgrillning och grävde lekfulla små hål i trädgården.
Och jag förstår det.
Hundar kan vara ett besvär, men Danny agerade som om hon hade bränt ner hans hus.
“Vems hund är det här?” snäste han, hans ansikte rött av frustration.
“Hon är vår,” svarade Tommy nervöst.
Danny vände sig mot mig med en blängande blick.
“Din hund har just förstört min trädgård.”
“Det är en gemensam trädgård,” påminde jag honom mjukt.
“Åtminstone den här delen.
Suzie behöver bara vänja sig.
Det var hennes lekplats eftersom de som bodde här innan älskade att kalla på henne.”
“Nåväl, nu är det också vår trädgård, och jag skulle uppskatta det om din hund förstod det,” svar
ade Danny med snobbigt tonfall.
Det var bara en hund, och jag var inte beredd att låta hans knäppa kommentar sänka min glädje.
Tiderna gick, och vi blev mer vänliga mot varandra, men vi glömde aldrig incidenten.
Därefter började Danny att gräva.
Inledningsvis trodde jag att han kanske började odla en liten trädgård, men sedan insåg jag att han grävde i en riktning som nästan verkade som han markerade en gränslinje.
Det fanns en avsikt, och jag kände det.
Jag tog upp detta med Judy och hon var inte glad.
“Låt det gå, hon sade.
Tänk på Kevin och Tommy.
Vi kan inte riskera det som kan bli en vänskap.”
Så vi stod ut, och till och med uppmanade pojkarna att spela tillsammans.
Men ju mer Danny grävde, desto mer illavarslande blev jag.
En dag i maj, efter ett regnigt helg som dämpat all glädje, började Danny att bygga en mur.
Det var ingen liten mur, det var en mur som skulle blockera hela vår tomt och vara en skarp påminnelse om att vår vänskap var en illusion.
“Vad håller han på med?” frågade jag mig själv.
Men jag sa inget.
Jag tänkte att det kanske var bara för att markera en linje.
Muren växte som svamp, och till slut blev den sex fot hög.
Det var som om han ville göra det klart för alla att det var ett “vi” och ett “dem” i grannskapet.
Till slut kunde vi inte hålla tyst längre.
Jag och Judy gick över för att prata med Danny, men han ville inte ens diskutera det.
“Det handlar om respekt,” sa han bara.
Frågan är om han ens visste vad respekt var.
Veckor passerade, och det blev klart att grannskapet delades i två läger.
Där var de som stöttade Danny, och så var det vi som kände att hans osämja hade tagit en mörk vändning.
Vi samlade ihop de grannar som var villiga att prata om det här.
Jag och Judy gick runt och knackade dörr.
De var inte så glada över det hela.
Några höll med Danny och argumenterade för att det var hans tomt.
Andra var emot att det ens skulle behövas en mur.
Den lokala kommunen, som ofta var sträng när det kom till tomtgränser, meddelade att de skulle inspektera murbygget.
Men tills dess levde vi i en spänning som kändes ohållbar.
En dag, när jag kom hem från jobbet, märkte jag en bulldozer på tomten.
Den rörde sig, inte längre skyddad av en mur, som om den visste att en strid var på väg.
Det kändes som en dröm, för allt vi arbetat för och all den energi vi investerat i att försöka förstå Danny verkade vara förgäves.
Det var som om bulldozern var vår sista chans.
Vi visste att vi inte kunde förlora.
Dagen efter fanns det en ny mur och Danny och hans familj var inte längre där.
Vem visste att en bulldozer kunde lösa så många problem?
Vi kände frihet.
Och under den tiden vi tillbringade på att återuppbygga vårt grannskap, kom vi att inse att vi måste vara mer öppna, mer förlåtande och förstående, oavsett hur underligt det kan verka.
3. En bakgård med hemligheter, skrämmande sanningar och överraskande främlingar
Vi har alla en eller två grannar som verkar ha en hemlighet.
Men grannen på andra sidan av gatan?
Hon är en riktig gåta.
Samantha är en solig person, alltid med ett leende.
Men om du kollar in hennes bakgård, kommer du att se en annan sida av hennes liv.
En sida som är fylld av onormala växter, mystiska statyer och en underlig samling av saker som får en att undra vad som verkligen händer där.
Jag hade alltid varit nyfiken på hennes bakgård.
Den såg ut som något ur en fantasivärld.
Varje gång jag passerade, undrade jag vad som gömde sig där.
Det var inte förrän en eftermiddag jag tog mod till mig och bestämde mig för att ta en titt.
Jag knackade på hennes dörr, och när hon öppnade, kände jag att jag precis hade klivit in i en annan värld.
Hennes hem var precis så ljust och inbjudande som jag hade föreställt mig, men bakgården var en helt annan historia.
Det var som en labyrint av konst och natur, med slingrande stigar som ledde till konstiga växter och underliga konstverk.
“Vill du se?” frågade hon plötsligt och hennes ögon glittrade av entusiasm.
Jag nickade, och hon ledde mig in i den dolda världen.
Det var fantastiskt och skrämmande på samma gång.
Jag kunde inte låta bli att känna mig lite som en upptäcktsresande i en magisk värld.
Men ju mer jag såg, desto mer obehaglig blev stämningen.
Det fanns en staty av en kvinna som såg ut som hon kommit från en annan tidsålder, och bland de växter som stod där, var det något som såg ut som en uråldrig växt som inte borde existera.
“Är dessa växter magiska?” frågade jag, med ett skratt som kändes mer nervöst än roligt.
“Det beror på vad du menar med magiska,” sa Samantha med en gåtfullt leende.
“Vissa saker här är mer sanna än du tror.”
När jag fortsatte att utforska, blev jag mer och mer medveten om att det fanns mer än bara vackra växter och statyer.
Det var hemligheter här, dolda sanningar som kände sig farliga att upptäcka.
Vid en punkt, i ett av hörnen av trädgården, upptäckte jag en liten dörr.
Den var täckt av mossa och såg ut som om den inte hade öppnats på åratal.
“Vad är där?” frågade jag, och även om jag var nervös, kände jag en nyfikenhet som drev mig framåt.
Samantha blev allvarlig och sa: “Det är bättre om vissa dörrar förblir stängda.”
Men hon såg inte arg ut, bara besviken.
Det kändes som om jag just hade stött på något som inte borde upptäckas.
Jag visste inte vad jag skulle säga, men nyfikenheten var överväldigande.
Jag kände mig som en karaktär i en skräckfilm, som vet att man inte ska öppna den där dörren.
Men det var för sent, och jag kunde inte stå emot frestelsen.
Jag tog ett steg tillbaka, som om jag ville se allt en gång till.
“Jag måste gå,” sa jag till slut, och det kändes som om jag nyss hade vaknat från en dröm.
Det var en så konstig upplevelse, som om jag hade trätt in i en annan värld och därifrån kommit tillbaka med en känsla av att något var fel.
När jag gick hem, kunde jag inte sluta tänka på vad som dolde sig bakom den där dörren.
Jag förstod att det fanns mer i vårt grannskap än vad vi kunde se, och att ibland är det bättre att låta vissa hemligheter förbli just det – hemligheter.
Mina grannar kan vara konstiga, men Samantha?
Hon är en historia för sig själv.
„Förklarade du det för din hund?“
„Handlar det fortfarande om Suzie? Verkligen?“ frågade jag förvirrat.
„Det handlar om respekt, John,“ sa Danny platt, vände sig om och gick utan ett annat ord.
Frustrerad bestämde jag mig för att ta saken i egna händer.
Om Danny inte skulle respektera utrymmet, skulle jag sätta upp tydliga gränser.
Så jag började bygga en mur direkt på tomtgränsen.
Det handlade inte om att skapa fiender; det handlade om att undvika framtida bråk.
Eller så trodde jag.
I det ögonblicket Danny såg vad jag gjorde, exploderade han.
Han hotade att stämma mig och kallade muren „onödig“ och „fiendtlig“.
Men jag gav mig inte, och inte heller han.
Vår relation fördärvades snabbt.
Barnen, som hade börjat bli vänner, förbjöds att leka tillsammans.
Cindy och Judy försökte hålla saker vänliga, men Danny och jag var fast i en uppgörelse.
Veckor passerade, och muren blev högre.
Det gjorde även spänningen mellan oss.
Sedan, en morgon, vaknade jag av ljudet av en grävmaskin.
Jag sprang till fönstret och såg den plöja rakt igenom muren jag hade byggt under veckor.
„Vad i helvete?“ skrek jag och rusade ut. Där stod Danny, lika överraskad som jag.
„Danny!“ skrek jag. „Har du tappat förståndet? Vad gör du?“
„Jag svär, John, det är inte jag!“ ropade Danny tillbaka, såg precis lika förvirrad ut. „Jag hade tänkt göra samma sak, men jag står inte bakom detta!“
Innan jag kunde argumentera, hoppade en man i en flashy kostym ut ur en närliggande bil och skrek åt grävmaskinoperatören.
„Sluta inte! Fortsätt jobba!“ barkade mannen.
„Känner du den här killen?“ frågade Danny mig.
„Ja,“ sa jag. „Det är Mr. Cooper. Han äger en kedja av affärer här i området. Vad i helvete pågår?“
Mr. Cooper kom mot oss med ett självbelåtet leende.
„Mina herrar, ni står i vägen för framsteg. Den här tomten, och era hus, kommer snart att bli platsen för min helt nya butik.“
„Är du galen?“ skrek jag.
Mr. Cooper log bara och räckte mig ett dokument. Danny och jag skannade det med oförstående blickar.
„Det här säger att Cooper är den lagliga ägaren av marken,“ viskade Danny. „Och det står att han kommer att riva våra hus nästa.“
„Bättre att ni ordnar era affärer, killar. Era hem är nästa. Förändring är på väg, oavsett om ni gillar det eller inte.“
Paniken sköt genom mig. Danny tog tag i min arm, hans röst darrade.
„Vad i helvete ska vi göra, John? Vad ska vi säga till våra familjer?“
Jag skakade på huvudet, överväldigad.
„Jag vet inte, han har papperen…“
Vi beslutade att lägga våra problem åt sidan och stå enade.
Vi satte igång, och inom en timme hade vi samlat hela grannskapet för att omringa grävmaskinen och blockera Coopers team från att orsaka mer skada.
I underläge ringde operatören frustret Mr. Cooper.
„Chef, det är en mobb här. Jag kan inte göra något,“ muttrade operatören och klättrade ner från grävmaskinen när folkmassan brast ut i jubel.
Vi gick till polisstationen och pressade på för en utredning, vilket lönade sig. Mr. Cooper var historia.
Helgen därpå byggde jag en lekplats på gräsmattan där muren en gång stod. När Danny kom hem från jobbet den dagen, fann han Kevin och Tommy skrattande och gungande tillsammans.
„Ser ut som du verkligen hade en bättre idé för platsen,“ log Danny.
Från den dagen var fejd över.
Ingen visste att den äldre kvinnan hade bott i sin bil i flera år, tills grannen fick reda på det.
I flera år trodde jag att fru Madison, min äldre granne, kom och gick från sitt hus som en klocka, precis som jag.
I alla fall, det var vad jag sa till mig själv tills en iskall natt klockan 02:30, när jag kom hem och såg henne sovande i sin bil.
Först tänkte jag att hon hade låst ut sig.
Men ju längre jag stirrade, desto fler oroande detaljer kom i fokus.
Fru Madison satt inte bara i sin gamla, nedslitna Ford, hon bodde där.
Baksätet var fullt med prydliga lådor fyllda med matvaror och andra nödvändigheter.
Jag kunde inte ignorera det. Något var väldigt, väldigt fel.
Jag rusade in och skakade min fru Lydia vaken.
„Älskling, fru Madison har sovit i sin bil. Jag tror att hon har bott där ett tag. Vi måste få in henne. Det är iskallt,“ sa jag och kände mig redan skyldig över att jag inte hade märkt det tidigare.
Lydia satte sig upp, chockad.
„Hon är i sin bil? I hennes ålder? David, vi måste hjälpa henne!“
Jag nickade.
„Gör i ordning gästrummet. Jag ska få in henne!“
När jag gick tillbaka ut knackade jag försiktigt på hennes fönster.
Fru Madison rörde på sig, hennes ögon fladdrade upp.
Hon såg först chockad ut, så jag log för att lugna ner henne.
„Det är jag, David,“ sa jag. „Från grannhuset. Det är för kallt för att vara här ute. Varför kommer du inte in? Lydia har gjort varm choklad, och vi har ordnat en varm säng åt dig.“
Hon försökte avvisa mig.
„Åh, jag mår bra, min vän. Ingen anledning att oroa sig.“
Men jag skakade på huvudet.
„Snälla, jag kommer inte att gå förrän du kommer med mig. Det är iskallt, och du borde inte vara här ute.“
Efter en stund gav hon med sig.
Jag hjälpte henne in och svepte in henne i hennes filt.
Lydia väntade på oss med en mugg varm choklad. När fru Madison tog sin första klunk fylldes hennes ögon av tårar.
„Jag brukade göra varm choklad precis så här till min Charlie när han jobbade på nätterna,“ sa hon.
„Varför har du sovit i din bil?“ frågade jag. „Du har ett hus, eller hur? Det bredvid?“
Hon suckade djupt.
„Efter att Charlie dog kändes huset hemsökt. Överallt jag tittade såg jag honom. Jag öppnade en låda, och det luktade av honom. Jag kunde inte stå ut.“
Hon pausade, torkade sina ögon.
„En natt tog jag min filt och sov i bilen. Det var den första natten jag kände någon sorts lugn. Efter det slutade jag helt att gå in. Det har gått ungefär två år nu.“
„Men hur har du klarat dig hela tiden?“ frågade Lydia.
„Jag går till seniorgymmet,“ sa hon mjukt. „Jag duschar där och använder faciliteterna. Det är inte mycket, men jag klarar mig.“
„Varför inte sälja huset?“ frågade jag. „Du skulle kunna flytta någonstans nytt… göra en ny start.“
„Huset är ett sådant kaos, David. Jag skulle inte ens veta var jag skulle börja.“
„Oroa dig inte för det,“ sa jag till henne. „Imorgon ska jag kolla på det. Och om du låter mig, hjälper jag till att städa upp det.“
Dagen efter gick jag till huset, och jag kunde knappt tro mina ögon. Damm täckte varje yta, och väggarna var täckta med svart mögel.
Några dagar senare gick jag tillbaka, beväpnad med skyddsutrustning. Min vän Rodney följde med mig.
Han tog prover för att skicka till laboratoriet.
„Om detta mögel är giftigt kanske huset inte går att rädda.“
Tre dagar senare kom laboratorieresultaten tillbaka. Det var en farlig typ av Stachybotrys-mögel, och det enda sättet att förhindra att det sprids var att bränna ner huset.
När jag berättade för fru Madison nickade hon tyst, även om tårar fyllde hennes ögon.
Hon stod med Lydia och mig medan brandkåren satte fyr till en kontrollerad eld som reducerade huset till aska.
„Du har en plats hos oss, fru Madison,“ sa jag och lade en arm om hennes axlar. „Så länge du behöver.“
Hon log genom sina tårar.
„Tack, David,“ viskade hon. „Du har förändrat mitt liv, son.“