När vi flyttade in i vårt nya hus trodde vi att vi hade hittat de perfekta grannarna i familjen Johnson.
Men efter att vi kom hem från semestern och fann vår tomt förstörd, förändrades allt.
En dold lapp avslöjade snart sanningen och tvingade oss att ifrågasätta vem vi egentligen kunde lita på.
Allt började för ett år sedan när vi flyttade in i vad som verkade vara det perfekta området.
Huset var vackert, området var lugnt och grannarna — Jane och Tom Johnson — verkade vänliga.
De välkomnade oss med varma leenden och en hemmagjord äppelpaj, vilket fick oss att känna oss som hemma.
“Välkommen till området!” strålade Jane och överlämnade pajen medan Tom stod bakom henne och vinkade vänligt.
“Tack så mycket!” svarade jag och tog emot pajen, medan min man Mike presenterade sig.
Till en början var allt fantastiskt.
Under månaderna som följde lärde vi känna dem bättre — vi hade grillfester, delade recept och njöt av varandras sällskap.
Visst, deras hus såg lite nedgånget ut, men det brydde vi oss inte om.
Familjen Johnson verkade vara trevliga människor.
Men en dag hittade jag en gammal lapp gömd i en kökslåda.
På den stod det: “Akta dig för familjen Johnson. De kommer att göra ditt liv till ett helvete. Kom inte för nära dem.”
En kall kår gick längs min ryggrad, och jag visste inte vad jag skulle tro.
När jag visade lappen för Mike ryckte han bara på axlarna.
“Kanske hade den förra ägaren personliga problem med dem,” föreslog Mike utan att verka särskilt orolig.
Han hade förmodligen rätt.
Trots allt hade familjen Johnson varit vänliga mot oss hela tiden.
Så vi ignorerade varningen och fortsatte vår vänskap med grannarna.
Vi litade till och med på dem tillräckligt mycket för att låta dem använda vår trädgård och pool medan vi var på vår årliga semester.
Men det förtroendet krossades när vi kom hem från vår resa.
Vår trädgård var en katastrof — trädgården var förstörd, poolen full med skräp och sopor låg överallt.
Mike och jag var rasande.
“Vad har hänt med vår tomt?” krävde Mike att få veta när vi konfronterade familjen Johnson.
Tom, som såg skyldig ut, nekade till allt.
“Det var inte vi,” sa han skarpt. “Ni kan inte bevisa något.”
Deras försvar gjorde oss bara mer misstänksamma.
När Jane nervöst föreslog att våra grannar på andra sidan gatan — Ethan och Olivia — kanske var ansvariga, bestämde vi oss för att undersöka saken.
Vi gick över till Ethans hus.
När vi förklarade situationen blev han och Olivia chockade.
“Inte en chans,” sa Ethan. “Vi har knappt lämnat huset. Vi har varit upptagna med renoveringar.”
Då erbjöd Olivia något oväntat.
“Vi installerade säkerhetskameror förra veckan. De täcker en del av er tomt. Kanske fångade de något.”
Vad vi såg på bilderna var otroligt.
Familjen Johnson hade haft flera fester i vårt hus medan vi var borta.
Deras gäster förstörde stället och Jane och Tom gjorde ingenting för att stoppa dem.
Ursinniga återvände vi för att konfrontera familjen Johnson igen.
Den här gången höll vi oss inte tillbaka.
“Vi såg bilderna,” sa jag till dem. “Ni hade fester i vårt hus och lät era gäster förstöra allt.”
Jane och Tom var tagna på sängen, men istället för att be om ursäkt försökte de tona ner skadorna.
“Det är bara lite skräp och färg,” sa Tom avvisande. “Barn är barn.”
Mikes ilska kokade över.
“Det här var inte bara några barn som skojade! Ni har förstört vårt hem!”
Den natten bestämde Mike och jag oss för att ge familjen Johnson en läxa.
Vi samlade ihop allt skräp de hade lämnat hos oss, tillsammans med lite extra från våra egna soptunnor, och under skydd av mörkret dumpade vi allt på deras gräsmatta.
Nästa morgon stod vi på vår veranda och drack kaffe medan Jane skrek av ilska över röran på deras tomt.
“Var det ni som gjorde det här?” frågade hon argt och stirrade på oss.
Mike log lugnt.
“Ni överdriver,” sa han hånfullt. “Det är bara lite skräp och färg.”
Uttrycket i deras ansikten var obetalbart.
De hade blivit påkomna och visste att de inte kunde göra något åt saken.
När Tom hotade att anmäla oss till bostadsrättsföreningen log jag sött.
“Bara gör det. Jag är säker på att de gärna vill se bilderna på hur ni vandaliserade vår tomt.”
Nyheterna spreds snabbt i grannskapet.
När Jane försökte få grannarna att vända sig mot oss visade vi dem helt enkelt bilderna från säkerhetskamerorna.
Snart visste alla vad familjen Johnson hade gjort, och deras rykte var förstört.
Med tiden hade de inget annat val än att skärpa sig — både bokstavligt och bildligt talat.
När jag såg dem plocka upp skräp från sin gräsmatta kunde jag inte låta bli att tänka på varningslappen jag hittade månader tidigare.
Ibland måste man stå upp för sig själv och lära folk en läxa i respekt.
“Jag är glad att vi hittade den där lappen, även om det var lite sent,” sa Mike och lade sin arm om mig.
“Jag också,” höll jag med. “Och nästa gång kommer vi att lyssna på sådana varningar mycket tidigare.”
När vi vinkade till Ethan och Olivia senare den dagen insåg jag att vi, trots den skakiga starten, hade hittat riktiga vänner i grannskapet.
Och familjen Johnson?
De hade fått lära sig den hårda vägen att dåligt beteende mot andra alltid kommer tillbaka för att hemsöka en.
Vad skulle ni ha gjort?