När jag gick med på att spendera 25 000 dollar på att renovera min mans arvshus, kunde jag aldrig föreställa mig att han skulle förråda mig genom att vägra betala tillbaka mig.
Men det förrådet var ingenting jämfört med vad jag upptäckte nästa gång.
Låt mig ta dig tillbaka till början. Jag gifte mig med Theo för två år sedan efter att ha träffat honom via en dejtingapp. Allt var fantastiskt i början.
Theo, en lastbilschaufför, var alltid på vägen och ibland borta i veckor.
Det gjorde mig inget – jag hade mitt lilla familjeföretag, en mysig butik som min pappa lämnat till mig när han gick i pension. Jag var upptagen och nöjd.
Tre månader sedan började saker och ting att falla isär när Theo åkte på en annan långresa.
Han nämnde att han skulle göra flera resor på raken, och jag kände mig ledsen för honom.
Innan han reste lovade jag att vi skulle ta en liten semester när han kom tillbaka. Jag hade ingen aning om att den resan aldrig skulle äga rum.
Ungefär två veckor efter att han hade åkt fick jag ett samtal från honom.
„Hej, älskling,” sa han, hans röst knastrade över telefonlinjen. „Jag har tänkt på en sak.
Kommer du ihåg huset jag ärvt från morfar? Jag vill renovera det.
Kan du ta hand om det medan jag är borta?“
Jag var överraskad men exalterad. Vi hade pratat om att fixa upp stället i evigheter.
„Självklart,” svarade jag, „men det kommer att kosta lite. Är du säker?“
„Absolut,” försäkrade han mig. „Använd dina pengar för nu, och jag kommer att betala tillbaka dig när jag kommer tillbaka. Lovar.“
I efterhand borde jag ha sett varningstecknen. Men jag kastade mig in i renoveringen och lade mitt hjärta – och 25 000 dollar av mina besparingar – i att förvandla huset.
Jag tog itu med allt: ett nytt kök, en badrumsrenovering, fräsch färg.
Varje möbel jag valde ut, föreställde jag mig att vi skulle bygga vårt liv där tillsammans.
Tre månader senare kom Theo tillbaka. Jag var glad och ivrig att visa honom det arbete jag hade gjort.
Men i det ögonblick han kom in, kunde jag se att något var fel.
„Vi behöver prata,” sa han med kall röst.
Mitt hjärta sjönk. „Om vad?”
„Jag vill ha en skilsmässa.”
Världen stannade. Jag stod där, stirrade på honom och försökte bearbeta hans ord.
„Vad? Varför?” frågade jag, knappt i stånd att prata.
„Det funkar helt enkelt inte,” ryckte han på axlarna och undvek min blick.
„Vi har förändrats. Vi vill olika saker.”
„Men… vad händer med huset? Renoveringen?
Du sa att du skulle betala tillbaka mig,” stammande jag.
Han hade modet att skratta.
„Det gamla stället? Varför skulle jag betala dig för att renovera mitt hus? Det är mitt, kom ihåg?”
Min mage vred sig. Jag hade spenderat 25 000 dollar och litade på hans ord.
Men han avfärdade det som om det inte betydde något.
„Nåväl, löften förändras,” sa han nonchalant. „Jag låter min advokat kontakta dig. Det är över.”
Jag gick, helt överrumplad. Jag packade en väska och åkte till mina föräldrars hus för att försöka förstå vad som just hade hänt.
Dagarna gick, och jag hade fortfarande ingen aning om varför Theo plötsligt ville ha en skilsmässa – eller varför han hade använt mig för att finansiera husrenoveringen.
Nyfiken körde jag förbi huset en dag, utan att förvänta mig vad jag såg.
En lång, vacker kvinna var i trädgården och vattnade blomrabatterna som jag hade planterat. Mitt hjärta sjönk.
Jag närmade mig henne och låtsades som att jag inte redan visste svaret.
„Kan jag hjälpa dig?” frågade hon, förvånad över att se mig.
„Jag söker Theo,” sa jag.
Hennes ögon vidgades av igenkänning.
„Åh, du måste vara ex-frun,” sa hon likgiltigt. „Theo har berättat allt om dig.”
Ex-fru. Ordet sved.
„Vem är du?” frågade jag, även om jag redan visste.
„Jag är Lexi, Theos flickvän,” sa hon med ett leende. „Vi har varit tillsammans i cirka sex månader.”
Sex månader. Allt började ge mening.
Renoveringarna, de långa resorna – allt hade varit en lögn. Han hade varit otrogen mot mig hela tiden.
Jag sa inte ett ord till. Jag vände mig om, gick till min bil och körde iväg med tårarna strömmande nerför mitt ansikte.
Jag hade blivit lurad att finansiera deras nya liv tillsammans, och det fanns inget jag kunde göra för att få tillbaka mina pengar.
Dagar blev till veckor, och jag kastade mig in i mitt arbete för att försöka glömma allt.
Sedan, en dag, ringde min pappa.
„Älskling,” sa han, uppspelt i rösten. „Du kommer inte tro det här.
Du är ägaren till huset som du renoverade. Det är ditt.”
„Vad?” frågade jag, chockad.
„Kom till adressen. Jag ska förklara.”
När jag kom fram stod min pappa på verandan med ett nyckelknippa i handen.
Han förklarade att Theo hade försummat mer än bara vårt äktenskap – han hade samlat på sig en berg av skulder för huset genom att ignorera hypotekslån, skatter och räkningar.
Banken hade tvångsförverkat egendomen, och min pappa hade köpt det på auktion för att rädda mig från att förlora allt jag investerat.
„Det är ditt nu,” sa han och drog mig in i en kram.
Just då öppnades ytterdörren, och Theo och Lexi stapplade ut, dragandes på sina resväskor.
„Vad gör ni här?” krävde Theo.
„Åh, hörde du inte?” sa jag och höll upp nycklarna.
„Det här är mitt hus nu. Ni är på obehörig mark.”
Uttrycket på hans ansikte var ovärderligt.
„Du kan inte göra detta,” stammade han. „Det här är mitt hus!”
„Inte längre,” svarade min pappa lugnt. „Du har brustit i allt.
Banken sålde det. Och nu tillhör det min dotter.”
Theo var mållös medan han och Lexi gick nerför uppfarten med sina resväskor.
Jag stod på verandan med min pappa, kände en blandning av ilska, lättnad och triumf.
„Du vet,” sa jag med ett leende, „jag tror att det här huset skulle kunna behöva några fler renoveringar. Låt oss börja med att byta låsen.”
Pappa skrattade och la en arm om mina axlar. „Det är min tjej. Välkommen hem.”
När jag steg in i mitt nya hus kunde jag inte låta bli att beundra ödet och dess snurrande humor.
Theo hade velat ha en renovering, och han fick en – bara inte den han förväntade sig.
Under tiden fick jag en ny start, ett nytt hem och bevis på att karma verkligen kommer tillbaka.
