”Och föreställ er hur högt hon kommer att skrika när hon får veta att jag redan har skrivit över vår gemensamma lägenhet på min mammas namn!” skröt Dima och skrattade medan han knäppte skjortan.
Elena såg på honom med höjd ögonbryn där hon satt på sängkanten, insvept i en röd satinkimono.
”Kanske är det dags att du flyttar ut, Dima.
Du lovade att slänga ut din fru från lägenheten, men du sover fortfarande med henne”, sa Elena, skakade på håret och tände en cigarett.
”Imorgon ordnar jag det, jag lovar.
Idag kastar jag ut henne.
Hon har ändå inga rättigheter kvar.
När jag skrev över lägenheten på mammas namn ryckte hon inte ens på ögonbrynen.
Hon litade blint på mig.
Naiv.”
”Eller så är du bara en fegis och vet inte ens hur man skiljer sig?
Jag känner män som du.
De säljer drömmar till kvinnor och hamnar ändå tillbaka i äktenskapssängen.”
Dima sa ingenting.
Han log självgott och gick ut genom dörren.
På vägen hem spelade han upp scenariot i sitt huvud.
Han kastar ut Kata, hon gråter, barnen skriker, men på en timme är allt över.
På kvällen är han en fri man.
När han kom in i trapphuset gick han bestämt uppför trappan.
Han satte nyckeln i låset men hann inte vrida om – dörren öppnades från insidan.
Kata stod där, blek men med en blick av stål.
Bredvid henne… stod hans mamma.
Dima stelnade till.
”Mamma?
Vad gör du här?”
”Jag?
Jag kom för att titta på min lägenhet.
Den är ju min, eller hur?” sa kvinnan kallt.
Kata tog ett steg tillbaka och räckte honom en mapp.
”Vi har ett litet problem, Dima.
Det du inte visste är att lägenheten visserligen är skriven på din mammas namn, men juridiskt sett köptes den under vårt äktenskap.
Med gemensamma pengar.
Och vet du vad?
Min advokat var väldigt nyfiken på hur du lyckades överföra den utan mitt medgivande.”
”Vad…?
Du har ju inte skrivit under något…”
”Precis.
Och just därför finns det nu en polisanmälan mot dig.
Bedrägeri försvinner inte bara så lätt, min käre.
Och om du undrar – din mamma har gått med på att samarbeta med oss.
Hon ville inte dras in i dina dumheter.”
Dimas mamma suckade.
”Du har alltid varit en bortskämd pojke, Dima.
Jag trodde du skulle växa upp en dag.
Och nu det här – du vill kasta ut din fru och dina barn på gatan bara för att sova med någon billig älskarinna?
Du har gjort mig besviken.”
Dima blev mållös.
Allt han kunde göra var att andas tungt och försöka förstå hur marken försvann under honom.
”Och en sak till”, sa Kata och räckte honom ytterligare ett papper.
”Domstolsbeslut.
Från och med idag måste du lämna lägenheten.
Barnen stannar här.
Hos mig.”
Dörren stängdes tyst bakom honom, och Dima stod ensam kvar i trapphuset.
Huset verkade vara tyst.
Bara vinden hördes mellan dörrarna.
Aldrig tidigare hade han känt sig så liten.