Att ta hem en nyfödd skulle ha varit en glädjefylld upplevelse för Miranda och hennes familj.
Med sin make David och deras femårige son Max vid sin sida kände hon sig komplett.
Max hade sett fram emot ankomsten av sin lilla syster Zoey, och dagarna före hennes födelse var fyllda med spänning.
Max hade till och med övat på att hålla en docka, låtsas att det var hans syster, och Miranda var säker på att han skulle bli den bästa storebror.
Men snart efter Zoeys ankomst tog situationen en störande vändning.
Till en början verkade allt perfekt.
Zoey kom hem, och Miranda och David började vänja sig vid den utmattande men belönande rutinen med att ta hand om en nyfödd.
Men Max’ beteende började förändras på sätt som Miranda inte kunde ignorera.
Den lilla pojken som hade varit så exalterad över sin systers ankomst verkade nu tillbakadragen.
Han undvek Zoey, vägrade leka med sina leksaker när hon var i närheten, och stirrade på hennes spjälsäng med en intensitet som gjorde Miranda obekväm.
När Miranda frågade Max vad som var fel, fick hennes svar blodet att frysa till: “Det här är inte min syster. Jag vet det. Jag såg dem göra det.”
Miranda blev förbluffad. Hon trodde att Max kanske bara hade svårt att anpassa sig till det nya barnet eller kände sig avundsjuk på uppmärksamheten Zoey fick.
Men Max var bestämd. Han förklarade att på sjukhuset, efter att Miranda somnat, hade han sett en sjuksköterska ta Zoey för en kontroll.
Men när en annan sjuksköterska kom tillbaka med ett barn, märkte Max att något var fel.
Barnet var inlindat i en enkel rosa filt, inte den med den lilla björnen på som Zoey hade varit inlindad i tidigare.
Mirandas hjärta slog snabbt när hon lyssnade på Max’ berättelse. Ju mer hon tänkte på det, desto mer gav det mening.
Max hade inte för vana att hitta på historier, särskilt inte något så specifikt.
En våg av rädsla sköljde över henne när hon och David skyndade sig att kontrollera filtens status.
Till deras fasa var filten faktiskt enkel rosa, utan någon björn i sikte.
Kunde det vara sant? Kunde det barn de hade tagit hem inte vara Zoey?
Panik satte in när Miranda och David körde tillbaka till sjukhuset med barnet i släptåg.
Sjukhuspersonalen avfärdade initialt deras oro, men efter att ha hört Max’ detaljerade redogörelse gick de med på att genomföra ett DNA-test.
Väntan var plågsam, men resultaten bekräftade deras värsta farhågor: barnet de hade tagit hem var inte deras dotter.
Insikten var överväldigande.
Miranda kände sig som om världen höll på att gå ur kontroll. Hur kunde något sådant här hända?
De följande dagarna var en dimma av pappersarbete, ursäkter från sjukhuset och den smärtsamma processen att ordna en byteshandel med den andra familjen.
Det var en mardröm som Miranda aldrig hade kunnat föreställa sig.
Till slut kom dagen för bytet. I ett sterilt sjukhusrum överlämnade Miranda barnet hon hade vårdat i dagar till de biologiska föräldrarna.
På andra sidan rummet tog David emot deras riktiga dotter, Zoey.
I det ögonblick Miranda höll Zoey i sina armar kände hon en obeskrivlig lättnad.
Det här var hennes dotter. Allt kändes rätt igen.
Denna upplevelse, även om den var skrämmande, lärde Miranda en läxa hon aldrig skulle glömma: Ibland ser barn saker som vuxna överser.
Max’ skarpa ögon och orubbliga insisterande hade avslöjat sanningen när ingen annan hade tänkt att ifrågasätta det.
Miranda insåg att det var avgörande att lita på sin sons instinkter för att återförenas med sin riktiga dotter.
När Miranda såg ner på Zoey, som sov fridfullt i hennes armar, kände hon en djup tacksamhet för Max’ mod och skarpsinne.
Det hade varit en skrämmande resa, men i slutändan var familjen återförenad.
Och från den dagen svor Miranda att alltid lyssna på sina barn, i vetskapen om att de ibland ser världen klarare än vuxna någonsin kan.
