Keisha kunde fortfarande inte tro att hon haft sån tur. Synen av hennes nya hem – ett vackert, om än något slitet, viktorianskt hus – fyllde henne med stolthet.
De konstfulla utsmyckningarna, den omgivande verandan och de branta takåsen gav huset en charmig, gammaldags elegans.
Det krävdes visserligen en del arbete, men det var stabilt och hade så mycket potential.
Det viktigaste var att det helt och hållet tillhörde henne.
När hon vände sig om för att se efter flyttgubbarna, la Keisha märke till att hennes nya grannar observerade henne över den låga häcken som avgränsade tomten.
Ett ungt par stod där, deras ansiktsuttryck var svåra att tyda.
„God morgon!” ropade Keisha glatt och vinkade.
Hon var ivrig att knyta vänskapsband i denna nya stad och hoppades på en nystart.
Men hennes förhoppningar krossades när paret snabbt vände sig om, satte sig i sin bil och körde bort utan att kasta en enda blick tillbaka.
Keisha rynkade pannan. „Tja, det är ingen bra start.”
Under dagen, medan hon och hennes två barn, Carter och Ava, gjorde sig hemmastadda i huset, kunde Keisha inte skaka av sig den obehagliga känslan.
Varje gång de gick ut i staden märkte hon att folk stirrade.
Deras blickar var inte bara nyfikna; de var nästan… rädda. När de gick in på det lokala caféet tystnade samtalen, och alla ögon vändes mot dem.
Keisha försökte ignorera det och fokusera istället på caféets mysiga, historiska atmosfär.
Väggarna var prydda med gamla fotografier av lokala landmärken.
När hon såg till bordet där Carter och Ava väntade, drog hennes barn roliga grimaser för att lätta på stämningen.
Det fick henne att le, men obehaget bestod.
„Hej!” Den vänliga hälsningen från baristan bröt spänningen.
Han var en ung man med ett vänligt leende.
„Ni måste vara de nya i staden. Jag är Sam. Trevligt att träffa er.”
„Trevligt att träffas också, Sam”, svarade Keisha lättat, och kände att hon äntligen fick lite vänlighet.
„Jag började tro att den här staden inte välkomnade nykomlingar.”
Sams leende försvann, och han såg sig omkring i caféet innan han lutade sig närmare Keisha. „Det är verkligen inte så.
Men… du bor i det där gamla blå viktorianska huset på Parkgatan, eller?”
Keisha nickade. „Ja, varför?”
Sam tveka, sänkte sedan sin röst till ett viskande.
„Det huset… det är hemsökt.”
Keisha höll nästan på att skratta. „Hemsökt? Du skämtar, eller?”
Sam skakade på huvudet, hans ansikte var alldeles allvarligt.
„Jag skulle önska att jag skämtade. Huset tillhörde den gamle mannen Jefferson.
Han var ett spirituellt medium och höll seanser där i flera år.
Folk säger att han öppnade en slags andlig nexus i det här huset.
Ingen har kunnat bo där sedan hans död.”
Keisha blinkade, osäker på om han menade allvar eller bara försökte skrämma henne.
„Kom igen, det här är bara en gammal spökhistoria. Du tror inte på det, eller?”
Innan Sam kunde svara, närmade sig en gammal kvinna med ett zick-zackärr på hakan. „Det är ingen historia, flicka”, sa hon med en skarp röst.
„Det huset har en förbannelse.
Du har fört denna ondska till vår stad, och du måste försvinna innan den sprider sig.”
Keisha blev överraskad av den gamla kvinnans hårda ord. „Jag är ledsen, men jag tror inte på förbannelser eller spöken.”
Kvinnans ögon smalnade. „Du kommer att göra det. Lita på mig.”
Keisha lämnade caféet och försökte skaka av sig den kusliga känslan som mötet lämnat efter sig.
Hon trodde inte på spöken, men kvinnans ord ekade i hennes huvud.
Den natten blev Keisha plötsligt väckt av ljudet av tunga steg som ekade genom hallen.
Hennes hjärta slog snabbt när hon grep tag i basebollträet som hon förvarade bredvid sin säng.
När hon öppnade sovrumsdörren såg hon att hallens lampor blinkade och konstiga, förvridna skuggor kastades på väggarna.
„Vem är där?” ropade hon, hennes röst skakade.
Inget svar, bara det fortsatta ljudet av steg och… viskningar.
Hon vände sig om, men hallen var tom.
Viskningarna verkade komma från alla håll och från ingenstans på samma gång.
Rädsla grep tag i henne när hon hastigt såg efter Carter och Ava, som delade ett rum på bottenvåningen.
„Mamma, hörde du också de där ljuden?” frågade Carter med en darrande röst.
„Jag sa till dig, Carter, det beror bara på att huset är gammalt. Eller hur, mamma?” lade Ava till och försökte vara modig, men Keisha kunde se rädslan i hennes dotters ögon.
Plötsligt slog sovrumsdörren igen med en kraft som fick väggarna att darra. Alla tre ryckte till, och Keishas beslut att avfärda spökhistorierna började krackelera.
Rök började sippra genom golvet, vindande sig runt Keishas fötter som kalla tentakler.
En djup, rytmisk sång fyllde luften, och temperaturen i rummet föll dramatiskt.
Keishas instinkter skrek att hon måste få ut sina barn ur huset.
Hon snappade upp dem och sprang mot ytterdörren, utan att stanna förrän de trängdes ihop på verandan.
När polisen kom fann de inga tecken på inbrott, och deras skepsis var påtaglig.
„Vi är medvetna om ryktet kring detta hus, fru”, sa en av betjäningarna och dolde knappast sin irritation.
„Men polisen kan inte svara på falska larm.
Ni kan bli böteslagda eller till och med gripna för att ni slösar vår tid.”
Keishas ilska kokade över. „Falska larm? Det är något här!
Mina barn är rädda, och jag säger er att det inte bara är i våra huvuden.”
Betjängen suckade, uppenbart ointresserad.
„Spöken är inte verkliga, fru. Kanske är det dags att ni funderar på att flytta om ni har så mycket rädsla.”
När polisen gick, stärkta Keishas beslutsamhet.
Hon trodde inte på spöken, men något var verkligen fel med detta hus, och hon skulle ta reda på vad.
Nästa dag började hon packa, men en nagande känsla höll henne tillbaka från att gå direkt.
Hon behövde först göra några undersökningar.
Keisha gick ner i källaren för att hämta några kläder från tvätten.
Luften där var tung, och hon kunde inte skaka av sig känslan av att bli iakttagen.
Just när hon skulle gå, fick hon syn på något – en svart läderhandske som låg i ett hörn.
Den var för stor för henne eller barnen, vilket innebar att någon annan måste ha varit i huset.
Hennes hjärta klappade när hon såg sig omkring, och ljuset från hennes mobil svepte över golvet. Då märkte hon smutsen på golvet.
Den hade rubbats i ett konstigt mönster och ledde till en del av väggen där träpanelen såg något annorlunda ut än resten.
Keishas andning stockade sig när hon närmade sig väggen.
Hon tryckte mot panelen, och med lite kraft flyttade den sig och avslöjade en dold dörr.
Hon hade sett tillräckligt av skräckfilmer för att veta att detta inte var ett spöke – det var någon som försökte jaga bort henne.
Bestämd att fortsätta gräva, gick Keisha till det lokala biblioteket.
Efter att ha pratat med bibliotekarien och timmar av granskande av gamla tidningsarkiv satte hon ihop historien om sitt hus.
Det hade tillhört familjen Barlow, och den sista ägaren, Anna Barlow, hade sålt det efter att hennes far dött.
Mr. Barlow, den så kallade spirituella mediet, hade enligt uppgift lämnat sin dotter en gåta
som skulle leda till en stor skatt.
Många trodde att den fortfarande var kvar i huset, och legender talade om att Anna varit besatt av att hitta den, vilket så småningom ledde till hennes tidiga död.
Anna hade aldrig funnit den, och huset hade sedan övergått till flera ägare innan Keisha tog över.
„Hon kanske aldrig fann den skatten”, mumlade Keisha för sig själv när hon läste om Annas död och de efterföljande ryktena om en förbannelse.
En gammal artikel innehöll ett foto av Mr. Barlow tillsammans med två unga kvinnor.
Bibliotekarien bekräftade att en av dem var Anna, men den andra… Keisha stirrade på bilden.
Den andra kvinnan såg bekant ut.
Keishas sinne började arbeta. Hon hade sett den kvinnan tidigare.
Pusselbitarna började falla på plats.
Hon återvände hem med ny beslutsamhet.
Efter att ha fortsatt söka i huset hittade Keisha fler foton och dokument som var gömda på vinden.
Bland dem fanns ett brev från Anna till en kusin där hon beklagade förlusten av huset och skatten som hon aldrig kunde hitta.
En idé började ta form i Keishas huvud. Dagen därpå återvände hon till caféet, denna gång med en plan.
„Du ser ut som om du har haft en bra dag idag”, anmärkte Sam när han räckte henne en kaffe.
Keisha lutade sig fram och sänkte sin röst till ett viskande.
„Jag hade en fantastisk dag, faktiskt. Du kommer inte tro det, men jag har hittat skatten i det gamla huset.”
Sams ögon vidgades. „Verkligen? Wow, det är… otroligt.”
Keisha nickade, ett leende lekte på hennes läppar.
„Ja, det kommer att förändra våra liv. Jag är så glad att jag inte lyssnade på alla dessa spökhistorier.”
Den natten satt Keisha i mörkret i källaren.
Hon visste att hennes ord skulle nå de rätta öronen, och att personen som hon ville skrämma bort skulle göra sitt drag.
Minuterna gick, och varje minut verkade dra ut längre än den föregående, tills hon slutligen hörde ljudet av steg i den hemliga gången.
Dörren till det gömda rummet gnisslade, och en ljusstråle svepte över golvet.
Precis när ljuset skulle avslöja henne viskade Keisha i sin telefon. „Nu.”
Starka ljus fyllde plötsligt källaren, när polisen, som väntade på hennes signal, rusade fram.
Inkräktaren stannade upp, överraskad. Keisha klev fram ur skuggan, hennes hjärta slog av rädsla och triumf.
„Jag visste att det var du, Sam”, sa hon med en fast röst. „Du har letat efter den där skatten, eller?”
Sam stirrade på henne med ilska, men Keisha fortsatte och höll upp fotot hon tagit på biblioteket. „Jag kände igen dig.
Du är släkt med Anna Barlow, eller hur?
Du och din mamma har försökt hålla alla borta från det här huset för att ni ska kunna leta efter skatten ifred.”
Sams ansiktsuttryck blev mörkt. „Du förstår inte.
Min mamma blev bestulen på sitt arv av Annas familj.
Den där skatten tillhör oss!”
Keisha skakade på huvudet. „Det rättfärdigar inte vad du har gjort.
Du har terroriserat mig och mina barn. Men ditt spel är över nu.”
När polisen ledde bort Sam visade Keisha dem fällorna, trådarna och specialeffekterna som använts för att skapa de „hemsökningar” i huset.
Allt hade varit en finurlig plan för att få folk att tro att huset var förfallet, så att Sam och hans mamma kunde söka efter skatten ostört.
Till slut fanns det ingen skatt – bara ett hus fullt av minnen och hemligheter.
Men när Keisha stod i det nu tysta huset kände hon en känsla av tillfredsställelse.
Hon hade mött sina rädslor, skyddat sin familj och avslöjat sanningen.
Och när Halloween närmade sig kunde Keisha inte låta bli att le vid tanken på att hålla den bästa Halloweenfest som staden någonsin sett i sitt „hemsökta” hus.
