Eliza, en ensamstående mamma till tre barn, litade på en entreprenör för att renovera sitt kök, men han försvann halvvägs genom jobbet och lämnade henne med ett oanvändbart utrymme.
Lite visste han att Eliza hade en smart plan i rockärmen för att få honom att ångra att han korsade hennes väg.
Jag har alltid hört att det är tufft att vara ensamstående mamma, men mina vänner och min familj har alltid stöttat mig, så jag förstod det egentligen inte – förrän ödet slog mig med en situation som fick mig att koka av ilska.
Innan jag dyker ner i röran, låt mig berätta lite om mig själv.
Jag heter Eliza, och jag har uppfostrat mina tre barn – Chelsea (10), Trevor (8) och Kayla (6) – på egen hand i två år.
Min ex-man var otrogen, och efter att jag gett honom några chanser som han slösade bort, kickade jag ut honom för gott.
Han gjorde sig inte ens besväret att kämpa för vårdnaden, troligtvis för att han visste att jag skulle vinna.
Livet som ensamstående mamma var hanterbart i början, tack vare min bror Adam, som tog hand om allt “manligt” hemma, som att laga rör och elektriska installationer.
Men när köksavloppet blev blockerat kunde till och med Adam inte fixa det, så jag var tvungen att anställa en entreprenör.
Det var då jag lärde mig hur vissa människor behandlar ensamstående mammor – särskilt när de inser att det inte finns någon man i huset.
Det började för några månader sedan med ett mindre problem med diskhon.
Jag provade alla vanliga huskurer, men ingenting fungerade.
Efter att ha tvättat disken på badrummet ett tag ringde jag Adam, men han sa att jag behövde en professionell.
Genom en väns rekommendation anställde jag en entreprenör vid namn Mark.
Han verkade kapabel och vänlig, och efter att ha diagnostiserat problemet föreslog han att renovera hela köket.
Hans pris verkade rimligt, och han lovade att få det gjort på sex veckor.
Så jag gav honom grönt ljus.
Under de första två veckorna gick allt smidigt.
Mark kom till och med bra överens med mina barn, som var nyfikna på arbetet.
Men sedan, en dag, dök han inte upp.
Jag tänkte att något måste ha kommit emellan, men efter tre dagar ringde jag honom.
Han sa nonchalant att han var upptagen med ett annat jobb och skulle “svänga förbi senare”. Röda flaggor gick upp.
En vecka gick och jag hade fortfarande inte hört något från honom.
Det var då det slog mig – han försökte utnyttja mig för att jag är ensamstående mamma.
Han trodde förmodligen att jag inte skulle göra en stor sak av det och bara skulle släppa det.
Men han visste inte vem han hade att göra med.
Jag tog några bilder av det halvfärdiga köket – skåp som hängde i konstiga vinklar, blottade ledningar, trasiga rör – och postade dem i några lokala Facebook-grupper för hemförbättring.
Jag kritiserade honom inte; jag sa helt enkelt att han hade varit bra tills han försvann och frågade om någon annan hade upplevt förseningar som mina.
Reaktionen var överväldigande.
Dussintals människor kommenterade att Mark också hade lämnat sina projekt ofärdiga.
Några hade jagat honom i månader, andra hade förlorat sina insättningar.
Det verkade som om hela staden hade fått nog av honom.
Två dagar efter mitt inlägg ringde Mark mig, hans röst skakade.
“Folk säger att jag inte slutför jobb – det är inte sant, eller?”
Han var i panik.
“Ja, Mark,” svarade jag lugnt, “jag kan inte kontrollera vad folk säger.
Kanske borde du fokusera på att slutföra det arbete du påbörjar.”
Han bad mig att hjälpa till att ta bort recensionerna och lovade att han skulle göra klart mitt kök nästa dag.
Självklart dök han upp med sitt team och arbetade i rasande takt, desperat efter att fixa sitt rykte.
Efter att de var klara skickade han ett sms och frågade om jag skulle ta bort inlägget och istället lämna en bra recension.
Jag sa att jag skulle tänka på det.
Men jag tog inte ner inlägget. Han behövde lära sig att han inte kunde bara försvinna från folk och förvänta sig inga konsekvenser.
Mark antog att jag skulle vara tyst eftersom jag är en ensamstående mamma.
Han hade fel. Och när jag ser tillbaka är jag glad att jag hanterade det på egen hand.
Om Adam hade varit involverad, kanske Mark inte skulle ha övergivit mig – men då skulle staden inte ha vetat vem han verkligen var.
Allt händer av en anledning, och jag förstår äntligen varför.
