När Cara och hennes man, Jason, blev inbjudna till en fest för vuxna, greppade de chansen att fly föräldraskapet i några timmar.
Som föräldrar till tre livliga barn var en paus länge förväntad.
Lyckligtvis var Caras föräldrar glada att ställa upp och passa barnen.
Men när paret kom tillbaka för att hämta sina barn blev de chockade över vad de fann.
“Är du säker på att barnen kommer att vara okej?” frågade Jason och såg på Cara som letade i sin garderob efter något att ha på sig.
“Ja, absolut!” försäkrade Cara honom.
“De kommer att må bra med mina föräldrar.”
Jason var inte övertygad.
“Det är bara… du vet hur de är. Inte dina föräldrar – barnen. De kan vara jobbiga.”
Cara log medan hon fortsatte leta efter en outfit. “De kommer att vara fine, Jason.”
Men Jason hade inte fel. Deras barn var en virvelvind av energi, alltid ivriga att överträffa varandra för uppmärksamhet.
Men ikväll var det annorlunda. Det var ett sällsynt vuxenevenemang, och både Cara och Jason var redo för det.
“Jag är så glad att detta är en fest för vuxna,” sa Jason medan han strök sin skjorta.
“Vi behöver en kväll borta från de små monstren.”
Cara skrattade när hon satte på sig sina örhängen. “Jag kan inte annat än hålla med.”
Så mycket som de älskade sina barn, var Cara och Jason desperata efter en paus.
För första gången på fem år hade de någon som kunde passa barnen, tack vare Caras föräldrar, som nyligen hade flyttat närmare för att hjälpa till.
“Jag är glad att vi har downsizat och flyttat nära dig och barnbarnen,” hade Caras mamma sagt till henne.
Och nu var de det efterlängtade stödet som Cara och Jason hade längtat efter.
Deras tre barn – Simon, den femårige, Max, som var tre, och lilla Lily, som bara var ett år yngre än Max – var en livlig skara.
De höll Cara och Jason på tårna, från att klättra på bokhyllor till att hoppa på möbler.
Bara förra veckan hade Lily bestämt sig för att förvandla bokhyllan till sin personliga klättervägg, medan Max hoppade på soffan och ropade: “Boing, boing, boing!”
Under tiden satt Simon tyst vid disken och tuggade på druvor, verkade vara den enda lugna av gänget.
Ikväll handlade det dock om att fly från hela det kaoset.
De lastade snabbt in barnen i bilen, delade ut några fruktrullar för att hålla dem sysselsatta och lämnade dem hos Caras föräldrar innan de åkte till festen.
När de väl var på festen räckte Jason ett glas champagne till Cara och kysste henne på kinden. “Det här är en fest!” sa han med ett leende.
De dansade, skrattade med vänner och njöt av lyxen av vuxensamtal utan det ständiga dragandet av små händer eller klibbiga fingrar som grep efter deras kläder.
För första gången på vad som kändes som en evighet kunde de slappna av och bara vara sig själva.
Efter några lyckliga timmar började de dock sakna sina små.
De sa sina hejdå och körde tillbaka till Caras föräldrars hus och förberedde sig för det vanliga kaoset som väntade dem.
Men när de gick genom dörren möttes de av en scen de inte hade förväntat sig.
Deras två livliga pojkar satt lugnt vid bordet, log och pratade med Caras föräldrar.
Lily sov fridfullt på soffan, med tummen i munnen. Cara var mållös.
“Vad har ni gjort med dem?” utbrast hon, halv på skämt men verkligen nyfiken.
Hennes föräldrar skrattade bara och avfärdade frågan som om det inte var något särskilt.
“Vill du ha lite paj?” frågade Caras mamma Jason och erbjöd honom ett stycke. “Lily hjälpte mig att göra den tidigare.”
Medan Jason följde hennes mamma in i köket vände sig Cara till sina pojkar. “Vad händer här?” frågade hon och knäböjde för att vara i deras nivå.
“Ni är så lugna!”
Max såg upp på henne med stora ögon.
“Mamma, lämna oss inte här igen.”
“Vad? Varför?” frågade Cara förvånat.
Simon kom in och log. “Han menar att vi inte ska lämnas här för en för kort tid. Vi hade så mycket roligt!”
Max berättade entusiastiskt om hur mormor hade visat Lily hur man städar hönshuset innan de bakade en paj tillsammans.
Simon tillade att morfar hade tagit dem upp på vinden för att börja bygga ett dockhus, och lärde dem hur man använder verktyg och städar efteråt.
Cara kunde inte tro vad hon hörde.
Hennes vilda barn, som vanligtvis studsar av väggarna, hade tillbringat dagen med att lära sig praktiska färdigheter – och de hade älskat varje minut av det.
Jason kom tillbaka, med pajen i handen, och utbrast hur god den var. Caras föräldrar strålade.
“De är bra barn,” sa hennes mamma varmt.
“De behövde bara lite fokus och nya aktiviteter.
Vi missade mycket när de var yngre, och vi vill få ut det mesta av vår tid med dem nu.”
Caras pappa nickade instämmande. “Barn behöver bara känna sig nyttiga.
Lite struktur, några praktiska uppgifter, och de blomstrar.”
När de spände fast barnen igen i bilen och körde hem kunde Cara inte låta bli att le.
Kvällen hade varit en perfekt balans – lite vuxenunderhållning och en nyfunnen uppskattning för sina föräldrars visdom i att hantera barnen.
Till och med Jason, som varit skeptisk tidigare, medgav: “Dina föräldrar gjorde något slags magi ikväll. Låt oss hoppas att det håller i sig.”
Den natten, när de kröp ner i sängen med sina trötta barn, kände Cara och Jason en djup känsla av lugn.
Dagen hade varit en framgång på fler än ett sätt.
Och när Cara kysste Lily godnatt viskade hennes dotter sömnigt: “Mamma, kan vi snart åka tillbaka till mormor?
Jag vill hjälpa till med hönsen igen.”
Cara log. “Självklart, älskling. Men inga höns för oss ännu. Du kan hjälpa mormor för tillfället.”
Det hade varit en lång dag, men en bra.
När de äntligen klev ner i sängen suckade Jason belåtet.
“Låt oss göra detta till en regelbunden grej,” sa han med ett leende. “Dina föräldrar är bättre på det här än vi är!”
Cara skrattade och visste att han troligen hade rätt.
Ibland tar det verkligen en hel by – särskilt en med ett hönshus.
