Jag trodde att jag gjorde det rätta genom att inte bjuda in Beth på vår tjejresa, men i det ögonblick hennes röst brast i telefonen visste jag att jag hade överskridit en gräns.
Vad som började som en liten utelämning snabbt blev något som skulle skaka grundvalarna för vår familj.
Jag är Lilian, en mamma till tre fantastiska döttrar: Evelyn, Kayla och Lauren.
Mina tjejer är min allt.
Vi har alltid haft detta oföränderliga band, ett som har vårdats genom otaliga samtal, delade hemligheter och de där speciella ögonblicken som bara en mamma och hennes döttrar kan förstå.
En av traditionerna som förde oss närmare var våra tjejresor.
Dessa resor var heliga för oss.
Vi packade våra väskor, lämnade männen bakom oss och fokuserade bara på varandra.
Det var inte alltid extravagant; ibland var det så enkelt som en dag på köpcentret eller så spontant som en biltur till ett litet café i utkanten av staden.
Men varje resa var en påminnelse om hur sammanlänkade vi var och hur mycket vi värderade den här tiden tillsammans.
Det var ett avbrott från våra vardagsliv, en chans att slappna av och bara vara, åtminstone för en tid.
”Mamma, kommer du ihåg den gången vid strandhuset när Kayla föll från bryggan?”
Evelyn skulle skratta och knuffa sin syster.
”Påminn mig inte!” klagade Kayla, men hon kunde inte hjälpa att le.
”Jag kan fortfarande inte fatta att ni lämnade mig i vattnet så där.”
”Vi lämnade inte dig, älskling. Vi skrattade för mycket för att dra upp dig,” skulle jag retas, medan jag skakade på huvudet.
Dessa ögonblick var dyrbara, och jag höll fast vid dem hårt.
Men saker började förändras när Liam, min enda son, gifte sig med Beth.
Beth var söt när de först träffades.
Tyst, tillbakadragen, men vänlig.
Jag var genuint glad för dem, och när de gifte sig välkomnade jag henne till vår familj med öppna armar.
Naturligtvis bjöd jag in henne att följa med på våra tjejresor.
Jag ville att hon skulle känna sig inkluderad, att vara en del av vår lilla tradition.
Det kändes rätt då.
Till en början passade Beth in tillräckligt bra.
Hon var alltid artig, kanske lite blyg, men jag trodde att hon skulle bli mer öppen med tiden.
Hon var inte lika pratsam som mina tjejer, men hon verkade njuta av resorna.
Vi försökte alla få henne att känna sig bekväm.
”Så, Beth,” frågade Kayla en eftermiddag när vi satt på ett café på en av våra resor.
”Hur var det att växa upp i Maine? Jag har alltid velat besöka.”
Beth log mjukt och snurrade sugröret i sin iskaffe.
”Det var trevligt. Tyst. Inte mycket att göra i min stad, men somrarna var vackra.”
Samtalet kändes lite tvingat, men vi skyllde på att Beth behövde tid att anpassa sig.
Hon hade blivit en del av vår familj, och jag ville att hon skulle känna att hon hörde dit.
Men efter att Beth fött sin son, Lucas, förändrades saker.
Hon gick upp mycket i vikt under graviditeten, vilket inte är ovanligt.
Men åtta år senare hade hon fortfarande inte tappat graviditetsvikten.
Jag märkte hur mycket det påverkade henne, inte bara fysiskt utan också i sättet hon rörde sig och interagerade med oss.
Det blev svårare att inkludera henne i våra resor.
En dag var vi ute och handlade.
Det skulle bli en rolig, lättsam eftermiddag, precis som förr.
Vi hade besökt köpcentret, ätit lunch och tagit oss igenom affärerna, pratandes och skrattandes.
Men Beth halkade hela tiden efter.
Jag kastade en blick tillbaka och såg henne sitta på en bänk nära ingången till ett varuhus.
Hon såg utmattad ut och torkade svetten från pannan.
”Ni kan gå vidare,” sa hon och andades tungt.
”Jag kommer ikapp.”
Evelyn höjde ögonbrynet åt mig och försökte dölja sin frustration.
”Mamma, måste vi vänta igen?”
Jag suckade.
”Låt oss bara ge henne några minuter.”
Men de där få minuterna blev långa stunder av väntande.
Vi gick vidare, bläddrade genom hyllorna och till slut cirkulerade tillbaka för att hitta Beth sittande kvar där.
Det blev ett mönster — och inte bara den dagen.
Varje resa vi gjorde var vi tvungna att sakta ner, stanna oftare och anpassa oss efter henne.
Vid tiden vi lämnade köpcentret den dagen hade stämningen förändrats.
Det som skulle bli en sorglös eftermiddag kändes ansträngt, och mina tjejer var tydligt frustrerade.
”Mamma, jag hatar att säga det, men de här resorna är inte desamma längre,” sa Kayla när vi lastade shoppingkassarna i bilen.
”Jag vet,” svarade jag och drog handen genom håret.
”Jag vill bara… jag vill inte lämna ut henne.”
Evelyn nickade, hennes ansikte mjuknade.
”Vi förstår. Men vi kan inte fortsätta så här. Det är inte rättvist mot oss heller.”
Jag kunde inte argumentera emot det.
Jag visste att de hade rätt.
Sanningen var att Beths närvaro hade börjat förändra dynamiken i våra resor, och inte till det bättre.
Vi höll tillbaka, kompromissade vår njutning för att anpassa oss efter henne.
Och det handlade inte bara om att gå långsammare eller sitta mer.
Det kändes som att hela energin i våra utflykter var annorlunda.
Vändpunkten kom när vi började planera vår årliga resa till pumpaåkern och äppelodlingen.
Det är en tradition vi haft i flera år — min favoritstid på året.
Höstfärgerna, doften av äpplen i luften, skrattandet när vi vandrade genom äppelodlingen och plockade frukt.
Det var något vi alla såg fram emot.
När vi satt runt köksbordet, tittade Evelyn upp från sin telefon.
”Så, bjuder vi in Beth i år?”
Jag tvekade.
Vi visste alla vad det skulle innebära.
Långa pauser, långsamma promenader och troligen att missa några av de saker vi gillade mest med resan.
”Jag tror inte det är en bra idé,” sa jag till slut, med låg röst.
”Det är mycket att gå, och… ja, du vet.”
Kayla suckade av lättnad.
”Jag är glad att du sa det, mamma. Det har varit svårt med henne.”
”Vi har inte haft en riktig tjejdag på så länge,” tillade Lauren och tittade på sina systrar.
”Jag saknar hur det brukade vara.”
Sanningen stod mig rakt i ansiktet, och det gick inte att undvika.
Det var då jag fattade beslutet att inte bjuda in Beth.
Det var inte lätt, men jag sa till mig själv att det var för det bästa.
Mina döttrar förtjänade en dag att slappna av och njuta utan att ständigt behöva anpassa sig efter Beths begränsningar.
Dagen för resan kom, och den var perfekt.
Vädret var krispigt, löven var gyllene och röda, och vi spenderade hela dagen med att gå genom äppelodlingen, plocka äpplen och skratta.
Vi behövde inte stanna eller sakta ner.
Det var som förr, bara jag och mina tjejer.
Jag la till och med upp några bilder på Facebook, utan att tänka så mycket på det.
Men senare den kvällen ringde min telefon.
Det var Beth.
Jag tog ett djupt andetag innan jag svarade.
”Hej, Beth.”
”Lilian, jag såg bilderna på Facebook,” sa hon, hennes röst var spänd.
”Varför blev jag inte bjuden?”
Jag kände att magen sjönk.
Jag visste att det här samtalet skulle komma, men jag var inte förberedd.
”Åh, det var bara en liten resa,” stammande jag.
”Inget stort.”
”Men jag är familj,” sa Beth, hennes röst steg.
”Varför bjöd du inte in mig?”
Där var det.
Frågan jag hade fruktat.
Jag kunde ha ljugit, hittat på någon ursäkt, men vad skulle poängen vara?
Sanningen stod mig rakt i ansiktet, och det gick inte att undvika.
”Beth,” sa jag mjukt, försökte välja mina ord noggrant.
”Det handlar inte om att vi inte vill ha dig där.
Det är bara… ja, promenerandet.
Du har behövt många pauser, och det har gjort det svårt för oss att njuta av resorna som vi brukade.”
Tystnaden hängde i luften i det som kändes som en evighet.
”Så, bjöd du inte in mig på grund av min vikt?” frågade hon, hennes röst var knappt mer än en viskning.
Jag svalde hårt.
”Ja,” medgav jag, skuld sköljde över mig.
”Det har varit svårt.
Vi har varit tvungna att förändra sättet vi gör saker, och… jag ville inte säga något, men det har påverkat våra resor.”
Beth var tyst en stund, och jag kände hur smärtan strålade genom telefonen.
”Jag trodde jag var en del av den här familjen,” sa hon till slut, hennes röst darrande.
”Jag trodde att ni brydde er om mig.”
”Jag bryr mig om dig, Beth—”
”Nej, det gör du inte,” avbröt hon.
”Om du gjorde det skulle du inte ha uteslutit mig så här.
Du skulle inte få mig att känna mig som en utanför.”
Och med det lade hon på.
Jag satt där, stirrade på telefonen, mitt hjärta tungt av ånger.
Senare den kvällen skickade Liam ett meddelande till mig.
”Mamma, Beth är verkligen sårad. Du behöver be om ursäkt.”
Jag läste meddelandet om och om igen, kände mig kluven.
Borde jag be om ursäkt?
Hade jag fel när jag ville skydda den här tiden med mina döttrar?
Jag var inte längre säker.
Nästa morgon pratade jag med tjejerna.
”Tycker ni att jag var för hård?” frågade jag när vi satt runt köksbordet.
”Nej, mamma,” sa Evelyn och skakade på huvudet.
”Vi älskar Beth, men det är inte rättvist mot oss heller.
Våra resor har inte varit desamma.”
Kayla nickade.
”Vi vill bara njuta av oss själva som vi brukade.
Du gjorde det rätta.”
Deras bekräftelse hjälpte, men jag kunde inte skaka av mig skulden.
Jag ville inte såra Beth, men jag kunde inte ignorera pressen som hennes närvaro hade lagt på våra resor.
Jag hade nått min gräns.
Kanske kunde jag ha hanterat det bättre, kanske borde jag ha varit snällare, men sanningen var ute nu.
Jag vet fortfarande inte om jag gjorde rätt beslut.
Allt jag ville var att skydda bandet jag hade med mina döttrar.
Men nu undrar jag om det beslutet har kostat mig något mycket större.
Tycker du att jag hanterade det korrekt?
Vad skulle du ha gjort på min plats?